Spänningsdebut i smålandsskogarna

Det är kul att upptäcka nya författare, intressant att läsa debutanter, och som vanligt dyker det upp flera inom spänningsfältet i år. Det är svårt att nå uppmärksamhet i utgivningsfloden, kanske speciellt under pandemirestriktionerna, men en av de som lyckats bäst med synlighet i många kanaler är Kristina Agnér som igår kom ut med debuten Var inte rädd för mörkret; en ganska snäll spänning i smålandsskogarnas mörker med hög igenkänningsfaktor för alla som läser och gillar deckarklassiker. Det här är ett pusselmysterium inom en begränsad geografi, med en begränsad skara inblandade där ett försvinnande för femtio år sedan får konsekvenser i nutid. Här finns mycket att tycka om men också en del som stör.

Alva Fagerström är en 34-årig socionom i Stockholm. Hennes mamma Lena växte upp i Tosseboda (fiktiv ort i östra Småland) men lämnade platsen som barn sedan hennes mamma Evy försvann i oktober 1965 och pappa Harry inte ansågs lämpad ¨för vårdnaden. I stället hamnade Lena hos sin faster Tove i Stockholm, den som Alva i nutid betraktat som sin mormor. Lena har i stort sett inte berättat någonting för dottern Alva om vad som hände när hon själv var liten.

Nyligen har Harry överlåtit barndomshemmet, ett båtsmanstorp i Tosseboda, till Lena som flyttat dit och börjat renovera. Alva befinner sig i kris. Hon har just lämnat sin mångåriga kärlek Jonas sedan hon upptäckt hans otrohet, hon har en del problem på socionomjobbet i Stockholm och får besked om att hennes mamma Lena hittats död i sitt växthus i Tosseboda. Hon hade hjärtproblem men var det verkligen det hon dog av? Utöver allt annat är hon paniskt mörkrädd och går hos en terapeut för att få stöd.

Det är alltså en allt annat en stark kvinna som åker till Tosseboda för att ta hand om mammans begravning och göra i ordning båtsmanstorpet för försäljning. Därmed är scenen satt för denna berättelse där Alva lär känna människor i detta lilla samhälle, lär känna sin egen familjehistoria och börjar gräva i vad som egentligen hänt hennes mamma och hennes mormor samtidigt som hon kämpar med sina rädslor.

Berättartekniken fungerar bra där Alva äger huvuddelen av perspektivet i nutid men där det också finns historiska kapitel där vi som läsare successivt får veta mer om vad som hände 1965 och anonyma kapitel som vi gissar är skurkens röst.

Det här är rätt snäll spänning, ett bra val för den som ogillar blodiga texter med mycket våld. Tonfallet påminner en del om Kerstin Bergmans debut med Oskuld och oleander från förra året och det finns fler likheter än så. I bägge texterna är det en sorts återvändare till ett litet samhälle som börjar gräva i historien för att upptäcka gömda hemligheter samtidigt som hon i nutid halkar in i en kärlekshistoria. Bägge texterna flirtar också på olika sätt med genrens klassiker.

Kristina Agnérs avsiktliga flirtande märks direkt; redan innan berättelsen börjar finns en personförteckning, ett trevligt inslag som är rätt ovanligt i samtiden. I denna förteckning finns fyra personer över 70 år och eftersom vi direkt får reda på att försvinnandet för 50 år sedan finns i centrum av mysteriet anar vi alltså redan från början en avgränsning till fyra misstänkta. Ett klassiskt grepp som ofta använts av Christie och många andra giganter i spänningshistorien. Här finns också en tydligt avgränsad geografi inom vilken bokens huvudperson, en amatördetektiv, rör sig i samtal med alla olika berörda där pusselbit efter pusselbit hittas på vägen mot gåtans lösning. Även om berättelsen i huvudsak befinner sig i nutid är jag övertygad om att alla som läst många klassiska deckare omgående känner sig hemma i kontexten.

