Första kyssen, om och om igen

Jag har aldrig läst Josefin Roos tidigare. Efter att ha läst Svartsvala kommer jag aldrig att låta bli att läsa det hon skriver. Redan idén är underbar; 26-åriga Lucía får en hjärnblödning, tappar närminnet och hur ett liv ser ut för en människa som bokstavligen bara kan leva i nuet, när denna självhjälpsklyscha blir konkret verklighet, det får vi följa i denna berättelse, skriven med en obegriplig fantasirikedom och ett egensinnigt språk med meningar som faller sönder, meningar som faller ner i varandra, meningar som slutar innan de börjar eller vägrar sätta punkt och som tillsammans meningsfyller mig som läsare. Det är också en mycket sinnlig text. Kan inte komma ihåg när jag senast blev hård av en skönlitterär text. Bara det är läslycka.

Redan efter första stycket åker mungiporna upp: ”Tornseglaren flyger som till månen tur och retur sju gånger under sitt liv, men jag hann inte se en enda sommargylling, inte älska en enda man, inte föda ett enda barn, tänkte jag när jag dog, mattan luktade som gammalt luktar, jag hade nyss fyllt tjugosex, varför hade jag inte tvättat mattan?” Så snyggt!

Tornseglaren kommer att återkomma en hel del, titeln Svartsvala är ett annat ord för att beskriva samma fågel, en fågel som lever nästan hela sitt till i luften, som trotsar gravitationen, precis som Lucía kommer att göra; hon är inte död, vaknar på Karolinska ett par dagar senare, berövad den gravitation, den förankring i tillvaron som minnet utgör. Tornseglare har också konnotationer om förebud, varningar om något som kommer att ske …

Hon är alltså 26 år när detta inträffar och vi får delta i hennes liv tills hon är 41 (hon har glömt bort den senaste födelsedagen och tror hon är 40). Hon träffar en man A, de får barn (trots en läkares varningar) och lever ett familjeliv tillsammans. Han har ett (nästan) oändligt tålamod med sin kvinna som han hela tiden måste guida genom tillvaron med lappar, mobilmeddelanden och på alla möjliga andra sätt trots att han hela tiden misslyckas, Lucía glömmer det hon borde göra, går i en helt annan riktning.

Man kan naturligt skriva ”åren går” för att röra sig framåt i handlingen men Josefin Roos skriver ”onsdagar blev onsdagar blev onsdagar …”

Här finns inte bara tornseglare, det finns gott om fåglar av många slag i texten, särskilt flyttfåglar som också blir flyktfåglar, som Lucías mamma som en gång flydde från diktaturens Chile, som en hel del andra karaktärer som kommit till Sverige på olika vägar, som en hel del andra som fallit ut från normaliteten till olika former av utanförskap; alla de där andra som vi väljer att inte se, kufarna som vi tar omvägar runt på stan, som vi aldrig skulle sätta oss bredvid på bussen. Men det gör Lucía hela tiden, hon ser alla, hon kan utan vidare högljutt sjunga i korus med en aspackad och illaluktande man i en busskur.

Det är inte heller bara fåglar som återkommer, inte bara ornitologiska detaljer utan även detaljer från astronomi, etymologi, kroppskemi, arkivkunskap och annat. Dessa hårda och konkreta fakta fungerar effektivt som en stark kontrast till allt det diffusa och undflyende i Lucías liv. Men de har också egenvärden i berättelsen; astronomin där alla hela tiden rör sig bort från varandra, etymologin där vi får lära oss att ”glömma” delar språkliga rötter med ”glamma”, alltså ”vara uppsluppet glad” (SAOB) vilket Lucía ofta är på ett extremt sätt, kroppskemin i det som händer i förälskelsens passionerade galenskap och arkivkunskapen i Lucías jobb; trots sina problem så har hon en halvtidsanställning på ett arkiv, arkiv som per definition är minnen, just det som hon själv saknar, återigen en intelligent kontrast i texten.

Jag är sällan förtjust i baksidestexter, här står det ”febrig kärleksroman” vilket naturligtvis är en trist kliché men just denna gång alldeles sant. Lucía träffar J som hon kanske redan träffat, det kommer hon inte ihåg (vi får ganska sent i boken veta vad A och J står för). Även han har en chilensk bakgrund. De blir (är?) passionerat förälskade, den ömsesidiga åtrån är gränslös, de har bägge familjer på var sitt håll, försöker om och om igen att göra slut, men misslyckas hela tiden. ”Ordlistan ändrar sansa till dansa. Jag måste bara dansa mig lite.” De tänker på varandra konstant ”tiden emellan dig blir oviktig till slut”. Förälskelsen är ett evigt litterärt tema men sällan så stark som i denna text, delvis beror det kanske på att varje underbar kyss för Lucía är den första, i sig en rätt svindlande tanke. Sex är notoriskt svårskrivet men Josefin Roos gör det fantastiskt; här finns scener där bokstäverna verkligen osar av intensiv kåthet.

Det gör allt tillsammans, smiter från sina jobb och familjer för att kunna träffas. J har lagt musiken åt sidan för att bli en ordentlig familjeförsörjare, men tar upp den igen; hon messar ”Jag vill höra dig spela, pianot och mig. Jag vill höra hur du får mig att låta när du spelar mig.”

Det febriga finns främst i språket som i sig självt är en väl så stor del av läsupplevelsen som den berättelse språket förmedlar. Hon vågar sig till och med på en Joyce mot slutet, inte femtio sidor som jag har för mig det är i Ulysses, men väl en nästan sex sidor lång mening som gör mig andfådd, febrig, lycklig.

För läsningen är rudimentära kunskaper i spanska är inte nödvändigt men en tillgång, mina mycket sporadiska visiter på ett antal spanskalektioner i gymnasiet för länge sedan räckte bra för klara de korta fraser på modersmålet som dyker upp i samtalen mellan bokens chilenare.

Följ med ljusanden Lucía och hennes Svartsvala genom livets vindlande mysterier, läs Josefin Roos!

Författaren

Josefin Roos, född 1977, är uppvuxen i Lund och bosatt i Stockholm efter att ha bott några år i Spanien och England. När hon var 26 år och bodde i London drabbades hon av en hjärnblödning. Erfarenheterna av den och senare behandling på Karolinska har givit en hel del inspiration till den nya boken.

Hon debuterade 2006 med romanen Heliotrop, om en ung kvinna som flyr till Sevilla för att glömma en hård barndom. Hon har skrivit fyra romaner och två barnbilderböcker. Hennes senaste roman, innan Svartsvala, heter Om jag inte märks, kom ut 2016 och handlar om Emma och hennes kärlek Ella. Romanen har en queerfeministisk utgångspunkt och utspelar sig i högstadiemiljö i Roos hemtrakter i Tyresö.

Anders Kapp, 2020-11-18

Bokfakta

  • Titel: Svartsvala.
  • Författare: Josefin Roos.
  • Utgivningsdag: 2020-08-18.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 200.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *