Flyg med falken, det blir oförglömligt

Det finns en ovanligt intagande laid-back-känsla i språket, som den perfekta hängmattan, eller varför inte den långsamt gungande känslan i en hammock i den varma begynnande skymningen när himlen blir vemodigt blå en perfekt dag i augusti, den skymning då ugglans kunskap talar; ”som att gunga sin själ i en hammock” är en textrad som nog aldrig kommer att lämna minnet, eller vem vet vad demensen så småningom kan komma att ställa till men, men ungefär så känns det i läsningen. Den känslan gör mig lycklig. Men under denna vackra stilla dyning kanske något mycket svartare kan anas? Anton Marklund har ett alldeles eget tonfall, inom genren vet jag bara en till som skulle kunna skriva något närliggande, Ulf Lindström, och kanske finns det något slags släktskap mellan Sjuhärad och Västerbotten som jag aldrig känt till? Under falkens vingar är Marklunds spänningsdebut, inte hans skönlitterära debut, han har kommit ut med två helt annorlunda böcker tidigare, men om man ändå definierar honom som spänningsdebutant hör han definitivt hemma på årets topplista.

I berättelsens prolog får vi träffa socionomen Ramona Lindh (huvudperson i den planerade serie som detta är inledningen på och någon som, om jag förstått det rätt, även fanns med i författarens bok Stora björn från 2016). Det här är rätt länge sedan, tjugofem år innan berättelsens nutid, just där och då är hon bara tjugotvå år och sitter tillsammans med en äldre kvinna vid hennes köksbord, en kvinna som livet inte varit snällt mot. I lägenheten finns också kvinnans två barn, Felicia är åtta år och Mattias sex. Ramona vet att det inte kommer att gå bra för dessa barn, hennes beslut är att de måste tas om hand. Men hennes beslut blir inte verklighet, hon är yngst på soc, andra bestämmer att barnen ska få vara kvar hos mamman, Ramona kämpar inte för sina slutsatser. Långt senare gråter hon vid Felicias grav, hon känner skuld, hon borde ha kämpat för dessa barn, hon befann sig vid ett av alla dessa vägskäl som skapar allas våra liv och den gången gjorde hon inte det hon borde ha gjort, hon är skyldig. Det är ett av berättelsens teman, vägskälen, vägvalen som formar våra liv, som skapar den enskilda människans speciella värld.

Vi hoppar tjugofem år framåt i tiden till en liten by fyra mil utanför Skellefteå, kanske formad efter författarens egen uppväxtby, och där lever Ramona sedan länge med sin äldre man Peter. Deras relation växer fram till en berättelse i berättelsen och det är en fin berättelse, varken sockersöt eller katastrofal, två bra människor som gör vad de kan för att hela tiden försöka bygga ett gott liv. De har en son, Jonas, som numera är vuxen och har flyttat till Stockholm. Peter är ett socialt geni, känner alla, är vän med alla och på jobbet i gruvan kallas han välvilligt för ”professorn”, den omtyckta arbetskamraten som man alltid kan gå till med problem i förvissning om att han löser det, vad det än är.

Just den här dagen har de varit och handlat och när de kommer tillbaka står där en polis och väntar på infarten till deras hus vid sjön. Han vill att Peter ska följa med honom till andra änden av sjön där en död kropp hittats. Ramona följer också med. Det är en ung kvinna, närmast flicka, kanske runt sexton år, som ligger i en gammal eka, dränkt, naken, överströdd av tulpaner. Peter känner alla i området, men har aldrig sett henne förut, hon hör inte hemma här, hon ser ut att komma från något annat land, kanske från Östeuropa.

Skellefteåpolisen tar hjälp från Stockholm, både med tekniker och en mordutredare, Mange, en skicklig kommissarie, rätt ung, runt trettiofem, och naturligtvis blir han och Peter snabbt vänner. Peter hjälper honom runt i samhället, introducerar honom för olika människor och så småningom även för sin fru Ramona.

I berättelsen finns ett viktigt inslag av magisk realism; Ramona ser saker, erfar saker inom andra människor, på sätt som andra inte gör. Hon har nog gjort det i hela sitt liv men insåg det på riktigt först vid det där mötet med barnen då för tjugofem år sedan. Hon visste verkligen att det skulle gå illa för dem om ingen radikal förändring inträffade. Hon är osannolik, en svart svan (använd som symbol av sjuttonhundratalsfilosofen David Hume och många efter honom), och när svarta svanar också dyker upp i berättelsen ler jag förtjust.

På något sätt finner Ramona och Mange varandra, kanske delvis i den mörka historik de bägge har, ”de räds inte avgrunden för den finns där redan inom dem”, och han inser hennes speciella förmågor. Han är en prestigelös person, vill lösa fallet, vill veta vad som egentligen hänt den unga kvinnan, och inser att Ramona kan vara en viktig resurs, även om hennes förmågor ligger utanför det vi normalt accepterar, även om han får hårda pikar från kollegerna. Han lyckas få fram resurser för att anlita henne som ”konsult”. Hon tar tillfälligt tjänstledigt från jobbet på soc för att hjälpa polisen i stället. Hon rör sig mellan byn, Skellefteå, Umeå och Stockholm, träffar olika människor på vägen för att försöka förstå vad som hänt.

Det blir en mycket stark berättelse om växande klyftor, om rasism, om barn och unga som far riktigt illa, om många människors olika livsöden; en sällsynt välskriven text, med många sällsynt intressanta tankar invävda i berättelsen.

Någon tänker: ”Man måste inte berätta allt, men man måste ge tillräckligt för att den som lyssnar själv ska kunna fylla i luckorna.” Ett generellt bra författarråd och ett råd som den här författaren följer.

Jag tror de allra flesta som ser titeln associerar direkt till leken Under hökens vingar där det gäller för deltagarna att hålla sig undan, inte bli fångade av hökarna, och rätt långsökt kan den kanske kopplas till denna titels falkar. (Under hökens vingar finns också som boktitel från oktober förra året, starten på en svensk agentthrillerserie av Hans Karstensen vars andra del I hökens näste kommer nu i slutet av september.)

Falkar dyker i alla fall upp på olika sätt, inte minst som den för platsen mycket ovanliga pilgrimsfalk som Ramona återkommande ser på himlen. Men också i form av ett födelsemärke på Ramonas kropp som få har sett, kräver viss intimitet, men de som sett det tolkar det normalt som en tatuering, kanske av en falk, själv ser hon det möjligen som ett ansikte, en ond människa, ondskan på hennes egen kropp. Och Falkarna kommer in i berättelsen även på andra sätt.

Det finns en text av Leonard Cohen som uppenbarligen berört många, även mig, som jag hittat referenser till hos flera olika författare (bland andra Amanda Svensson, Olga Tokarczuk, Aase Berg och Louise Penny) och som jag också tycker mig känna igen här, även om den inte är direkt citerad. Den kommer från Anthem 1992 och kärnan lyder: ”Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in”. För Cohen handlar den första strofen om att det inte alltid är så enkelt för oss som människor att göra gott i världen, men det är ändå vad vi hela tiden måste försöka. Den andra strofen syftar på syndafallet, utvisningen från Eden, efter den är världen inget perfekt paradis. Den tredje strofen säger samma sak; inget är perfekt, det finns inga absoluta svar/lösningar/sanningar, allt är på något sätt trasigt. Den fjärde strofen innehåller hoppet, acceptansen av det icke perfekta; det är genom sprickorna som ljuset kan komma in.

Jag kan naturligtvis ha fel men tycker mig också hitta influenser från Tom Petty, Cornelis Vreeswijk, Per Gessle och en del andra vilket bidrar till läsglädjen. Mer uttalad är referensen till Rudolf Höss självbiografi Kommendant i Auschwitz (1951) som en del av bokens starka tema kring ondska; försöken att finna förklaringar, eller i alla fall förståelse, för vad ondska kan vara, hur den uppstår, hur den uppträder, ser ut. Det finns väldigt mycket skrivet kring detta, just kopplat till Förintelsen, men särskilt intressant tycker jag att Hannah Arendt är i sin Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem från 1964. Marklund tar med sig detta in i behandlingen av dagens ondska, trafficking, den enorma världshandeln med barn och unga, och hur denna ondska tränger ända in i en liten by utanför Skellefteå.

Här finns en återkommande Brechtsk verfremdungseffekt där författaren låter Ramona prata direkt till mig, till läsaren, vilket fungerar väldigt bra, exakt på det sätt som tekniken är avsedd att fungera.

Här finns en överraskande upplösning, men när man tittar på den, och tänker tillbaka på läsningen, inser man att berättelsen nog inte skulle ha kunnat avslutas på något annat sätt. Riktigt imponerad, på flera olika plan, och listan över årets bästa spänningsdebutanter måste revideras:

Författaren

Anton Marklund är född 1975 och uppvuxen i en by utanför Skellefteå men har de senaste tjugofem åren levt och verkat i Umeå där han också bor i dag, tillsammans med sin fru i stadsdelen Ålidhem. Parallellt med att jobba med funktionsvarierade debuterade han 2011 med romanen Djurvänner. 2016 kom Stora björn ut, en lättläst roman. Under falkens vingar är hans spänningsdebut. Det är första delen i serien om Ramona Lindh, socialarbetaren med speciella förmågor, en serie som också är på väg att säljas till några andra länder.

Anders Kapp, 2022-07-21

Bokfakta

  • Titel: Under falkens vingar.
  • Författare: Anton Marklund.
  • Utgivningsdag: 2022-05-25.
  • Förlag: Norstedts.
  • Antal sidor: 379.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...