Spännande slowfox i Dalsland

Kerstin Bergman spänningsdebuterade förra året med Oskuld och oleander, bland annat ett återvändande till hennes egen uppväxt på Ekerö, och när hon nu, just i dag, utkommer med uppföljaren Förgätmigej, är det också ett återvändande, nu till barndomens somrar i Dalsland. Hennes alter ego, Iris Bure, lämnar allt och kör direkt norrut mot Åmål sedan hennes kusin Ingrid desperat ringt och berättat att systerdottern Alva försvunnit. Det hela utvecklas till ett utdraget sökande utmed slingriga småvägar i dalslandsskogarna och samtidigt ett sökande i minnets osäkra alléer; vad var det som hände egentligen under uppväxten här och vad har det för samband med det som händer just nu? Återvändandet är extremt frekvent inom spänningslitteraturen just nu men Kerstin Bergman gör det på sitt alldeles egna sätt: inbjuder läsaren till en njutningsfylld slowfox över drygt fyrahundra sidor.

Dagens vanligaste spänningsromaner består av korta kapitel, korta stycken, korta meningar och snabba rörelser mellan olika berättarperspektiv i nutid kombinerat med insprängda dåtidskapitel och gärna också anonyma gärningsmannakapitel där vi får komma in i skurkens tankar. Tempot är högt och successivt stigande på vägen mot en dramatisk upplösning eller gärna flera, multipla upplösningar är inne, där gärningsmannen avslöjas och oskadliggörs efter det att hjälten hamnat i en livsfarlig och dramatisk situation kopplad till hens privatliv. Graden av våld varierar men minst någon mördas och gärna på spektakulära sätt.

Om man inverterar allt detta, allt blir tvärt om, så har man Bergmanspänning. Det finns väldigt mycket inspiration från de stora klassiska författarna av pusseldeckare men det här är ändå en alldeles egen röst inom subgenren Slow Crime. För långsamt går det, galet långsamt, frustrerande långsamt för den som läser den mer normala samtidsspänningen, i alla fall initialt i läsningen.

Låt mig ge ett exempel. Man kan skriva så här: ”De gick nerför stigen och skymtade sjön mellan träden.” Det är 45 tecken (utan blanksteg). Kerstin Bergman skriver samma sak så här:

”Där stigen söker sig mellan de höga träden står en stor rugge rallarrosor och blommar fortfarande tillsammans med några vilsna hallonbuskar utan bär. Stigen ser ut att vara relativt flitigt använd och slingrar sig nedåt, mot sjön som fläckvis kan anas genom det täta lövverket. Eller mest barrverk om man ska vara noga, men så heter det kanske inte. Sjöns blå vatten skymtar hur som helst här och där mellan kronorna på de täta granarna och tallarna. Ingrid tar täten och jag följer i spåren av hennes vandringsvänliga kängor. Klar känsla av scouthajk igen.”

Då är vi redan uppe i 462 tecken, en drygt tiofaldig ökning av långsamheten, och det blir rätt många tecken till innan de är nere vid sjön. Just detta exempel kommer rätt tidigt i boken, innan mina läsarsinnen gått till sig och anpassat sig till den miljö där jag just nu befinner mig. För om man bortser från grankronor (som knappast existerar i motsats till tallkronor) så är texten också tio gånger snyggare men det är så mycket mer än så. Här befinner vi oss inte i mainstream spännings intensitet och flämtande andlöshet; vi har kommit in i en helt annan värld med tekoppar, en värmande brasa, stillsamma samtal och en lugn andning.

Huvudpersonen Iris Bure bär hela berättarperspektivet i en helt kronologisk historia under några dagar när sommaren övergår i höst. Även om texten hela tiden rör sig i bokens nutid är dåtiden ständigt levande i både dialoger och tankar; minnen som osäkra gungflyn är ett tema här på samma sätt som det var i debutromanen. Under uppväxten var Iris och Ingrid bästa sommarvänner som gjorde allt tillsammans. I tonåren var det något som hände i det mystiska Växthuset som tillsammans med en del annat innebar att vänskapen dog ut, de har inte haft mycket kontakt under åren. Då skrev de gemensamt en hemlig dagbok som under alla år funnits gömd i en stor lada. Det verkar som om Ingrids systerdotter Alva, på besök under sommaren, hittat den tillsammans med två nya kompisar, tvillingpojkar från grannhuset som till skillnad från Alva har god kunskap om dalslandsskogarna. De tre verkar följa dagbokens spår, försöker hitta Växthuset.

Det blir fler försvinnanden och ett omfattande sökande som för oss till många små orter och långt in i glesbygden. Miljöerna växer fram på ett fantastiskt levande sätt; vet inte om författaren har ett osannolikt starkt minne från barndomen, ägnat sig åt omfattande research eller helt enkelt är begåvad med en rik fantasi. Min personliga kunskap om den geografi som vi rör oss i är liten, jag kan inte bedöma fiktionens överensstämmelse med verkligheten, men textens kvalitet gör att jag snart känner mig hemma i dessa trakter.

Liksom i debuten förgylls texten av författarens uppenbara intressen för växter och design. Detsamma gäller den lågmälda humorn som ibland blir mer än så: ”det här börjar likna rena fasen” säger någon och det stämmer. Här finns också ett element som jag inte kommer ihåg från förra boken; svaga stråk av de distanseringseffekter som vi mest förknippar med Brecht, där författaren eller någon annan kommer in och kommenterar berättelsen. ”I en deckare får författaren aldrig ta livet av hundar” tänker snarare Kerstin Bergman än Iris Bure och detsamma gäller repliken ”I deckare är ett av de vanligaste motiven till att folk blir mördade just att man vill dölja hemligheter från de förflutna”.

Iris träffar människor som hon inte mött på många år, olika möten på gott och ont. I förra boken mötte hon en nygammal kärlek, barndomsvännen och nu Stockholmsmäklaren Jonas, som finns kvar och kommer till Dalsland för att hjälpa till med sökandet. Utvecklingen av deras relation är en intressant sidoberättelse. Generellt håller karaktärsbyggandet hög standard liksom skildringen av många olika typer av relationer, både i textens nutid och i minnenas dåtid, en tid som kanske skiljer sig en del från Iris antaganden och det hon tror sig komma ihåg. Och visst blir det spännande även om det sker på ett helt annat sätt och med andra medel än de flesta andra spänningsförfattare använder idag. Jag gissar att den här författaren håller på att bygga upp en engagerad läsekrets med måttligt intresse av våld i högt tempo som finns i andra delar av genren.

Liksom för debuten är det Emma Graves som svarar för en förtjänstfull omslagsdesign.

Det ska bli intressant att se om Kerstin Bergman har fler barndomsplatser att återvända till eller om det blir någon helt annan sorts utfärd i nästa bok. I vilket fall som helst följer jag med även på den resan.

Anders Kapp, 2021-09-02

Bokfakta

  • Titel: Förgätmigej.
  • Författare: Kerstin Bergman.
  • Utgivningsdag: 2021-09-02.
  • Förlag: Southside Stories.
  • Antal sidor: 408.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *