Både spännande och kul med Clinton-Penny

Jag är generellt rätt skeptisk till kändisböcker; Bill Clinton har till exempel givit ut ett par spänningsromaner tillsammans med James Pattersson som jag inte läst och när nu Hillary Clinton gör detsamma var oddsen för att jag skulle läsa rätt usla. Men hon skriver tillsammans med Louise Penny, en av mina stora favoriter inom spänning, så jag valde ändå att läsa I terrorns grepp som kommer ut på svenska i dag. Det är en internationell politisk thriller, skiljer sig alltså en hel del från vad Penny normalt skriver, med det är en subgenre som jag gillar och även om jag har några invändningar är det här riktigt bra läsning. Speciellt roande är när Hillary Clinton passar på att i fiktionen göra ett brutalt nidporträtt av sitt hatobjekt Donald Trump och när Louise Penny drar in den lilla byn Three Pines och del av människorna där från sin hyllade Gamacheserie i ett helt nytt sammanhang som handlar om akuta kärnvapenhot mot världen från en extremt resursstark terrorist.

Föga förvånande är den ledande hjälten i denna berättelse en modig och skicklig amerikansk utrikesminister som här inte heter Hillary Clinton utan Ellen Adams. Det har just varit regeringsskifte i USA, Eric Dunn har tvingats avgå (ett uppenbart porträtt av Donald Trump). Den nya presidenten Douglas Williams har däremot inga likheter alls med verklighetens Joe Biden och mycket förvånande har han utsett just Ellen Adams till utrikesminister. De två är politiska fiender inom det demokratiska partiet och Ellen har motarbetat hans nominering till presidentkandidat, inte minst via sitt stora medieimperium. Men hon har ändå accepterat posten och lämnat över ledningen av koncernen till dottern Katherine. Hon har en mycket nära relation till sin dotter men det har hon inte till sin son Gil Bahar som arbetar som utrikeskorrespondent och nyligen lyckats rymma från en kidnappning där han utsattes för grov tortyr av Pathanklanen i Afghanistan.

Som personlig rådgivare i det nya jobbet har Ellen tagit med sig Elisabeth ”Betsy” Jamesson, de två har varit vänner ända sedan barndomen och Betsy växer ut till en av berättelsens mest intressanta karaktärer. Sin stabschef Charles Boynton har hon däremot inte fått välja. Han har utsetts till jobbet som en belöning efter en framgångsrik insats som strategiskt ansvarig för Douglas Williams valkampanj. En rätt fyrkantig person utan större kunskaper om utrikespolitik.

Långt ner i organisationen finns Anahita Dahir som återvänt till USA efter några års jobb på ambassaden i Islamabad. Där hade hon haft ett förhållande med en amerikansk utrikeskorrespondent, Gil Bahar …

Den nya regeringen hamnar direkt i en internationell katastrof. Bussar i London, Paris och till sist Frankfurt sprängs i terrordåd, många människor dödas. I Frankfurt finns Gil på bussen men lyckas i sista stund rädda sig tack vare information från Anahita.

Misstankarna riktar sig så småningom mot Doktor Bashir Shah, en pakistansk kärnfysiker som Ellens mediekoncern några år tidigare utmålat som storskalig internationell vapenhandlare, påståenden som bestämt förnekades, som ledde till hot mot många inblandade och där en hel del personer också oförklarligt försvann. Efter amerikanska påtryckningar hade han ändå dömts till husarrest i Pakistan. Ett av de sista besluten Eric Dunn tog innan han tvingades avgår som president var att bevilja hans frigivning vilket tillsammans med några andra beslut skapat en ny och mycket farlig situation i regionen.

Tillsammans med sina närmaste ilar Ellen runt med sitt regeringsplan bland regionens alla länder, bland många andra lyckas hon också få träffa Irans mäktige religiösa ledare. Det blir även en resa till Moskva för ett möte med Vladimir Putin (här kallad Maxim Ivanov).

