Intelligent spänning men översättningen haltar

Finska Elina Backman gjorde succé med sin debut som blev en sensation i Finland 2020, såldes direkt till femton länder, ska bli en internationell TV-serie och kom ut i översättning till svenska förra året med titeln När kungen dör. Nu finns uppföljaren också ute på svenska, När spåren försvinner, och den är minst lika bra. Med en rörelse mellan sju olika berättarperspektiv utmanar hon gränser, konstruktionen kan lätt bli förvirrande överkomplicerad, men hon hanterar det imponerande skickligt, vi läsare är med hela tiden. Huvudberättelsen pågår en knapp höstmånad, med tillbakablickar till händelser under sommaren; en intelligent och spännande intrig som utspelar sig framför en fond av mer eviga frågor om sampel och konflikter mellan människa, konst och natur. Både i den nya boken och den förra finns en del problem i översättningen som fick mig att fundera över en del absurditeter i den successiva förändringen av det svenska språket.

Seriens två återkommande huvudpersoner, journalisten Saana Havas och kriminalkommissarie Jan Leino, fann varandra i den första delen, men relationen är fortfarande ny och situationen ovan för dem; de är komplexa personer med olika saker i bagaget och saker kan lätt krångla till sig. De avslutade sommarens semester med en gemensam resa till Portugal. De som personer och deras relation tar upp en del utrymme i berättelsen utan att överskugga det aktuella fallet, karaktärers utveckling och relationer är starka områden för denna författare. Både Saana och Jan har egna berättarröster i egna kapitel.

Jan är en mycket framgångsrik polis som gjort snabb karriär, fortfarande ung, lever för jobbet, en ganska sluten person som knappt har någon fritid. Kallas ibland för Mister 100 procent vilket refererar till hans uppklaringsprocent, han har hittills aldrig misslyckats med att lösa något fall.

Saana lämnade sitt gamla journalistjobb i samband med vårens utbrändhet. Nu efter sommaren söker hon och får ett nytt jobb på en kommunikationsbyrå i Helsingfors. Det är ett vikariat på deltid men det passar henne bra och hon gilla arbetskamraterna, inte minst grafikern Samuli Silvasto. När hon får höra att Samulis lillebror har försvunnit vill hon hjälpa till i sökandet genom att göra en true crime-podcast som handlar om fallet. Hon och Samuli kommer varandra nära.

Det är måndag 26 augusti, semestern är slut och på morgonen cyklar jan till jobbet på CKP (nationell enhet liknande NOA i Sverige om jag uppfattat det rätt). Där träffar han sin nya chef Johanna ”Jone” Nieminen och får direkt information om ett eventuellt nytt fall för dem. Från förra boken återkommer också Heidi Nurmi, kommissarie vid Helsinforspolisen, som fått ansvaret för utredningen av ett misstänkt dödsfall, en motionär har hittat en död ung man i Gammelstadsfjärdens naturvårdsområde, och Heidi har direkt hört av sig till CKP med en fråga om stöd. Jan och Heidi känner varandra väl och jobbar gärna tillsammans.

Heidi har det rätt trassligt privat, hennes kärlek Julia har rest bort till Bali och hon vet egentligen inte om de fortfarande har ett förhållande. Hon tröstar sig med alltför mycket whiskey och blir aktiv på Tinder igen. Hon växer här ut till en tredje huvudperson med en egen röst i egna kapitel.

Den döda mannen visar sig vara tjugofemårige Johannes Tapio Järvinen, student på Metropolias examensprogram för film och tv. Han hade precis påbörjat utbildningens tredje och avslutande år. Under sommaren har han varit delaktig i ett dokumentärfilmsprojekt, ett examensarbete, förlagt till Gammelstadsfjärdens stora naturvårdsområde med Fårholmen och en hel del annat som ligger nära Helsingfors, en knapp mil nordost om stadens centrum. Det är tre studenter som var med, utöver Johannes var det Jeremias Silvasto och Abdi (egentligen Abdirisaaq Hassan Yussuf).

Deras fokus ligger på lilla Granholmen i detta naturvårdsområde på vilken det finns ett enda litet hus där de fått reda på att en hemlös gammal eremit slagit sig ner. Det är inte vem som helst, Roy Kuusisto var en gång i tiden en legendarisk och prisbelönt dokumentärfilmare, kontroversiell på sin tid med sitt intresse för naturreligioner, myter och naturens mystik. Deras mål är att få honom att prata, att göra en dokumentärfilm om den kände dokumentärfilmaren. Jeremias, som är drivande i gruppen, har högtflygande planer, han siktar på festivaler och priser för deras film. Jeremias får också en egen berättarröst med egna kapitel som startar tio veckor innan textens nutid. I nutid, lördag 31 augusti, anmäls Jeremia försvunnen av sin storebror och då hade han redan varit borta i två dagar.

Därmed är vi uppe i fyra olika berättarperspektiv men det tar inte slut där.

Kaj Johansson arbetar som psykoterapeut med egen praktik och ibland rycker han in som profilerare för CKP. I praktiken har han fått en ny klient, en ung kvinna, tjugotre år, och i egna kapitel får vi följa deras återkommande möten. Det visar sig att den unga kvinnans mamma har en maktposition inom rättsväsendet, Rosa Heikkinen är kanslichef på inrikesministeriet, och hon är orolig när det gäller dotterns mycket äldre pojkvän, en av ledarna för snabbt växande kriminella Wolves MC. Pojkvännen, Mikko Linder, går under smeknamnet Akademikern, han är ovanligt smart och en viktig förklaring till organisationens stora framgångar på narkotikamarknaden.

