Beundransvärd intrigintelligens

Finska Satu Rämö har skrivit en hel del annat tidigare men debuterade skönlitterärt med spänningsromanen Hildur som idag också kommer ut i svensk översättning. Hon är sedan länge bosatt i staden Ísafjörður på nordvästra Island och det är även i det området som huvuddelen av boken utspelar sig. Debuten har gjort succé i Finland, sålts till flera andra länder och är starten på en serie. Huvudpersonen Hildur Rúnarsdóttir är en återvändare till Västfjordarna, en polis som framför allt arbetar med sådant som berör barn och ungdomar, särskilt försvunna barn, något som är en viktig del av hennes personliga historia. Det här är en ovanligt intrigsmart text men det finns också mycket annat att beundra; genom läsningen växer det fram levande och intressanta människor av olika slag, bland de viktiga karaktärerna finns också den karga naturen och naturens våldsamma krafter som de människor som lever i denna glesbefolkade del av Island måste anpassa sig till. Det är mycket enkelt att förstå varför denna debut så snabbt blev en succé i vårt grannland.

Kopplingar till händelser bakåt i tiden är vanliga inom genren men här tar författaren i rejält, prologen utspelar sig sommaren 1550 då vi får träffa Haraldur från nordvästra Island som under tre dagar ridit söderut för att varna en god vän om hotande faror. På resans sista rastplats träffar han en vacker ung kvinna, Una, och de fattar tycke för varandra. När han ett par dagar senare återvänder till rastplatsen på väg hemåt följer hon med honom mot nordväst. De får ovanligt många barn, grunden till en stor släkt.

Vi hoppar framåt i tiden till november 1994 och befinner oss i Ísafjörður på nordvästra Island där vi får träffa åttaåriga Rósa och hennes lillasyster Björk. De är väldigt glada över att få vara kattvakter några dagar, de skulle gärna vilja ha en egen katt men det går inte, mamma är allergisk. De går för att ta hand om katten direkt efter skolan men den här dagen stannar de kvar där för länge, de missar skolbussen och vet inte hur de ska ta sig hem. Det är rätt långt, det är kallt, blåsigt och snöigt, men systrarna bestämmer sig ändå för att gå. På vägen finns ett stort tunnelbygge som kommer att korta avståndet en hel del. Den har inte öppnats för trafik än, men de har hört att man kan ta sig igenom. Björk är rädd för mörkret men Rósa tar hennes hand när de tillsammans går in i tunneln. De försvinner spårlöst.

Efter ytterligare ett hopp i tiden hamnar vi i berättelsens nutid, oktober-november 2019 och det geografiska navet är fortfarande Ísafjörður. Västfjordarna, där vi befinner oss, omfattar en femtedel av Islands yta men det är glesbefolkat, här finns bara två procent av landets befolkning

Vi får möta Hildur Rúnarsdóttir i en hellång våtdräkt av neopren; hon gör det hon helst gör på sin fritid, surfar på atlantens vågor trots årstiden, vattentemperaturen är fem grader. ”Senoktoberns grå ljus flödade fram bakom de trasiga molnen.” Hon triggas av faran, känner sig aldrig så levande som när hon flyger fram på sin bräda.

Hildur är född och uppväxt här, läste in en kandidatexamen i historia vid universitetet i Reykjavik innan hon kom på att hon ville bli polis. Efter polishögskolan arbetade hon flera år inom huvudstadspolisen där hon specialiserade sig allt mer på utsatta barn och ungdomar. Hon var med när polisen bildade en särskild enhet för försvunna barn och när modellen skulle spridas regionalt fick hon chansen att återvända till Västfjordarna, hon sökte och fick en tjänst vid polisstationen i Ísafjörður för tio år sedan. Det är en liten station där hon också får jobba med annat. För ett par år sedan fick hon den första chef som hon verkligen gillar, Beta, egentligen Elísabeth Baldursdóttir, flyttade dit med sin familj och de trivs med att arbeta tillsammans. Det är bara de som arbetar med utredningar, i yttre tjänst finns sju rätt unga personer, det är hela personalstyrkan.