Mycket information samlas och bilden av situationen klarnar allt mer. Bussbomberna är bara förstadiet till ett mycket större hot och kanske finns det också farliga fiender på hemmaplan.

Det är en intelligent och dramatisk intrig som är välskriven och dessutom väl översatt till svenska av Mia Grahne. Här finns levande och inträngande interiörer från den amerikanska politikens maktcentrum, från länderna i mellanöstern, liksom mycket underhållande och elaka bilder av Donald Trump / Eric Dunn, delar som alla härstammar från Hillary Clinton misstänker jag. Här finns också många delar som bär en tydlig Penny-prägel som den mycket speciella och intelligenta humorn i relationen mellan Ellen och Betsy, oväntade och smarta referenser och citat (t ex ”tro inte på allt du tänker” från den buddhistiska nunnan Thubten Chodron) och naturligtvis när hon skriver in en del miljöer och personer från sin egen spänningsserie. Det är en riktigt bra läsning men jag har ändå en invändning.

Det är väl egentligen bara USA som kan producera berättelser som Independence Day och många liknande där världen står inför något akut hot, där samhällsperspektivet är extremt förenklat, där den amerikanska patriotismen dundrar och där världen i sista sekunden räddas av någon modig individ. Just individualiseringen är normalt central, både när det gäller den stora skurken och den stora hjälten, samhällsstrukturerna har ingen betydelse alls. Det här kan ändå skapa underhållande fiktion, men det blir besvärande när detta sätt att se på världen tränger sig in i verklighetens vardag. ”Kriget mot terrorn” fokuserades länge på en enda individ, Usama Bin-Ladin, att hitta och döda honom var ett överordnat mål och när det äntligen lyckades beskrevs det som en stor seger trots att det i realiteten inte förändrade någonting alls. I dessa grova förenklingar är det lätt att den nödvändiga analysen för att kunna förstå och förklara internationella konflikter försummas.

Men visst måste underhållningsfiktionen kunna förenkla för att skapa bra berättelser? Naturligtvis, men om man förenklar för långt förmedlas inte bara ett farligt sätt att se på världen utan det blir dessutom ointressant läsning. Jag gillar verkligen politiska thrillers och spionthrillers som klarar av att ge god underhållning samtidigt som de låter världen vara komplex, där just de mångskiftande perspektiven är en bas för starka berättelser. Det finns hos många, inte bara hos den store mästaren John le Carré, men de kommer sällan från just USA.

Jag kanske inbillar mig men jag tycker mig känna en viss spänning mellan de två författarna när det gäller just detta, mellan Hillary Clintons USA-perspektiv och Louise Pennys kanadensiska perspektiv. Boken besväras inte av en alltför banal USA-patriotism, här finns bra skildringar av amerikanska problem i form av växande klyftor, hat, en allt starkare och allt mer extrem högerpopulism. Men det finns ett överdrivet individfokus, framför allt hos den stora skurken Bashir Shah som förses med alltför absurt orealistiska förmågor.

Det hindrar inte att den här boken gav mig en underhållande läsning på en överraskande hög nivå.

Författarna

Hillary Rodham Clinton är den första kvinnan i USA:s historia som blivit presidentkandidat för ett stort politiskt parti. Hon blev utrikesminister i Barack Obamas regering efter nästan fyra decennier i offentlig tjänst. Hon är författare till sju tidigare böcker.

Louise Penny är en internationellt prisbelönt och bästsäljande författare vars böcker har nått toppen på väldigt många försäljningslistor runt om i världen. Läs mer om henne i Kapprakts presentation.

Anders Kapp, 2022-01-11

Bokfakta

  • Titel: I terrorns grepp (State of Terror, översättning Mia Gahne).
  • Författare: Hillary Rodham Clinton och Louise Penny.
  • Utgivningsdag: 2022-01-11.
  • Förlag: Bokfabriken.
  • Antal sidor: 484.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *