Varför skickades denna text till tryckeriet?

I spaningen bland årets svenska spänningsdebutanter har jag kommit fram till Dubbelexponering av Sebastian Avindell. Efter att ha läst på en smula insåg jag att han egentligen inte är någon debutant, för ett par år sedan kom han ut med Din tillgivna syster på eget förlag, men det här är hans första förlagsutgivna bok och sägs dessutom vara inledningen på serien Östgötamorden. Vi befinner oss alltså i Östergötland, närmare bestämt i Linköping med omnejd en sommar när stadens värsta dåd någonsin inträffar. Nära midnatt tisdagen 29 juni är det någon som skjuter tre personer på en restaurang från ett hotellfönster. Två dör direkt och den tredje på sjukhus. Ytterligare tre dör i den brand på hotellet som förövaren anlägger. Totalt kommer det att bli åtta döda och trycket blir hårt på den polisutredning vi får följa några få dagar fram till torsdagens upplösning och lördagens epilog. På vägen blir det också en hel del tillbakablickar i tiden. Någonstans i processen måste någon på förlaget tagit beslut om att den här texten var klar för att skicka till tryckeriet. Det var ett riktigt dumt beslut, oförskämt mot både författaren och oss läsare, ett beslut som gör mig upprörd, närmast förbannad.

Berättelsen börjar i Kisa, fem mil söder om Linköping, där Martin Nilsson bor rätt ödsligt, har bara ett äldre par som grannar, eller numera är det bara Gun kvar sedan hennes man dött nyligen. Martin är med i det lokala jaktlaget och han är omåttligt stolt över sitt nya jaktgevär, en Blaser R8 Professional som kostat massor men värd varenda krona, i alla fall enligt Martin. Han vet att man inte ska göra så, men har ändå geväret uppsatt på väggen så att han ofta kan titta på det. Någon tränger sig in. Martin dör.

Några timmar senare kommer vi till uteserveringen vid torget i Linköping och träffar Jimmy Karlsson som sitter själv med sin öl. Hans ögon möter en leende vacker kvinna som sitter med sin kompis vid ett annat bord. Han tittar också på Stora Hotellet på andra sidan torget som ser överraskande mörkt ut. Men så tänds ljuset i ett fönster högst upp på fjärde våningen, han ser en gestalt röra sig däruppe, ett fönster öppnas. På väg ifrån restaurangen stannar han till, kanske vågar han säga något till den vackra kvinnan? Då kommer skotten. Utöver Jimmy är det de två kvinnorna som blir skjutna, Malin Sundström och Helena Almquist, bägge i trettioårsåldern, vänner och dessutom kolleger vid Familjerätten.

Huvudpersoner i denna berättelse är poliserna Liv Larsson och Caspar Ekberg som ofta jobbar i par. Liv adopterades som liten från Tanzania av en familj i Orsa. Hon är extremt vältränad, sysslar bland annat med MMA, har en militär bakgrund och har tatueringar över hela armarna. En tuff svart kvinna som pratar dalmål. Hon är singel, tror inte riktigt på tvåsamhet, till skillnad från Caspar vars familj betyder väldigt mycket för honom, hans älskade fru Magdalena, Magda kallad, och deras son Nils. Men just nu har de en del problem. Magda vill att de ska försöka få fler barn men det vill inte Caspar. Hon tycker också att han arbetar för mycket.

Direkt på natten får Liv och Caspar i uppdrag att informera en av de anhöriga, Malin Sundströms man Fredrik. Han är inte hemma men en dörr står öppen. De hittar blodspår. Fredrik är och förbli försvunnen.

Utredningen leds av deras chef, kommissarie Gunilla Sabel, en gråhårig och mycket respekterad kvinna. Åklagare Lisa Ljusfall deltar även hon aktivt. Lars Fredriksson är gruppens ålderman, erfaren och skicklig polis men rätt sliten, plågad av älskade hustrun Maj-Britts situation, sedan flera år helt okontaktbar efter en massiv hjärnblödning. Med ett fantastiskt tålamod är han den ende som står ut med att arbeta med Mickael Davidsson, gruppens fullkomliga stolpskott, en ung och rasistisk idiot vars enda merit är att hans pappa är polischef. Björn Wåhlin är den som ansvarar för den kriminaltekniska biten. Författaren har skapat en bra och varierad ”polisfamilj”.

Misstankarna rör sig åt olika håll. En går mot den lokala organiserade brottsligheten. Amir Rand, ”Linköpings informella gudfader”, visar sig ha drabbats negativt av ett utslag i Familjerätten som en av de skjutna kvinnorna handlagt. Han och hans medhjälpare Emad Haddad tas in för förhör. Det visar sig också att MC-gänget Nightriders lånat ut pengar till den försvunne Fredrik Sundström, pengar som han haft svårt att betala tillbaka, så deras ledare, Mattias ”Kilen” Kilström, förhörs även han. Utredningsprocessen är mycket väl skildrad. Likaså är det grundläggande konceptet, själva intrigidén, starkt. Men där tar det stopp. De kvalitéer som finns hade behövt en rejäl textbearbetning för att kunna komma fram.

Vi rör oss mellan olika berättarperspektiv där Liv och Caspar dominerar men även andra röster förekommer. Ytterligare ett perspektiv finns i återkommande kapitel betecknade med ”Pojken & flickan”. Där får vi följa två anonyma personer, de heter bara just ”pojken” och ”flickan”, även när de är ett par i vuxen ålder. Tekniken med anonyma berättarröster är rätt vanlig och fungerar bäst när anonymiteten upplöses sent i berättelsen. Men här förstår läsaren rätt tidigt vilka ”pojken” och ”flickan” är, så vi får parallella berättelser om dessa personers liv, den ena med och den andra utan karaktärernas namn, och det blir bara konstigt.

När jag först läste om boken undrade jag vad titeln skulle kunna syfta på, kanske fanns det någon fotograf med i handlingen? Men den syftar på utredarnas svårigheter att förstå vad som hänt: ”Som om själva motivbilden fanns tydligt framför dem, men envist vägrade stilla sig. Dubbelexponerad.”

Som en viktig del av berättelsen finns skildringen av en person som successivt faller samman psykiskt. Delar fungerar rätt bra men det finns också ologiska element och framför allt enorma mängder upprepningar som skulle ha behövt städas bort.

En sen natt är det någon som ska ”åka hem till en annan sorts tystnad än den som lägrade kontorslandskapet.” Är helt säker på att den vid det laget hemmablinde författaren ser det han avser, att ”tystnaden lägrar sig över kontorslandskapet” men alla fräscha ögon ser direkt vad som egentligen står där, att tystnaden har sex med kontorslandskapet, vilket blir rätt absurt.

Det vimlar av konstiga formuleringar. Några få exempel.

”En verklighet där han tog formen av en förtappad stjärna i en galax som svepts in i mörker.”

”Inget kan få en man att tänka om likt en dans med liemannen.”

”Bortom tomtgränsen bredde de stora träden och mörkret under deras kronor ut sig som ett svart streck mot nattens ljusblå kulör.”

Någon ser någon ”vissna, kronblad för kronblad, till dess att endast en förvriden stam fanns kvar”. En blommas kronblad bärs upp av en stjälk och ett träd med stam har inga kronblad.

Att vara ”inlindad i glasull” måste vara riktigt obehagligt, inte mjukt / tyst / skönt som här.

”Värmen som för några timmar gett vika, blandat med syren och hägg.” Utöver den konstiga formuleringen har väl rimligen syrenerna blommat i Linköping 30 juni och definitivt häggarna.

Ibland dyker det upp en del ord som sällan används i denna typ av texter och det går inte så bra. Någon har ”känt sig överflödig och redundant” vilket bara är en ren tautologi (redundant kan också handla om onödig överskottsinformation men det är knappast aktuellt här). ”Just nu kände hon sig som den generiska bläckpennan” är en rätt svårbegriplig liknelse.

Författaren har en uppenbar favoritfärg, brandgult. Just ordet brandgul använder han bara en gång, om en slips, alla andra gånger använder han i stället ordet orange och det finns inga problem med det, som färgbestämning är orden synonyma. En skillnad är att brandgul är ett ord som enkelt låter sig böjas på alla de sätt som är vanliga i svenska språket men det gäller inte för orange. Huvudrekommendationen är att betrakta det som oböjligt, skriva just orange i alla sammanhang, men här skrivs det som orangea i bestämd form och i plural. Det är inte direkt fel, även om jag tycker det är både klumpigt och fult, men den enorma volymen av alla orangea företeelser sliter hårt på läsarens tålamod. När det i den text som jag läste direkt efter denna bok dök upp ordet orange i ett alldeles rimligt sammanhang gjorde det ändå direkt ont i själen.

Vi har en grasserande flertalet-epidemi i landet där ”flertalet” används som en direkt synonym till ”många”, vilket det inte är. I den här texten har denna sjukdom slagit till ovanligt hårt. Hoppas att någon kan ta fram en funktion till Word som autokorrigerar flertalet till många för alla skribenter som inte är statistiker eller av andra skäl är i behov av ord för att jämföra antal.

Huvudberättelsen är rent kronologisk och börjar tisdag 29 juni med mordet på Martin Nilsson vid niotiden på kvällen för att sedan fortsätta med skjutningen på torget nära midnatt. Onsdag 30 juni startar redan 00:07, sidan 26, när larmet går till de berörda poliserna. Det blir en lång dag innan torsdag 1 juli inleds på sidan 176. Därefter kommer oväntat fredag 2 juli på sidan 217 som går över till torsdag 3 juli på sidan 257, dagen för upplösningen. Slutligen epilogen under lördag 5 juli som inleds på sidan 335. Om man utgår från starten, 29 juni, var det en tisdag senast 2021, men den veckans lördag inträffade naturligtvis 3 juli. Om man i stället väljer avslutningen i texten så var 5 juli en lördag senast 2014. Enligt datumen pågår handlingen i sju dagar, enligt veckodagarna i fem dagar. Inte ens tidslinjen, som hela tiden lyfts fram i texten, har någon brytt sig om att korrekturläsa.

Författare arbetar under lång tid med sina texter och mot slutet blir de flesta hemmablinda, ser inte längre olika problem i texten och därför behövs fräscha ögon, en viktig roll för förlagen. Det är inte ovanligt med slarv i förlagens textgranskningsprocesser men den här nivån har jag aldrig sett tidigare, betydligt värre än det mesta man stöter på inom egenutgivningen. För att inse att den här texten aldrig skulle ha skickats till ett tryckeri behöver man inte vara någon erfaren förlagsredaktör, det räcker med måttlig läskunnighet. Det verkar som om ingen läst texten alls. Så här får det inte gå till, det är rent förakt mot både författare och läsare, vi har all rätt att bli förbannade.

Författaren

Sebastian Avindell är född 1984 och uppvuxen i Linköping. Han är yrkesverksam sjuksköterska, med en specialistexamen inom akutsjukvård. 2020 gav han ut Din tillgivna syster. Dubbelexponering är första delen i den planerade serien Östgötamorden.

Anders Kapp, 2022-07-29

Bokfakta

  • Titel: Dubbelexponering.
  • Författare: Sebastian Avindell.
  • Utgivningsdag: 2022-05-31.
  • Förlag: Modernista.
  • Antal sidor: 357.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *