Godispåse på nattygsbordet

Visst är det coolt; han debuterade 1949 och idag kommer hans nya Förlupna ord ut i bokhandeln. Pär Wästberg är ett fenomen inom litteratur och samhällsdebatt och i sju decennier har han skrivit oceaner av riktigt bra text inom olika genrer. Den här gången har han återvänt till kortprosan, undertiteln är Ur de svarta anteckningsböckerna och det är precis vad det är; anteckningar, små livsberättelser, ibland bara en mening, ibland lite längre. Har inte räknat men skulle gissa på runt 800 berättelser på bokens 200 sidor. Många är fantastiska praliner som passar bäst att avnjutas då och då, vräk inte i dig hela påsen på en gång.

Jag är långt ifrån ensam om att se Pär Wästberg som en viktig person i mitt liv och det på flera olika plan. Hans stora insatser för att synliggöra förtrycket av apartheidregimerna i södra Afrika på tidigt 60-tal, grundandet av svenska Amnesty, ledarskapet för PEN är några exempel på stora insatser i samhällsutvecklingen. Ända från tidigt 50-tal var han kulturskribent i Dagens Nyheter där han också vara chefredaktör under sent 70- och tidigt 80-tal och en ledande röst i samhällsdebatten.

När det gäller hans skönlitterära produktion berördes jag mycket av Stockholmstrilogin Vattenslottet (1968), Luftburen (1969) och Jordmånen (1972). Likaså av kvartetten med Johan Fredrik Victorin i centrum: Eldens skugga (1986), Bergets källa (1987), Ljusets hjärta (1991) och Vindens låga (1993) med handlingen uppdelad mellan Sverige och Afrika. De sju böckerna är något av det bästa som skrivits om kärlek i svensk skönlitteratur.

En hel del kärlek dyker upp även i den nya boken, det är mänskliga relationer som står i centrum. Här finns en hel del humor: ”Hans tunga for runt i munnen på mig som en Wettextrasa.” ”Sin Törnrosa med hårda flätor kysste han med läppar så torra att hon somnade på nytt.”

Ofta galet snygga formuleringar: ”Hon hade en hud så slät att kroppen verkade obebodd där innanför.” ”Tystnaden mellan dem var lika slutgiltig som hos en sedan länge avtäckt skulptur.”

Ofta om kärlek som går i kras: ”Då inträdde han som var född för att förgifta min existens.” ”Kärleken var inte lika verklig för honom som förlusten. Först när han drev bort på isflaket förstod han vad fasta marken var.” ”Att ha förlorat den som aldrig blev min – finns det en sorgligare känsla, en hetare.”

Jag tror aldrig att jag tidigare läst uttrycket ”oläsliga tårar” men jag tycker det är en strålande uppfinning och omedelbart begripligt för att beskriva något annars svårförklarat.

Åldrande och förfall är även det återkommande teman. Bland annat får vi träffa ett geni till konservator som frilägger skikt efter skikt på tavlan tills endast hans första barndom återstår. Riktigt snygg bild av demens. Det finns också en del vemodiga blandningar av humor och sorg: ”Han förblev en känslans analfabet, surögt förgrämd också när han slutgiltigt hamnat i torrdockan.”

Bland mycket annat får vi också lära oss varför vi ska se varandra in i ögonen i orgasmen, bara en sån sak!

Smolket i glädjebägaren är att han använder ordet nattduksbord och jag kan inte föreställa mig vad en nattduk skulle kunna vara och inte heller varför denna otänkbara tingest skulle behöva ett bord. Inför natten behöver de flesta av oss en del tyg (i ordets mening utrustning, inte textilier) av olika slag. Det kan vara en väckarklocka, en bok att läsa på vägen in i sömnen, en plats där glasögonen kan vila i väntan på morgon, en läslampa, ett glas vatten, ett utrymme där mobilen hämtar energi under dygnets mörka timmar eller något annat. Dessa behov löser vi med hjälp av det lilla nattygsbord vi har vid sidan av sängen och just nu passar Förlupna ord sällsynt väl just där. Det är en text som passar perfekt att konsumera i små doser snarare än i sträckläsning och det är helt idealiskt kvällsgodis som inte kräver att du ska gå upp och borsta tänderna en gång till. (Jag vet att ”nattduksbord” finns med i SAOL, men förstår inte varför. Om man nu tycker att ”tyg” är ett föråldrat ord kanske vi skulle kunna använda ”nattbord” eller ”nattskåp” som många andra språk gör. Och jag vet att jag är en rätt löjlig gnällspik.)

Författaren

Per Wästberg föddes i Stockholm 1933. Bachelor of Arts i Harvard och fil lic i Uppsala 1962. 1953 blev han kulturskribent i Dagens Nyheter och senare chefredaktör 1976-82. Ordförande i internationella PEN 1979-86. Grundare av svenska Amnesty 1963. Vice ordförande i Stockholms skönhetsråd sedan 1984. Ledamot i Svenska Akademien 1997 på stol nr 12.

Han debuterade som 15-åring med novellsamlingen Pojke med såpbubblor (1949) och hade då skrivit i sex år, bland annat i Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Genombrottet kom med Halva kungariket (1955), en romantiskt ironisk pikaresk om två unga älskande på upptäcktsfärd i Stockholm med omgivning. Sedan dessa har han skrivit mängder med böcker i olika genrer, finns på många olika språk och är mångfaldigt prisbelönt.

Anders Kapp, 2020-05-07

Bokfakta

  • Titel: Förlupna ord. Ur de svarta anteckningsböckerna.
  • Författare: Per Wästberg.
  • Utgivningsdag: 2020-05-07.
  • Förlag: Wahlström & Widstrand.
  • Antal sidor: 200.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *