Beundransvärd men distanserad ordkatedral

Sommaren 1939 anländer sextio judiska ungdomar från Tyskland till en gård utanför Falun där de ska förbereda sig för att snart kunna driva en kibbutz i Palestina, i Eretz Israel, men det skulle dröja ända till 1947 innan kollektivet upplöstes. Historien föll i glömska men väcktes till liv med dokumentärfilmen Kibbutzen i Falun 2009. I år har det kommit två böcker om denna händelse. Kaj Schuelers tyskfödda mamma Rut Hertz var en av dessa ungdomar och i sin bok En kibbutz i Falun skildrar han hennes första tid i Sverige. Händelsen är även inspirationen bakom Carola Hanssons roman Minnestrådar som nu också nominerats till det skönlitterära Augustpriset och som jag nyss läst färdigt. Det är en roman som är värd beundran, men inte värd ett Augustpris.

Formen för Carola Hanssons roman är inte ovanlig: en äldre person som berättar om sitt liv för någon som skriver ner den. Denna skribent, ett namnlöst berättarjag, har i bokens nutid hittat bilder i en ingift fasters dödsbo, bilder som visar att hon tydligen varit en av ungdomarna på gården i Falun. Med hjälp av materialet har hon hittat fram till en av de andra som fortfarande lever, en madame Vidal som nu bor i Whitefield, en förort till Manchester i England. Det är i hennes bokbelamrade vardagsrum och i hennes trädgård som hon under ett antal möten berättar om sitt liv.

Redan i denna konstruktion finns ett problem med denna text; avståndet mellan min läsning och händelserna på 1930- och 40-talet blir långt. Det går från händelserna via en gammal dams minnen många år senare, hennes sätt att prata om dessa minnen, någon annans sätt att tolka den berättelsen fram till den text som vi kan läsa. Hela denna konstruktion är naturligtvis en fiktion men det blir fortfarande ett avstånd som känns, det är sällan som händelserna blir riktigt berörande, riktigt levande.

Den enda riktigt starka och levande karaktär som jag bär med mig från denna läsning är just denna åldrande madame Vidal, jag ser henne framför mig som en mycket bildad, intressant och vacker gammal kvinna, någon jag mycket gärna skulle vilja träffa och prata med i hennes hem i Whitefild där vi kan dricka te och röka Gauloise tillsammans, cigaretter som vi askar i den kinesiska urnan på sidobordet.

Hennes sätt att tala är magnifikt, fullkomligt orealistiskt som ett talspråk, naturligtvis helt i sin ordning som skönlitteratur, talar hon i långa vindlande meningar som samlas i oändliga stycken; något ålderdomligt, något svårt ibland att hitta tillbaka till den syftning som inleddes långt tidigare, men sprudlande av intressanta ordval. Alltså Carola Hanssons sätt att skriva som vi känner igen från tidigare böcker. Det är ett beundransvärt språk i sig självt, som ett fristående vackert konstverk, men tillsammans med den ovan nämnda konstruktionen bidrar det till ett ännu längre avstånd till själva berättelsen.

Köningsberg, april 1935

Berättelsen inleds måndag 29 april 1935, ”en dag då där från tidiga morgonen till sena kvällen föll det ljuvligaste vårregn över Königsberg; ett milt uppfriskande regn som tvättade gatorna rena, fick marken i Sternengarten att ånga och lindarna att inom loppet av några få timmar veckla ut sina ljusgröna blad”. Hon (jag tror aldrig vi får något förnamn på den som långt senare blir madame Vidal) är 13 år och ska denna dag börja på en ny skola. Situationen för judiska barn i de vanliga skolorna har nu blivit så förfärlig att den judiska församlingen beslutat att starta en egen skola. På vägen dit träffar hon Otto som ska bli hennes närmaste vän för många år framåt.