Hennes granne heter Freysi Gunnarsson, en trettioårig idrottslärare. De två har ett gemensamt intresse för träning, började ta löprundor tillsammans, umgås en hel del och de ligger också med varandra utan att ha något intresse för att gå längre än så.

Hildur har, som sig bör, en del trauman i bagaget. Hon var de två försvunna flickornas storasyster och nu när det snart är exakt tjugofem år sedan de försvann, tänker hon ofta på dem.

Jakob Johansson är livrädd och kramar armstöden så att knogarna vitnar. Det lilla propellerplanet studsar omkring i luften och han är säker på att de kommer att störta. Men planet landar som det ska i Ísafjörður, Jakob är snart klar med sin polisutbildning i Finland, fick syn på ett nordiskt utbytesprogram som han anmälde sig till och nu ska han jobba ett halvår på Island. Han kommer att jobba nära Hildur och blir en viktig karaktär i berättelsen. Han surfar inte men däremot stickar han hela tiden, han är både snabb och skicklig. Det är hans sätt att hålla nerverna under kontroll, skilsmässan från hans norska hustru Lena blev väldigt smutsig, han får knappt träffa sin son Matias alls och det tär på honom.

Hildur och Jakob för en bra arbetsrelation, de är bägge ganska raka människor, ”Genom att vara uppriktig skakade man av sig onödiga bekanta” tycker jag är ett både välformulerat och tänkvärt citat.

Vi träffar Pétur, en tonårspojke på rymmen från ett ungdomshem som lyckats lifta hem till Västfjordarna och Ísafjörður där han söker upp Jón. Visst är han en äcklig gammal snuskgubbe men han har alltid hasch till unga pojkar som hälsar på. Den snart sjuttioåriga Jón Jonsson är välkänd av den lokala polisen, han har flera domar bakom sig. Där han bor är det fritidshus som bara är bebodda sommartid, det är alltför farligt att bo där på vintern men det struntar Jón i. Efter en lavin hittas han död, men det visar sig att det inte har är lavinen som tagit livet av honom.

Det är fler än Jón som dör och det finns en detalj som visar att det måste vara samma förövare trots att det inte verkar finnas något samband alls mellan dessa människor. Fallen hanteras också av olika poliser. Ett fall i Reykjavik utreds av Jónas Ingimarsson, det största svin som Hildur någonsin stött på inom landets polisväsende, och det blir en rätt rolig karaktär i berättelsen. På vägen dyker det upp händelser som blir mycket personliga för Hildur.

Huvuddelen av nutidsberättelsen är kronologisk, polisperspektivet dominerar men inte helt, vi får ibland möta andra människor i andra miljöer. Då och då avbryts berättelsen av kapitel där vi får möta en anonym förövares tankar. Ingen ovanlig teknik men ovanligt snyggt genomförd.

Det är en mycket välskriven text och översättaren Marjut Hökfelt ger oss en bra svenska. Ibland dyker det upp en del ovanliga ordval; takdroppet som synonym för takrännan / hängrännan har jag aldrig stött på förut, kanske kommer det från finlandssvenska, jag vet inte. Det finns en del andra exempel, men egentligen inget som stör läsningen.

Det här är väldigt bra på många olika plan; starka karaktärer, en mycket levande miljö och en sällsynt intelligent intrig. Efter läsningen är det bara att längta efter nästa bok, Rósa & Björk, som kommer ut om ett år.

Författaren

Satu Rämö är född 1980 i Finland och bor med sin isländska man och två barn i staden Ísafjörður på nordvästra Island. Hon har publicerat många bästsäljande och prisbelönta fackböcker, bland annat reseguider till Island och en isländsk stickningsbok. Hildur är hennes skönlitterära debut och starten på en serie. I Finland har Hildur redan sålt i mer än 150 000 exemplar. Bok två, Rósa & Björk, kommer hösten 2024 och bok tre, Jakob, i början av 2025.

Anders Kapp, 2023-12-01

Bokfakta

  • Titel: Hildur (Hildur, översättning Marjut Hökfelt).
  • Författare: Satu Rämö.
  • Utgivningsdag: 2023-12-01.
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 362.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...