Läste med förundran Åsa Beckmans artikel på DN Kultur idag. Hennes huvudtes kan förenklat summeras: Den svenska kritikerkåren har fel, Lydia Sandgrens debutroman Samlade verk är kass. Det får hon naturligtvis tycka, men det finns flera saker att förundras över. Varför skapar denna bok så mycket känslor? Handlar Åsa Beckmans artikel egentligen om att försvara DN Kulturs udda position? Som en av mycket få skrev DNs Jonas Thente ner boken i sin recension i slutet av mars. Handlar det om huvudstadens förakt mot ”landsorten”, särskilt Göteborg? Det mest försonande Åsa Beckman säger är ”om jag kom från Göteborg hade jag tyckt att det var välkommet att denna så pass litterärt ogestaltade stad äntligen fått en egen roman”. Och varför uttrycker sig bägge så oerhört nedlåtande? Kan det möjligen ha något samband med att de bägge är födda på tidigt 60-tal samtidigt som Lydia Sandgren är född 1987?
Om det är något som Lydia Sandgren definitivt lyckats med är det att väcka känslor. Jag kan knappast komma ihåg när en ny bok har skapat så mycket diskussioner. Och varför det, vad är det som är så märkligt? En av de få delar av Åsa Beckmans text som jag gillar är analysen att vi är ”svältfödda på episkt berättande efter ett decennium med autofiktion”. För väldigt många av de som köper och läser böcker finns det också en hög grad av lockande igenkänning från en särskild sorts liv från 1970-talet och framåt, en generationsroman för många. Och enligt min mening beror det också på att Samlade verk inte bara är en ovanlig sorts bok i samtiden, till formen på många sätt ålderdomlig, jag jämförde den med ryska 1800-talsklassiker, det är också en bok med alldeles ovanliga litterära kvaliteter. Jag och många med mig tycker att det är bok som är värd att älskas. Det tycker inte DN Kultur.
Jonas Thentes recenserar boken i DN Kultur 31 mars och han tycker den är en ”säck av plågsamheter”. Några andra citat: ”Sandgren prickar andäktigt in nästan varenda fjunig upptäckt en aspirerande intellektuell kan göra, utan självironi.” ”Hela romanen blir som en ”basic culture for dummies”. ”Allting känns som en infam parodi och Martin framstår som en mer sentida Jack, fast mer korkad och tråkigare.” ”Sandgrens prosa är också omsorgsfull och det känns som om den lider av att förmedla så torftiga tankar.”
Låt mig föreslå dig ett litet experiment: Leta reda på recensionen och läs den. Innan du börjar läsa texten så ska du föreställa dig att Samlade verk är skriven av en man, född på tidigt 60-tal (som Thente själv), bosatt på Söder i Stockholm och med många bekanta i huvudstadens kulturliv. Då blir Thentes text omöjlig, den patriarkala nedlåtenhet som hela texten andas blir bara möjligt när vi vet att Samlade verk är skriven av en relativt ung och okänd kvinna i Göteborg.
Eftersom i stort sett alla andra kritiker gör en helt annan bedömning av Samlade verk går Åsa Beckman i dag alltså ut i ett försvar för sin kollegas position. Enligt henne har alla andra kritiker fel. Lydia Sandbergs episka berättande över fler decennier är bara något hon snott av Wikipedia: ”Att skildra tiden lyckas Sandgren sisådär med. Det känns som att hon direktkopplat alla Wikipedias årtalslistor rakt in i romanen.” Kan man bli så mycket mer föraktfull och nedlåtande?
Jag älskar DN sedan länge, en trogen läsare som verkligen njuter av den satsning på kvalitetsjournalistik som denna tidning upprätthåller samtidigt som så mycket av svensk dagspress förfallit. Men ”den man älskar agar man”.
Det som ska bli väldigt spännande är att se hur Augustprisjuryn agerar. Samlade verk är tveklöst årets med uppmärksammade bok inom svensk skönlitteratur. Min åsikt är att den är en helt självklar nominering. DN Kultur tycker uppenbart motsatsen. 19 oktober får vi svaret på den frågan.
Tills vidare vill jag som en del av The Lydia Sandgren fan club peppa henne till fortsatt skrivande och hoppas att hennes närstående gör detsamma.
Låt dig inte nedslås av sura gamla innerstadsröster Lydia!
Anders Kapp, 2020-08-20
Kapprakt om Samlade verk.