Hennes egna föräldrar dog när hon var mycket ung och hon har växt upp med ett äldre par, avlägsna släktingar med mycket litet intresse för att ta hand om ett barn, och hon vantrivs hos dem. När de hittas döda under en intensiv sommarhetta har hon redan hunnit vara mycket hemma hos Otto och de, familjen Herzmann, tar in henne som sin egen dotter. Det blir en lycklig tid för henne, skolan är fantastisk, hon trivs i familjen, i den stora ljusa lägenheten, alla samtalen med Otto där även lillebror Max ofta ingår. Det är det tre: flickan, Otto och Max som blir den trio som dominerar berättelsen.

Den växande förföljelsen av judar finns med i handlingen, utan att dominera. De flesta tyska judiska familjer var på denna tid mycket assimilerade, nästan sekulära; religionen, de religiösa sederna, helgerna, traditionerna, spelade en liten roll i vardagen. I takt med en växande förföljelse ökar intresset för vad det innebär att vara jude. Jag blir faktiskt aldrig riktigt klok på varför denna bok var nödvändig för Carola Hansson att skriva, men möjligen handlar det om detta: vad innebär det att vara judisk? Eller kanske mer generellt än så: vad är det som skapar tillhörighet till en speciell gemenskap, ett speciellt samhälle?

En hel del av berättelsen kopplar till den judiske filosofen Martin Buber och särskilt hans Tre tal om judendomen som de tre studerar i skolan och som kommer att betyda mycket för dem, särskilt för Otto. Buber menar att tillhörigheten i det judiska baseras på historien, de många generationer som gått före oss vars handlingar skapat det som är gemensamt för oss. Jag kan inte se något särskilt judiskt i detta, Bubers slutsatser i dessa delar ligger till exempel mycket nära den historiska ande, geist, som finns hos Hegel, särskilt i Andens fenomenologi. Det är inte religionen, tron, de religiösa sedvänjorna i sig, inte heller blodsbanden i sig, utan de gemensamma erfarenheterna, som manifesteras på många olika sätt, vilket också innebär att Buber sätter handling i centrum; det räcker inte att filosofera på kammaren, det är bara handlingar som kan skapa nya gemensamma erfarenheter.

Spännande tema

Det här är ett riktigt intressant tema i min mening. Historiskt finns en uppdelning i två begrepp för vad som ger oss tillhörighet till en viss gemenskap: jus sanguinis eller jus soli, blodets rätt eller platsens rätt. För medborgarskap i antikens grekiska stadsstater gällde jus sanguinis; för att bli medborgare i Aten måste jag vara född av atenska föräldrar. Romarriket rörde sig mer mot jus soli; i takt med att nya territorier erövrades kunde människorna där också bli romerska medborgare, skyddade av romersk lag (samtidigt som de ofta också kunde behålla ett tidigare medborgarskap baserat på jus sanguinis). Det är fortfarande en distinktion värd att diskutera. Om jag föds av svenska föräldrar blir jag automatiskt svensk medborgare, alltså en vardaglig tillämpning av jus sanguinis, men samtidigt har detta tankesätt ibland fått tillämpningar i vidrig rasbiologi. Just detta sätt att diskutera tillhörighet finns inte med i boken.

Ett annat sätt att diskutera tillhörighet, som finns med i boken, är skillnaderna mellan begreppen nation och stat. En stat är med nödvändighet en geografi, streck på en karta, ett område inom vilket det finns speciella institutioner, regelverk, en konstitution för de mest generella regelverken. Med nation menar vi i stället en gemenskap som hålls samman av historia, religion, språk och liknande. Ofta beskrivs också nationer i geografiska termer, Katalonien sägs vara världens äldsta nation som aldrig varit en stat, men det är inte alls nödvändigt. En nation kan finnas i flera stater och det kan finnas flera nationer inom samma stat.

Det här blir särskilt intressant när det gäller judar, om man betraktar judendomen som något mer än bara en religion, som efter den judiska diasporan är spridda över världen, som skulle kunna beskrivas som en nation, utan anspråk på att bli en stat. Och det är just detta som Martin Buber menar och något som barnen i boken intensivt diskuterar. Tidigare än föräldrarna inser de att det inte kan finnas någon framtid för dem i Tyskland, de måste emigrera, och drömmen är att resa till det område som är judendomens ursprung, det område som i huvudsak finns i dåvarande staten Palestina. De tänker sig inte en judisk stat utan en fredlig samexistens med araberna där de i handling, med hårt arbete, ska bygga upp kollektiv på obebodda områden, kibbutzer, som plattformar för godhet och världsfred.

De engagerar sig allt mer. Det finns då två judiska ungdomsorganisationer i Köningsberg: Makkabi Hatzair och Habonim, den förra mer ortodox, mer höger om man så vill, men tankar på en kommande judisk stat, och den senare uttalat socialistisk. Med ”socialistisk” avses här inte så mycket Marx utan mer de tidigare, ofta beskrivna som de utopiska socialisterna, sådana som Henri de Saint-Simon, Robert Owen och Charles Fourier som bland annat förespråkar bildandet av mönstersamhällen, enklaver inuti befintliga samhällen, alltså det som blir kibbutzer i judisk terminologi. Detta är ett fantastiskt intressant tema, både i generell mening men kanske speciellt med tanke på som ska komma att hända, bildandet av den judiska staten Israel och den till synes eviga Mellanösternkonflikten.

De tre ansluter sig naturligtvis till Habonim och målet är att hitta vägar för att kunna fly, att emigrera. Men först måste de träna, utbilda sig för den svåra uppgiften att bygga dessa kibbutzer. Först tror de att den ska kunna komma till utbildningsläger på tysk landsbygd, eller en del andra länder, men till slut, sommaren 1939, blir det Sverige.

De tre ingår i den grupp på 30 som får resa till en gård utanför Falun där de ska bygga sitt ”övningskollektiv”. Senare kommer även 30 ungdomar från Makkabi Hatzair till samma gård. Tanken var att de skulle vara där en kort tid, men de blir kvar länge. Stora delar av boken handlar om vardagen i detta kollektiv, motsättningarna mellan de olika grupperna, individuella motsättningar, framgångarna med att skapa självförsörjning med hjälp av anställningar i området och så småningom en egen liten leksaksfabrik.

Det blir intressant, men inte så mycket mer än så. Det tema som diskuterades ovan återkommer hela tiden i samtalen mellan ungdomarna, men fördjupas aldrig. De unga individerna är karaktärer som aldrig blir riktigt levande. Det finns hela tiden starka känslobärande ord i texten, men de stannar på boksidorna, inbäddade i de vackra katedraler av ord som utgör denna text och når aldrig fram till känslor hos läsaren, i alla fall inte den här läsaren. Det finns mycket att beundra, men det här kan inte vara en vinnare av Augustpriset 2020, trots att det är hennes fjärde nominering till detta pris.

Författaren

Carola Hansson, född 1942, har givit ut en lång rad uppmärksammade romaner sedan debuten 1983 med Det drömda barnet. Innan dess hade hon doktorerat på en avhandling om tidig rysk modernism, och en tid arbetat som dramaturg på SVT. Hennes genombrott kom 1994 med Andrej, som handlar om familjen Tolstoj. Den nominerades till Augustpriset, liksom romanen Den älskvärde som utkom år 2000. Mästarens dröm, som utkom 2005, är en berättelse om två svenska systrar som verkar som missionärer i Kina. I Med ett namn som mitt 2009 fortsätter hon att berätta om den tolstojska familjens öden. Hösten 2015 utkom den sista romanen i den ryska triptyken: Masja, också den nominerad till Augustpriset, om den av Tolstojs döttrar som stod honom närmast.

Anders Kapp, 2020-11-02

Bokfakta

  • Titel: Minnestrådar.
  • Författare: Carola Hansson.
  • Utgivningsdag: 2020-08-25.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 259.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *