Ådalsfinal med stor läsglädje

När Tove Alsterdal startade sin Ådalsserie med Eira Sjödin i huvudrollen 2020 blev det succé; Rotvälta utsågs till bäst i Sverige och bäst i Norden det året. Serien fortsatte med Slukhål 2021 och har nu avslutats med Djuphamn. Serien har nått väldigt många läsare och inte bara i Sverige, rättigheterna är sålda till tjugotalet länder och filmrättigheterna har köpts av John Wells Productions. Djuphamn öppnar med fyndet av ett kranium, delar av ett mänskligt skelett, begravt i dyn på Ångermanälvens botten i vraket av en gammal rysk jagare. Detta fynd startar en lång kedja av händelser som löper under flera månader i stort sett parallellt med Eiras hela graviditet; i hennes livmoder växer någon men inte ens Eira själv vet vem som är pappan. Det här är intelligent och lustfylld läsning som väl möter högt ställda förväntningar. En naturlig fråga är varför hon avslutar denna framgångsrika serie? Jag vet inte men jag kan i alla fall gissa.

I upptakten får vi träffa Ylva som inte är någon erfaren dykare och därför glad över att hon den här dagen fått följa med några mycket rutinerade marinarkeologer som kartlägger vrak i Ångermanälven. De har redan dokumenterat över trehundra vrak mellan Sandslån och Höga kusten-bron. De dyker nu i Lunde, vid den plats där Sandöbron rasade under bygget sista augusti 1939, och ser delarna från den sjunkna bron. Sikten därnere är bara ett par meter, hon kommer ifrån de andra och hittar fram till ett större vrak. När hon kikar in ser hon ett kranium, delar av ett skelett halvt nedsjunket i dyn.

Återkommande huvudpersonen Eira Sjödin arbetar nu som utredare på Grova brott med chefen i Sundsvall men hon bor alldeles i närheten så det är hon som får ta hand om dykarna och deras berättelse. Ett par dagar senare kommer polisens dykare för att ta upp skelettet och eventuella fynd som kan hjälpa till med identifikationen. Med finns brottsplatsutredaren Shirin ben Hassan som tidigare varit arkeolog och dessutom är osteolog, expert på ben. Pressen spekulerar i om det skulle kunna handla om sedan länge försvunna Linda Stavred men ganska snabbt står det klart att det handlar om en ung man. I övrigt vet man ingenting. Vraket visar sig vara den ryska jagaren Berkut som efter många turer sjönk 1930 så om det skulle vara en besättningsman så är skelettet så gammalt.

Men undersökningarna visar att mannen inte dött i någon olycka, spåren visar på ett nackskott. I närheten av fyndet på botten finns också ett ankare som är för litet för att höra till Berkut men tillräckligt stort för att sänka ett lik. Det blir ett mordfall men frågan är hur gammalt det är, om det är preskriberat eller ej. Fallet utvecklas på oväntade sätt och trådarna leder tillbaka till 1960-talet i Ådalen och världen, med hårda politiska konflikter och kopplingar till Eiras egen familjehistoria. Det är en intelligent och spännande intrig och naturligtvis mycket välskrivet.

En stor del handlar också om Eira själv som nu, i trettiofemårsåldern, är gravid. Vi får vara med under hela graviditeten och ända fram till förlossningen. Ingen vet vem som är pappa, det finns två alternativ. Det kan vara Eiras yngre kollega August och det kan vara hennes ungdomskärlek Ricken som lever i samhällets utkanter på flera sätt. Bägge är välinformerade om situationen, bägge ser fram emot att bli pappa, men vem det än skulle vara finns komplikationer av väldigt olika slag.

Vi får även återse Eiras mamma Kerstin som kämpar med sitt vacklande minne på demensboendet och Eiras åtta år äldre bror Magnus som sitter i fängelse, dömd för ett dråp som han inte är skyldig till.

Det finns många andra intressanta karaktärer som dyker upp i handlingen, en av dem är älven som återkommer på olika sätt: ”Det är rörelsen … älven skiter högaktningsfullt i oss som betraktar den, den bara fortgår. Så jäkla viktiga är vi inte.” Ett återkommande tema handlar om långtgående konsekvenser över lång tid: ”Det är svårt att räkna hur många människor som drabbas av ett brott.” Det är en fantastisk text som fyller oss med läsglädje.

Trilogier finns av olika slag. En del är väldigt strukturerade som en berättelse i tre delare med både den längre historien och delarnas olika komponenter definierade från start. De tar också väldigt tydligt slut i den tredje delen, det finns inga möjligheter till en fortsättning. När det gäller dessa tre böcker från Ådalen tror jag inte de var tänkta som en trilogi från början. Jag tror det mest handlade om att vilja pröva något annat efter fem helt fristående böcker som alla karaktäriseras, förutom att de är fantastiskt bra, av en mycket arbetskrävande skrivprocess med omfattande research. De bygger alla på verkliga händelser i dåtid och händelsernas konsekvenser för fiktionens människor i nutid, de har alla internationella dimensioner men ändå har de en tydlig svensk förankring.

Naturligtvis kan det efter detta vara skönt med en serie där inte precis allt måste nyskapas för varje ny bok och dessutom i en miljö, Ådalen, som författaren känner väl sedan länge. Det har också gått väldigt bra med fina priser och många läsare, men ändå finns det uppenbarligen något som resulterat i att böckerna nu definierats som en trilogi, avslutad med Djuphamn. Visst finns det delar som knyts samman i den sista delen, till exempel kring den sedan länge försvunna Lina Stavred som förekommer i alla tre böckerna, men innehållsligt är det inte något nödvändigt slut; det skulle kunna gå att skriva fler Ådalsböcker med Eira Sjödin som huvudperson men så blir det alltså inte. Varför? Det går naturligtvis att fråga, men det är roligare att gissa.

Jag tycker mig se svaret på den frågan redan i den nya texten: författarens grävarsjäl har vaknat till liv igen på allvar, lusten att ge berättelserna en klangbotten i historiska och internationella händelser är oemotståndlig. Här finns kopplingar till Vietnamkriget, de amerikanska desertörer som kom till Sverige, motsättningarna inom vänstern under 60- och 70-tal, amerikanska skeenden som inkluderar CIA och olika konspirationsteorier, den svenska IB-skandalen och en del annat. Visst har jag tyckt om hennes Ådalsserie men den här utvecklingen fyller mig med glädje och förväntan inför var som ska komma härnäst.

Anders Kapp, 2023-05-15

Bokfakta

  • Titel: Djuphamn.
  • Författare: Tove Alsterdal.
  • Utgivningsdag: 2023-05-11.
  • Förlag: Lind & Co.
  • Antal sidor: 348.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...