Trots att det är en debut är alltså igenkänningsfaktorn stor, något som säkert uppskattas av många, men det som däremot sticker ut är språket. Agnér skriver ovanligt ”blommigt” och när det är som bäst gränsar det till en känslig och välformulerad naturlyrik. Jag tycker det på totalen blir för mycket, en överdekorerad text, men det är min åsikt och det finns säkert andra som tycker annorlunda. Det finns något som stör mig mycket mer än det.

För länge sedan avvecklades funktionen korrekturläsning i olika steg inom dagspressen. Jag var med i slutet av den processen som sparade en hel del tid och pengar men naturligtvis också sänkte texternas kvalitet när vi journalister förlorade det kompetenta stöd vi tidigare haft. Jag funderar på om något liknande håller på att ske inom förlagsvärlden?

Alla läsare inser sannolikt att en tryckt text på flera hundra sidor inte kan vara helt felfri, det vore omänskligt att kräva. De allra flesta inser också att en författare som under lång tid skrivit, och skrivit om, en lång text så småningom blir hemmablind; man kan inte längre se sina egna fel, även om det är fel i texten är det rätt i författarens huvud. Det är därför som förlagens textgranskningsprocess är så viktig i allt från den övergripande strukturen och logiken till textens detaljer. Inom egenutgivningen har man inte automatisk tillgång till detta, om man inte köper tjänsterna, och jag tror att många läsare, liksom jag själv, har större överseende med fel i dessa böcker än vi har när det gäller förlagsutgivna böcker. Utan att ha någon statistik att bygga på upplever jag att felfrekvensen ökar i förlagsutgivningen, kanske särskilt i översatta verk men även i övrigt. Och när det blir för många fel drabbar det också helhetsupplevelsen av en läsning.

Även om jag struntar i de minsta detaljerna, som genomslunkna stavfel, så finns det annat som läsaren snubblar över på vägen genom texten. Vissa saker har en given ordning: man måste först hälla upp för att sedan kunna dricka kaffet, man måste först ta av sig badmössan innan man kan skaka ut håret; motsatt ordning fungerar helt enkelt inte. Man kan möjligen använda en roller för att sprida ut färgen, men för att måla pärlspont måste man använda en pensel. Små kycklingar är möjligen ”ulliga” men hönor är det inte. ”Han slår av kapsylen på ännu ett stop” är inte möjligt. Den här typen av fel ska helt enkelt inte kunna passera förlagets textgranskningsprocess!

Så trots att det finns mycket att tycka om i denna debut är jag sorgsen över att det finns alltför mycket som stör läsningen.

Författaren

Kristina Agnér är född 1981, utbildade sig till socionom men arbetar som frilansredaktör och manusutvecklare. Hon är bosatt i Skåne men har också ett båtsmanstorp i Småland och den miljön är en stor inspiration till hennes skrivande. Var inte rädd för mörkret är hennes debutroman.

Anders Kapp, 2021-03-27

Bokfakta

  • Titel: Var inte rädd för mörkret.
  • Författare: Kristina Agnér.
  • Utgivningsdag: 2021-03-26.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 345.

Länkar till mer information

4 thoughts on “Spänningsdebut i smålandsskogarna

  1. Det är en frisk fläkt att läsa en recension som vågar vara kritisk när det behövs. Tycker att det är svårt att hitta sakliga, opartiska recensioner som ger läsare en ärlig bild av läsupplevelsen. De flesta som jag har läst av just den här boken är enbart hyllningar (trots 3-4 stjärnor av 5 i betyg), något som alltid väcker misstankar hos mig.

    Var i valet och kvalet i frågan om jag ska ägna tid åt den, men efter din recension lutar jag mer åt att läsa den, för att se vad som väckte din kritik.

    Tack för den!

    1. Tack! Det finns mycket som är bra, men det är sorgligt när textgranskningsprocessen inte fungerat.
      Anders

  2. När sa man stop? Nu kanske boken inte var nutid, har den och ska läsa snart.
    /Tomas Andersson

    1. Hej.
      Man kan nog fortfarande säga stop, men det är ett dryckeskärl med lock, inte en flaska (ännu äldre var det också ett mått).
      Många hälsningar
      Anders

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *