Utmanad realism i en fantastisk text

Det är som om fötterna inte alls når ner till marken, det finns ingen förankring, vi vet inte riktigt om han egentligen finns och det vet han inte själv heller, blåser omkring, blir sin omgivning, anpasslingen som går in i andra, en som kanske inte alls är, kanske bara en konstruktion, om det nu är så bara, en ständig rekonstruktion, helt underbart fantastiskt leende, det där leendet som få alla att älska honom, högt, högt däruppe bland molnen faller han rakt ner, ett smutsigt illaluktande, katatoniskt vrak, i underjorden, förgörande sig själv och sin omgivning flyger han i samma ögonblick högt däruppe igen, ständigt för mycket åt alla håll, men aldrig någonsin står han stadigt med fötterna på marken och ständigt ställer han om och om igen frågan: vad är kärlek, vad är din definition av kärlek?

Vem då? Samuel naturligtvis, det borde du förstå, den nästan ständigt frånvarande huvudpersonen i Jonas Hassen Khemiris fantastiska nya ”Allt jag inte minns” som kom ut tidigare i september.

Samuel är död, bilolycka eller självmord, vem vet. I texten rekonstrueras hans liv. Fragmentariska bilder från nära kompisen Vandad, barndomsvännen Pantern, kärleken Laide och en hel del andra varvas i ett kalejdoskop. Samuel själv dyker upp i några få stycken, vi möter honom nästan bara genom de andras ögon och minnesbilder, färgade i olika nyanser, korsande varandras stigar på många olika sätt, skapande ett antal olika parallella verkligheter.

På ett sätt är detta en fullkomligt realistiskt berättelse, en enkel text, ingen påtaglig fantasi som går utanför det möjligt verkliga, men samtidigt är det en utmanad realism. Orden är viktiga för Khemiri, det är uppenbart, hans upplevelsetörstande Samuel minns nästan ingenting, det är bara genom att han skriver upp allting, ger det ord, som upplevelsen når verklig existens, både den som varit och den som kommer att ske. Orden, språket, kan vi tänka som något som beskriver, något som är betecknande för något annat, men vi kan också tänka språket som en verklighet i sig, som det egentligt verkliga. Det är en vanlig filosofisk reflektion men just i denna text blir den väldigt påträngande.

Svek och skuld är ett återkommande tema i denna text men också relationen mellan den svikne och svikaren faller ständigt samman, dekonstrueras, där rollerna som offer och bödel byter plats, blir ambivalenta och därmed också så mycket mer obestämbart tydliga i en ganska existentialistisk komplexitet.

Det finns ett tydligt inslag av metaroman. Författaren bor granne med Pantern i Berlin och ser henne falla samman när hon får telefonbudet om Samuels död, ger upp ett misslyckat romanprojekt för att i stället skriva boken om Samuel. Glimtar av detta kommer då och då, författaren som själv blir en del av sin text. Här matar han också in självbiografiska inslag och erfarenheter. Till skillnad mot en bok jag läste nyss, där just det självbiografiska blir en våt filt över det som kunde ha blivit en roman, fungerar det här som ved till den eld som redan brinner, värmen stiger, det som redan lever gör det ännu mer, blir kött och blod på riktigt, i den verkliga verklighet som bara fiktionen kan skapa.

Som läsare vet jag naturligtvis ingenting om Samuel och hans liv när jag börjar på första sidan och när jag slutar på sidan 332 vet jag fortfarande ingenting. Men jag vet ingenting så oändligt mycket mer än när jag började. Och det känns riktigt bra!

Det här är den första längre romanen på nästan tio år, han har skrivit mycket annat på vägen, inte minst dramatik, men när han nu återkommer i romangenren gör han det med besked. En fantastisk text! Läs den!

Anders Kapp, 2015-09-29

Bokfakta

  • Titel: Allt jag inte minns.
  • Författare: Jonas Hassen Khemiri.
  • Utgivningsdag: 2015-08-31.
  • Förlag: Albert Bonniers Förlag.
  • Antal sidor: 332.

Länkar för mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *