Debutanter som skjuter skarpt

Temat är i högsta grad aktuellt, de många skjutningarna och en ökande vapensmuggling, i debutromanen Operation Monsunregn som har två författare med omfattande egna erfarenheter från rättsväsendet: Per Ottosson och Daniel Vesterhav. Berättelsens nav finns i Göteborg, med stadens fina och betydligt mindre fina delar, men som läsare får vi också vara med på en Thailandsresa och dessutom finns det en del kopplingar till Balkan. Skyhög trovärdighet när det gäller polisarbete och kriminalitet, många andra plusposter, men jag hade stora problem med att hålla mig vaken under de första femtio sidorna.

Huvudperson i detta som ska bli en serie är polisen Martin Malm. För nio år sedan var han en skicklig hanterare inom informatörsverksamheten när något gick allvarligt fel; han och hans familj hamnade i en allvarlig hotsituation och för att rädda familjen bytte han till rent administrativt arbete. Just nu arbetar han med en utredning om hur olika instanser kan etablera en bättre samverkan för att motverka det växande problemet med skjutningar. Det administrativa jobbet har också fasta arbetstider, inga kvällar och helger längre, det är också en förutsättning för att relationen med hustrun Jenny fortfarande ska hålla efter nitton år.

De två träffades i 25-årsåldern under en träning med Lerums löparklubb (Martin springer fortfarande ofta) och de blev snabbt ett par; redan efter två månader hade de flyttat ihop i en trea i Lerum och sedan vidare till en villa i samma stadsdel. De fick döttrarna Elin och Liv som nu är 14 respektive 11 år gamla. När familjen utsattes för hot vågade de inte bo kvar; efter en tid i en skyddad lägenhet flyttade de till en villa i Mölndal där de bott de senaste sju åren. Jenny är inte nöjd med huset och nu är måttet rågat. Hon är en inredningsfanatiker och har detaljerade planer för ombyggnationen. Martin har dåligt samvete för att han inte orkar engagera sig i de omfattande planeringsdiskussionerna. Han har också dåligt samvete för sin fyra år yngre syster Anna som spårade ur under tonåren; hon är sedan länge en missbrukande uteliggare och han har inte haft kontakt med henne på åratal. Och han vantrivs som byråkrat.

Helt oväntat hör en av hans gamla källor av sig. Lucifer var hans kodnamn, egentligen heter han Alex, och åren som gått verkar ha behandlat honom väl. Då var han en sliten småkriminell person men nu är han välklädd och ser ut som precis det han är: en hyggligt framgångsrik småföretagare och familjefar. Han flyttade till Thailand, träffade en thailändska, gifte sig och tillsammans med sin fru driver han två Seven Eleven-butiker i Phuket. Paret har också en liten dotter.

Men nu har en grupp kriminella serber etablerat sig i området och vill ta över olika verksamheter, bland annat har de hotat Alex och hans fru. Han är rädd och vill ha hjälp, det är därför han tagit kontakt med sin gamla hanterare Martin. Alex har hört att det finns kopplingar till vapensmuggling till Sverige; affärerna görs upp i Thailand och sedan smugglas vapnen från Balkan till Västsverige, det verkar som om köparen kan finnas i Göteborg.

Martin dras in i det operativa arbetet, känner att han kan göra nytta igen, att han kan hjälpa människor, bekämpa kriminaliteten på allvar, att närma sig det som gjorde att han en gång i tiden valde att bli polis. Men han vågar inte berätta för Jenny, hon skulle inte kunna acceptera det så han ljuger för henne och lögnerna blir allt fler.

Han brottas med den egna organisationen. Som ofta när författare har egen bakgrund från rättsväsendet blir det ganska många klagosånger över organisation och resursbrist. Mindre vanligt är de initierade inslagen om ledarskapsfrågor som verkar intressera minst en av författarna. Martin möts av mycket motstånd från sin högsta chef Laura Holm och ännu mer från Oscar Edvik, chef för utredningsenheten. Men till slut är ändå utredningen igång, från alla håll kommer hårda krav på att polisen måste göra något åt skjutningarna och minska tillgången på vapen. Att gripa ett gäng vapensmugglare är lockande och Martin är snart på plats i Thailand med två kolleger. Hustrun Jenny tror att han är på en poliskonferens i Barcelona …

Det hela rullar på med många turer fram till en dramatisk upplösning.

Jag hade en tung start i läsningen av denna bok. Efter femtio sidor är jag på väg att ge upp; det går sååå långsamt, både i språk och handling. Jag har i sig inget emot långsamhet, en del författare arbetar skickligt med det som effektivt berättartekniskt verktyg, även inom spänningslitteraturen. Ett strålande exempel är nyligen bortgångne mästaren John le Carré som verkar i långsamhetens evigt duggregnande skymning där små antydningar i försiktiga bisatser retar läsarens tankar får det att pirra av nyfikenhet. Men så är det inte här; det enda som möjligen pirrar är snarkningarna från den nu sovande läsaren.

Sannolikt är jag överdrivet elak, jag tror min initiala reaktion beror på ett för genren rätt ovanligt språk som kräver en del tillvänjning. Det är mycket korrekt, jag har knappt reagerat på några språkfel, men det är överdrivet korrekt. Här används hellre ”undermåliga” än ”dåliga”, hellre ”förfrågan” än ”fråga”, hellre ”var belägen” än ”fanns”, hellre ”påbörjat middagsbestyren” än ”börjat laga middag”, ”inhandla” i stället för ”köpa”, ”inta förfriskningar” i stället för ”dricka”. Tror alla förstår vad jag menar utan att behöva ge fler exempel.

När jag väl vant mig går det bättre, inser att det faktiskt kanske är ett realistiskt språk för många tjänstemän inom rättsväsendet. Författarna varierar språket mellan dialoger och löptext, mest tydligt genom ”dom” i dialogerna och ”de / dem” i övrig text, men varierar inte språket tillräckligt mellan olika berättarröster. Jag förlikar mig på vägen med det ”korrekta” språket i Martins delar, det är rätt språk för honom, det är så han formulerar sig i sina tankar, men kan inte förlika mig med att tonårige förortskillen Rodrigo Salva tänker med ett likartat språk, det känns bara konstigt.

För mig vaknar läsningen till liv på allvar först på sidan 83 när vi kommer till Göteborgsförorten Bergsjön. Första stycket i kapitel 22 är en imponerande snygg introduktion till miljön. Det är också här vi får träffa ovan nämnda Rodrigo och oavsett invändningarna när det gäller språket är de delar som behandlar livets utsatthet i vissa förorter de starkaste partierna i texten. Här får vi också känna konsekvenserna av den ökande tillgången på vapen och de låga trösklarna till kriminalitet på ett berörande sätt.

På plussidan finns inte oväntat en mycket hög författarkompetens när det gäller både polisarbete och kriminalitet; i dessa delar är trovärdigheten skyhög och riktigt imponerande. Här finns också väl genomarbetade karaktärer och miljöer. Det finns en effektiv berättarteknik som växlar mellan olika perspektiv och en genomtänkt intrig.

Det finns flera fina små sidoberättelser som den om Henning Mårdh, en bastant skåning och chef för spaningssektionen som är tuff på jobbet men totalt handfallen när han träffar en kvinna på en matlagningskurs.

Så efter en tung läsinledning blev jag successivt på bättre humör på vägen mot finalen. Det här kan nog bli en serie som kan fånga en hel del läsare, men jag tror att författarna måste jobba mer med språket i uppföljaren till denna debut.

Författarna

Per Ottosson är chef för Polisens utvecklingscenter mot bland annat organiserad brottslighet. Han har även arbetat för Säpo och Justitiedepartementet. Inom polisen har han tidigare varit chef över informatörs- och infiltratörsverksamheten.

Daniel Vesterhav är kriminolog och arbetar som chef för Brottsförebyggande rådets enhet för forskning om ekonomisk och organiserad brottslighet. Han förekommer ofta i tv som expert på organiserad brottslighet.

Anders Kapp, 2021-02-24

Bokfakta

  • Titel: Operation Monsunregn.
  • Författare: Per Ottosson och Daniel Vesterhav.
  • Utgivningsdag: 2021-01-26.
  • Förlag: Bokfabriken.
  • Antal sidor: 360.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *