Om man går vilse kan det vara bra att veta vilken som var det sista säkra platsen och detsamma gäller för den som går vilse i livet på andra sätt, som kanske efter någon sorts trauma drabbas av dissociativa störningar med opålitligt minne, osäker identitet eller andra symtom. Just det senare handlar det om i Lisa Christenens nya bok och därför är titeln Sista säkra också väl vald. Jag läser gärna debutanter men missade den här när den kom i maj. Någon egentlig debutant är hon inte heller, hennes första bok Spela roll kom 2020, men även om den också innehåller mysterier klassades den inte som spänningsroman, vilket den nya boken gör, så det finns av den anledningen inga problem med att Svenska Deckarakademin nyligen nominerade den som en kandidat till priset som årets deckardebutant. I denna psykologiska thriller finns originalitet, kreativitet och en riktigt imponerande intrigkonstruktion men jag är inte säker på om det verkligen är en av de bästa i år. Däremot har den helt klart ett av årets bästa omslag och jag behövde inte kolla för att veta att det är Sara R Acedo som är ansvarig för det.
Om man nu ska syssla med trauman, och det gör den här berättelsen, så kan man lika gärna ta i rejält så redan i prologen får vi en interiör från ett av de största trauman som finns i modern tid: terrorattacken mot World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan 11 september 2001 drabbade oerhört många, direkt och indirekt, och bland dem finns några av karaktärerna i den här texten.
Leina Bohlin har haft en fin uppväxt på Gotland med sin mamma och kärleksfulla bonuspappan Lasse, men hon har aldrig träffat sin biologiska pappa. Hon vet att han är amerikan och att han bor med sin familj på Manhattan och hon tänker mycket på honom, hur det skulle kunna bli om de äntligen skulle träffa varandra. Just den tanken bidrar till beslutet att söka jobb som au pair hos en familj som bor just på Manhattan. Hon tänker att hon kanske aldrig ska åka tillbaka, att hon ska träffa sin pappa och bli kvar i USA.
Den familj hon arbetar hos består av föräldrarna Charlotte, ”Charlie”, och Marc Bennet som bägge är framgångsrika modeller, Leina tar hand om deras små söner och när vi träffar henne i mitten av juli 2001 är det inte så lång kvar på hennes sex månaders visum men hon hoppas kunna fixa en förlängning. Hon trivs rätt bra med familjen men har inte vågat försöka få kontakt med sin pappa ännu.
I början av hösten händer något som innebär att hon måste sluta, Charlie och Marc kräver att hon ska åka tillbaka till Sverige och en dag skjutsar Marc henne till flygbussen. Men hon vänder tillbaka till Manhattan för ett viktigt möte; det är på morgonen 11 september och mötet är på World Trade Center.
Parallellt får vi i andra kapitel träffa fyrtiofemåriga Audrey i Connecticut 2018. Hon är en framgångsrik och rätt känd psykolog som publicerat flera uppmärksamma artiklar inom sitt specialistområde, dissociativa störningar, och har många patienter som söker sig till henne. Hon lever ett bra familjeliv tillsammans med sin man Brad och deras två barn; de har gott om vänner i samhället. En dag får hon besök av en patient som får allt att krackelera, även hennes egen fasad. Ju djupare hon gräver i patientens förflutna desto mer finner hon om sitt eget, likt en spegelreflektion. Men vilken av spegelbilderna är den äkta?
Det går inte att säga så mycket mer om intrigen utan att spoila men konstruktionen är fantastisk. Det är ”ett postmodernistiskt experiment fullt av spegelväggar och förvillelser”. Att använda dissociativa störningar är så smart när det gäller att bygga de osäkerheter som är nödvändiga för den psykologiska thrillern. Falska ytor i flera skikt blir så mycket starkare när karaktärerna själva tror på dem. Låt vara att en del av konstruktionens komponenter har en sannolikhetsnivå nära noll men det spelar det ingen roll, det är fortfarande genialt och öppnar upp för de multipla upplösningar med flera överraskande vändningar som författaren bygger så skickligt. Mot slutet blir jag orolig när vi tycks vara på väg mot en sista upplösning som skulle kunna bli trivialt trist men även det undviker hon imponerande väl. Det finns också roande blinkningar åt olika håll, bland annat till hennes förra bok, som ytterligare höjer läsvärdet. Det finns så mycket att applådera, jag kan förstå nomineringen, men håller ändå inte med.
Det problem jag har med texten handlar mest om språket vilket blir mest tydligt i de delar som utspelar sig på sommaren 2001 och där tjugoåriga Leina arbetar som au pair på Manhattan i New York. Även om det är ett par decennier sedan är det språk hon använder ännu flera decennier äldre, just vid den tiden kanske det skulle ha kunnat fungera för en sextioåring men inte för en tjugoåring. Det är absolut inte illa skrivet, tvärt om, det är elegant, sirligt och välformulerat; möjligen emellanåt överlastat och väl omständligt, men det är inte ett språk som passar för Leinas tankar och samtal.
Det skulle kunna finnas en stilistisk avsikt med detta. Ibland kan man skapa intressanta spänningar med hjälp av konflikter mellan form och innehåll, ett av mina favoritexempel är Ane Riel som i sin fantastiska Kåda använder ett lätt, skirt och vackert språk för att berätta något tungt och hemskt. Just där fungerar kontrasterna riktigt bra men jag kan inte se någon rimlig förklaring till kontrasterna här. Det är inte heller konsekvent. I den språkvärld som författaren använder är det självklart att ingen ”brer en macka”, här finns bara människor som ”breder en smörgås” till frukosten. Men här finns också ”fönster som lös” när det i denna språkdräkt borde vara ”fönster som lyste”.
Här finns unga som går ”andra ring” i gymnasiet men den beteckningen dog väl ut redan på sjuttiotalet? ”Relationen till hennes far var något sprött som behövde hanteras med yttersta varsamhet och som bara angick dem två, men vännerna tryckte på och la sig i, fick hennes egen vilja att vekna tills hon till sist inte visste var hennes vilja började och deras tog vid, när hennes innersta önskningar blev till allmängods.” Utöver ett exempel på många överlastade meningar, främmande språk för en ung kvinnas tankar 2001, så skriker ”la” i stället för ”lade” ut som artfrämmande i kontexten.
Ibland kan jag tycka att en del spänningsförfattare överförenklar språket; enkla ord, korta meningar, korta stycken och korta kapitel som skapar en irriterande stackatoeffekt, en läsjobbig flåsighet, men här går det för långt åt andra hållet.
Så trots allt det som imponerar stort kan jag inte se denna bok som kandidat till att bli Årets bästa deckardebut. Men omslaget är fantastiskt!
Författaren
Lisa Christensen är född 1976 och har sina rötter både i Sverige och USA. Hon har bland annat också bott på Seychellerna och i London, och har sedan länge arbetat med marknadsföring. 2020 debuterade hon med romanen Spela roll och nominerades samma år till Adlibrispriset som Årets debutant. Nu är hon aktuell med den psykologiska spänningsromanen Sista säkra som är nominerad till Årets bästa deckardebut 2022 av Svenska Deckarakademin. Hon bor idag i Stockholm med sin man och deras tre barn.
Anders Kapp, 2022-11-02
Bokfakta
- Titel: Sista säkra.
- Författare: Lisa Christensen.
- Utgivningsdag: 2022-05-05.
- Förlag: Louise Bäckelin.
- Antal sidor: 357.