Aila Savolainen är en äldre kvinna som har en liten stuga på Fårholmen, en av få som fortfarande bor kvar där nu under hösten, alla är förfärade av fyndet av döda Johannes och det omfattande sökandet efter försvunne Jeremia. Hon har sett mycket av det som hände under sommaren. Också hon får egna kapitel.

Så har vi en berättarteknik med en rörelse mellan sex olika perspektiv, sex olika berättarröster, vilket är att tangera en gräns som när den passeras placerar läsaren i ett tillstånd som bara kan kallas förvirrat. Mot slutet dyker det till och med upp ett sjunde perspektiv. Men hon är skicklig på att hålla oss stadigt i handen, vi går aldrig vilse, de olika perspektiven kompletterar varandra följsamt, inga trådar går förlorade.

Saana och Jan försöker undvika att prata jobb så det dröjer ett par veckor innan de inser att de arbetar med samma fall. Hela skeendet utspelar under en knapp månad, från slutet av augusti till slutet av september, med tillbakablickar till sommarens filmprojekt samt en epilog något senare. Både karaktärs- och intrigkonstruerandet är ovanligt intelligent, fängslande skickligt. För att inte tala om miljöskildringarna som här bär med sig den eviga konflikten mellan kultur och natur, mänsklig rationalitet som aldrig kan förstå naturens mystik, det evigas obegriplighet, den fond framför vilken detta drama utspelar sig. Imponerande!

De språkliga problem som fanns i debuten kvarstår i uppföljaren. Min gissning då var att översättaren var finlandssvensk vilket skulle kunna förklara många rätt ålderdomliga ordval som inte riktigt flyter i läsningen; finlandssvenskan förändras långsammare än svenskan så det låter som en rimlig teori men det kanske finns andra förklaringar.

Texten fick mig att fundera över en del olika saker. Låt mig ta ett exempel som handlar om olika ord för uppdelning av tid. På svenska delar vi upp året i fyra årstider och dygnet på flera olika sätt, till exempel i natt och dag. Vill vi precisera ytterligare använder vi ibland prefix som till exempel för-, sen- eller efter-. Orden försommar och sensommar är extremt vanliga samtidigt som motsvarande konstruktioner för de andra tre årstiderna är mycket mer sällsynta. Det saknar logik men språkanvändningens utveckling över tid är ofta helt ologisk. Motsvarande konstruktioner för dygnet skulle kunna vara förnatt för den tidiga natten och efternatt för nattens sista del. Men det är konstruktioner som nästan aldrig används, i stället använder vi ofta orden skymning respektive gryning. Det som kommer efter gryningen skulle man logiskt kunna kalla fördag men i stället säger vi morgon. Orden förmiddag och eftermiddag är fortfarande helt självklara för oss trots att det var länge sedan som ”middag” flyttade från mitt på dagen till den tidiga kvällen i det vanliga språkbruket; förlunch och efterlunch skulle vara mer logiska konstruktioner idag men språkutvecklingen över tid är allt annat än logisk.

Det kan vara rätt intressant att se hur andra språk hanterar motsvarande konstruktioner, det vi kallar vår kallas till exempel för början av året på danska, forår, och innan sommaren på spanska, primavera.

Ett av mina favoritexempel på den totala bristen på logik i språkutvecklingen är förvanskningen av nattygsbord till nattduksbord som är fullständigt absurd, ingen har någonsin hört talas om en nattduk som skulle ligga på det lilla bord de flesta av oss har bredvid sängen. Möjligen kan uppkomsten av detta ord förklaras av att orden låter ganska lika om man uttalar dem fort och att tyg, i betydelsen utrustning, numera nästan bara finns i användning för militära tygförråd.

För varje ny upplaga rensar SAOL ut ord som knappt används längre och lägger till ord som ökar i användning, ordlistan är inte till för att bevaka språklig logik eller hålla fast vid ord som vi inte använder längre, den ska följa den allmänna språkutvecklingen. Således finns naturligtvis nattduksbord med i ordlistan, trots den totala bristen på logik för denna konstruktion. Ordet efternatt finns däremot inte med längre, trots konstruktionens logik, det är ett ord som knappt används i modern svenska och hör därför inte hemma i ordlistan. Däremot har efternatt använts tidigare och finns därmed med i ordboken SAOB som aldrig rensar ut ord som slutat användas. Och efternatt finns redan på första sidan i Del 1 i översättningen av Elina Backmans nya bok. Det kommer mängder av liknande på de många sidor som följer. Det är inte fel, men det är inte heller modern svenska och det stör läsningen på ett tråkigt sätt för en på alla andra sätt fantastisk spänningsroman.

Författaren

Elina Backman arbetar med media och marknadsföring och bor med sin familj i Helsingfors. Hon debuterade 2020 med När kungen dör, som blev en sensation i Finland, har sålts till femton länder och en internationell TV-serie är på väg. Boken vann finska Storytel Awards i kategorin Spänning och nominerades när den gavs ut på svenska till Årets bästa översatta kriminalroman. Uppföljaren När spåren försvinner kom på finska 2021 och finns alltså nu också ute på svenska. Den tredje delen, Innan det blir mörkt (Ennen kuin tulee pimeää), kom ut på finska nu i september. Tillsammans med Heidi Holmavuo har hon också de senaste åren skrivit en serie om olösta verkliga mord i Finland.

Anders Kapp, 2022-10-04

Bokfakta

  • Titel: När spåren försvinner (Kun jäljet katoavat, översättning Marjut Hökfelt).
  • Författare: Elina Backman.
  • Utgivningsdag: 2022-09-14.
  • Förlag: Bokfabriken.
  • Antal sidor: 414.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...