Patrick Ekwall är en av landets mest kända sportjournalister med en lång tevekarriär där han följt idrott av olika slag runt hela världen. Han har kommit ut med några böcker tidigare men nya Kattfisken är hans skönlitterära debut, dessutom starten på en planerad serie. Det här handlar om actionfylld spänning på internationell nivå även om basen för berättandet finns i Sverige. Rätt ovanligt är den stora mängden verkliga och kända personer som dyker upp vid sidan av hans fiktiva karaktärer som skulle kunna kallas färgstarka, men det vore en underdrift. Just den här berättelsen har triggats av hans erfarenheter av nätbedrägerier och han har själv sagt: ”Mitt ansikte och mitt namn blir kapat tio gånger om dagen. I mitt fall är det romansbedrägerier nästan alltihop. Det är riktigt äckliga och vidriga människor som är otroligt skickliga på vad de gör.” Det är en halsbrytande och fartfylld skröna, inte helt problemfri men på totalen levererar den en mycket lustfylld läsning.

Man kan säga att berättelsens många olika delar roterar kring två nav där det ena är det som redan titeln indikerar, nätbedrägeri, men låt oss börja med det andra.

Ett nav är femåriga Majken. Hennes gudfar heter Frankie Larsson och om jag förstår rätt är han den återkommande huvudpersonen i den serie som den här boken inleder. Som karaktär är han en blandning av James Bond, Jason Bourne och liknande figurer. Tidigare idrottsstjärna, bland annat världsmästare i thaiboxning, med ett enormt våldskapital, väldigt smart och det finns knappast någon kvinna som inte omedelbart faller för honom. Men det finns ingen kvinna som betyder riktigt mycket för honom; det gör däremot Majken, hon är det viktigaste som finns i världen för honom, de håller nära kontakt.

Han var god vän med hennes föräldrar som numera är döda, så flickan lever nu hos ganska sunkiga fosterföräldrar, Erik och Petra Törnquist-Westberg (riktigt hur det kunde gå så illa får vi aldrig förstå) och de ogillar flickans nära relation till sin gudfar. Ansvarig för föräldrarnas död var en gangsterboss och krogägare som kallas Hövdingen (heter egentligen Sonny Musa Jalonen) och han är en person som Frankie verkligen hatar. I bokens inledning har han just blåst Hövdingen på mer än tolv miljoner kronor vilket han är väldigt nöjd med. Hövdingen är ute efter hämnd, hans jakt på Frankie för oss över stora delar av världen i en galopperande dramatik där det dyker upp mängder av fantastiska karaktärer, bland många andra en kvinnlig polis på Island som det blir svårt att glömma. Jakten är en väsentlig del av boken.

Hövdingen har en stor roll i berättelsen, en riktigt vidrig skurkkaraktär, och via honom kommer vi också över till den stora tevestjärnan Anneli Anckargren som också har en viktig roll i boken. De har ett hemlig förhållande, har våldsamt sex, och han förser henne med kokain. Det här får inte komma ut, hennes karriär skulle ta slut om det blev känt att hon har en relation med en känd, om än aldrig dömd, gangster. Skildringen av denna oändligt narcissistiska tevediva blir riktigt underhållande.

Över till det andra navet, bedrägeritemat. Bedragare har alltid funnits och även distansbedrägerier, där bedragare och offer aldrig träffas, har hållit på länge. Alla äldre kommer ihåg de så kallade Nigeriabreven som började spridas på sjuttiotalet innan internet slagit igenom. Bedragarna utlovar normalt en mycket stor summa pengar om man bara kan hjälpa till med kostnaden för att föra ut pengarna ur landet. Det börjar normalt med ett relativt litet belopp men den som betalar kommer sedan hela tiden att krävas på fler och dyrare avgifter av olika slag ända tills man slutar betala.

Med internet och särskilt sociala medier blev i stort sett alla bedragare; de allra flesta gör sig själva litet mer intressanta på nätet än de är i verkligheten vilket är en sorts bedrägeri även om det inte är brottsligt. En del blir väldigt bra på det, lockar stora följarskaror, blir influencers, med ett modernt begrepp, kan tjäna mycket pengar på denna sorts bedrägeri som fortfarande inte är kriminellt.

När det blir en storskalig kriminalitet dyker ett annat afrikanskt land upp som centrum, Ghana. Verksamheten kallas där Sakawa som kombinerar nätbedrägerier med religiöst orienterade offerritualer som syftar till att ge bedrägerierna framgång. Sakawa boys, som de verksamma kallas, motiverar sin verksamhet med att de rättmätigt tar tillbaka välstånd från den rika västvärldens kolonisatörer. I kulturen ingår att mycket öppet demonstrera sina framgångar med extrem lyx i form av mycket dyra kläder, klockor, bilar, bostäder etc.

Bedrägerierna existerar i många varianter, en vanlig form handlar om att utnyttja offrens längtan efter en ny relation. Kontakt tas via olika kanaler; de flesta ser frekvent sådana försök i sociala medier och många av dem härstammar från just Sakawa. Dejtingsajter är också en vanlig plattform. Bedragarna använder en fejkad, ofta stulen, identitet och om de får kontakt bygger de successivt upp en nätbaserad relation till offren. När relationen blivit stark dyker det upp olika typer av problem som de behöver offrens ekonomiska hjälp med att lösa. Romansbedrägerierna är en verksamhet som omsätter mycket pengar, som skadar många människor.

Från verkligheten går vi tillbaka till Kattfisken. Jag gillar verkligen titeln och det hänger samman med min barnsliga förtjusning över etymologiska absurditeter; ord som rör sig över tid och rum, startar i någon sorts logik som successivt förloras helt, typ när logiska nattygsbord i princip helt slagits ut av absurda nattduksbord. Ibland är det inte bara kul, det kan också få trista konsekvenser som jag skrev om här för ett par dagar sedan (mobbning, mobbare etc).

Kattfisken är en sorts försvenskning av engelskans catfish i bestämd form. På engelska beskriver det en fisk och dessutom en nätbedragare med falsk identitet. Varför då, frågar man sig, och i steg ett är svaret enkelt. Det är hämtat från den amerikanska dokumentärfilmen Catfish från 2010 som följer ett verkligt och jämförelsevis oskyldigt nätbedrägeri (blev senare också en teveserie). Nästa steg är svårare: varför fick filmen just den titeln? Dokumentärens bedragare är en kvinna och det är hennes man som i filmen kallar henne för en catfish. Ytterligare nästa steg är mer långsökt och för oss längre tillbaka i tiden, tidigt nittonhundratal, på en tid när man ofta exporterade fisk levande i stora tankar på fartyg. Det fanns ett problem när det gäller transporten av torsk, de blev passiva, mådde inte bra och var inte längre attraktiva för kunderna när väl fartygen kom fram. Problemet löstes genom att släppa ner en catfish i tanken vilket piggade upp torskarna. Hela denna berättelse lär vara en ren myt från en bok utgiven 1913, men det är den berättelsen som finns i mannens tankar; han ser sin hustru som någon som piggar upp andra människor, gör deras tillvaro mer levande, håller dem alerta med intressant kommunikation (även om den är helt lögnaktig).

Om än rätt långsökt finns det en logik; en högst verklig fisks funktion, låt vara en mytisk funktion, blir till en metafor för någon som ägnar sig åt intressant kommunikation, låt vara falsk, som roar, intresserar, kanske till och med trollbinder andra människor. När engelskan sedan skapar ett verb av substantivet, catfishing, försvinner den logiken, den engelska ing-ändelsen är ju mycket vanlig för att skapa verb av substantiv men här råkar man också ut för en betydelse som i bokstavlig mening handlar om att fiska katter, vilket blir absurt. I vilket fall som helst har catfishing slagit igenom som ett begrepp för nätbedrägerier.

Med en direktöversättning till svenska skulle alltså en kattfisk (bedragaren) ägna sig åt kattfiske / kattfiskning (nätbedrägerier). Men här finns ett till problem: på svenska är kattfisk ett vanligt namn på en fisk som annars oftast kallas havskatt. En havskatt heter på engelska wolffish, engelskans catfish är en helt annan art som vi på svenska kallar malar. Om man skulle följa den engelska logiken skulle bedragaren på svenska alltså kallas för mal och aktiviteten kallas malning (knappast malfiske) vilket naturligtvis aldrig kommit att hända. Däremot kan den som googlar hitta svenska texter (sannolikt maskinella översättningar) som kallar nätbedragarna för havskatter vilket jag tycker blir hysteriskt kul. Jag tror det fortfarande är en rätt öppen fråga vilken lösning som blir vanligast i svenska texter, inte omöjligt blir det catfishing oöversatt, men just nu är Kattfisken en alldeles utmärkt boktitel. Om den skulle översättas till engelska så blir The catfish faktiskt tråkigare.

Kattfisken i den här berättelsen heter Julia Proper och hennes första steg i bedrägeritrappan var lagliga; hon blev en framgångsrik influencer, tjänade mycket pengar på det, men konkurrensen på den marknaden hårdnade och inkomsterna minskade. Hon har hunnit bli tjugofem och har nu etablerat en central för romansbedrägerier i svensktäta Marbella på spanska solkusten, en lägenhet som förvandlats till kontor där verksamheten pågår dygnet runt, alla dagar i veckan. Hon har rekryterat medarbetare från olika delar av världen som arbetar i skift i denna internationella verksamhet som är helt inriktad på framgångsrika män. De lockas av vackra unga kvinnor, falska identiteter, och blir snart av med mycket pengar på olika sätt. Om det krävs för ett avslut kan Julia klä ut sig till den falska identiteten och prata med offret via Facetime, hon är fantastisk skicklig på detta och är på väg att bli stormrik. En av hennes måltavlor är Hövdingen som hon verkligen hatar. Skildringen av denna professionella industri tillhör höjdpunkterna i läsningen.

De olika delarna vävs så småningom samman på vägen mot en högdramatisk upplösning.

Författaren har ju i många år rest runt i världen som sportreporter och de erfarenheterna använder han för trovärdig fiktion från de många olika platser dit denna text rör sig. Han känner också massor av människor och det finns väldigt många verkliga och kända personer som dyker upp i berättelsen där de blandar sig med fiktionens karaktärer. I somras var jag på en festival utanför London där jag bland annat fick lyssna på en helt fantastisk Blondie, alltså Debbie Harry; obegripligt att hon faktiskt hunnit bli sjuttioåtta år. Jag vet inte om författaren också känner henne men hon dyker upp i texten på ett fantasirikt sätt.

Övervåld är problematiskt på flera olika sätt. Jag har skrivit om det tidigare och ska inte upprepa mig, med det kräver en balansgång på slak lina som är svår. Jag kan tycka att författaren faller några gånger men han är uppenbarligen en fighter och klättrar upp på linan igen.

Jag är inte förtjust över kursiveringar, de bara stör ögats rörelser över sidorna. Här används det frekvent utan att tillföra något alls.

Det finns ett bra driv i språket och ofta kreativa formuleringar; ”det var som att leta efter en älg i en garderob” är riktigt fyndigt, liksom ”bafylleskitnödig de fucking luxe”.

Visst finns det en del problem men den andra vågskålen väger mycket tyngre, det här är en halsbrytande skröna som levererar stor läsglädje.

Anders Kapp, 2023-10-30

Bokfakta

• Titel: Kattfisken.
• Författare: Patrick Ekwall.
• Utgivningsdag: 2023-10-26.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 478.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Patrick Ekwall.
• Läs vad andra skriver om boken.