Läste aldrig Johanna Frids uppmärksammade romandebut med autofiktiva Nora eller Brinn Oslo brinn 2018 men nu har jag i alla fall läst hennes nya Haralds mamma som kom ut för någon månad sedan. Det här är en sorts triangeldrama där titeln ger två av spetsarna: Harald och hans mamma som förblir namnlös genom texten. Den tredje får vi mot slutet veta heter Claudia; hon är Haralds flickvän och dessutom textens berättarröst. Berättelsen börjar där den slutar; Claudia och Haralds mamma träffas oväntat på en flygplats längst upp i norr, väntar på ett plan som inte kommer, bägge för att hämta Harald. Claudia flyr in en stund på toaletten och säger till sig själv: ”Du är inte tillfångatagen. Du hålls inte som gisslan. Du befinner dig inte i helvetet. Det är inte djävulen som slagit sig ner för lite småprat. Djävulen har bockfot. Djävulen dricker inte päronfestis. Haralds mamma var en helt vanlig kvinna som ville träffa sin son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen. Den stora frågan var varför jag var där och vill träffa hennes son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen.” Tempus och pronomen är starkare i inledningen av citatet men det framgår ändå tydligt att det finns en ansträngd relation mellan de två kvinnorna, närmast hat. Olika tillbakablickar visar hur de hamnat i den här situationen. Roligt blir det, jag kan inte föreställa mig en läsare som inte upprepade gånger skrattar högt på vägen, men skratten är nog det enda som klingar efter läsningen, jag förstår egentligen inte vad den här texten vill säga.
Sedan tre år tillbaka skriver Claudia på sin doktorsavhandling som baserad på sextonhundratalsdramat Le Cid av Pierre Corneille ska utforska ”våld som fenomen, symbol och bärare av emotioner i en kulturhistorisk kontext”. Hon presenterar en del av den kommande avhandlingen på en konferens i Lund. Där träffar hon Harald som just håller på att avsluta sin juristutbildning och har börjat söka jobb. De börjar prata och så småningom konstaterar hon: ”Du är FIE.” ”Vad?” ”Fuckable in an emergency.” Efter några öl till går de till hennes rum.
Sedan åtta månader tillbaka är hon halvtidssjukskriven efter det att hon fått sitt första anfall i sin lokala affär i Stockholm. Först tror man det är epilepsi men det visar sig vara ”provokerade anfall” som kan påminna om epileptiska anfall (den här boken är inte autofiktiv, som den förra, men just det här har också drabbat författaren).
Claudia älskar Stockholm, vill absolut inte flytta men gör det ändå för Haralds skull; efter juristutbildningen får han sitt första jobb i Malmö och motvilligt flyttar hon dit. Genom sjukskrivningen har hon blivit befriad från sin undervisningsskyldighet och avhandlingen kan hon arbeta med var som helst. Claudia hatar Malmö, hon vräker ur sig invektiv mot denna hemska plats på jorden; invektiv som är kreativa och roliga men känns som allra mest träffsäkra för den plats som Malmö var för ett antal decennier sedan. Jag tror att ett hat mot dagens Malmö skulle kunna behöva andra skällsord.
Ibland blir det rörigt. Som när de tre en dag ger sig iväg med buss från Malmö för en utflykt till Ale stenar i sydöstra Skåne. Claudia refererar till det som ett ”stenbrott” vilket fungerar rätt dåligt som kul förklenande epitet för platsen, vilket alla som varit där förstår. Hon får ett av sina krampanfall på stranden, slår huvudet på en sten, skadar sig rätt illa och mamman bestämmer att hon ska köra henne till sjukhuset, till MAS. Här finns ett gäng problem. Vad jag vet finns det ingen strand vid Ale stenar (närmast är nog Sandhammaren, en av landets vackraste badstränder, men den ligger en mil österut). De har åkt buss dit så varifrån får mamman en bil att köra Claudia i? Och varför köra till MAS när Ystad lasarett ligger så mycket närmare? Är det något medvetet drag för att illustrera förvirring eller är det bara avsaknad av research?
Det händer massor som jag absolut inte vill spoila men på olika sätt tar Haralds mamma en allt större plats i Claudias och Haralds relation. Samtidigt får Harald sitt första riktigt egna fall på advokatbyrån, vilket blir allt mer stressigt, en stress som han dämpar med allt fler piller av olika slag. Till slut går de så långt att han blir avstängd från jobbet och skickad till ett behandlingshem som ska hjälpa honom med hans beroende. Därmed kommer vi tillbaka till inledningen.
Det finns en hel del referenser, bland annat till Första Korinthierbrevet 13 i Bibeln, ett avsnitt som ibland betecknas med Kärlekens lov. Författaren använder 1917 års översättning vilket är begripligt; den kända och snygga frasen ”såsom i en spegel” blir 2000 det något torftigare ”en gåtfull spegelbild” och än värre blir det med ”Nu förstår jag bara till en del, men då ska jag känna fullkomligt, så som jag själv blivit fullkomligt känd.” från 1917 som får en delvis annan mening 2000: ”Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Det jag inte tror finns med bland referenserna kommer något tidigare i bibelkapitlet: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Den delen har nog inte heller kombattanterna i denna berättelse läst, i vilket fall som helst väljer de helt motsatt väg.
Författaren har en svårbegriplig förmåga att hela tiden finna intelligent situationskomik i detta som på andra plan är en hemsk och sorglig historia om trasiga relationer och missbruk. Till detta bidrar en lekfull skicklighet i hanteringen av språket där bokstäverna ofta flaxar iväg åt oväntade håll.
Den här boken handlar i huvudsak om två olika sorters konflikter, litterära bilder som möjligen skulle kunna generaliseras. Den ena handlar om äganderätten till en man (en velpelle), en kamp mellan mammans och flickvännens (sambons/fruns) rättigheter, kontroll, inflytande – och vem som egentligen mest förtjänar mannens kärlek. Den andra handlar om en generationskonflikt mellan femtiotalister och åttiotalister. Bägge är för mig rätt absurda.
Visst har jag både i verkligheten och i litteraturen träffat på människor som inte riktigt förstått att ägande och kärlek är motsatsord, men dessa människor brukar oftare vara män än kvinnor. Dåliga relationer mellan ett par och deras respektive föräldrar är naturligtvis extremt vanliga, har flera exempel från mitt eget liv, från massor av samtal om denna typ av frågor och naturligtvis otaliga från litteraturen. Men jag har aldrig stött på något exempel som ens kommer i närheten av karaktären hos denna konflikt. Naturligtvis kan man i fiktionen hitta på vad som helst men finns det ingen igenkänning finns det ingen trovärdighet och därmed berör inte heller konflikten mig som läsare.
När det gäller den andra konflikten har jag stött på massor av generationsgeneraliseringar; högavlönade konsulter som hittar på Generation X och många andra fantasifyllda konstruktioner där människor födda under någon speciell period pådyvlas en massa gemensamma egenskaper. Allmänt sett är jag mycket skeptisk till denna typ av grova generaliseringar baserade på kön, ålder eller liknande. Möjligen kan vissa kategoriseringar av klass: en del socioekonomiska eller sociokulturella variabler, ibland vara användbara men bör även de användas med försiktighet. För de epitet som författaren mer eller mindre explicit ger en av generationerna kan jag lätt hitta människor de passar i den andra generationen, och vice versa. Nåja, det här är ju inte samhällsvetenskap, det är en skönlitterär fiktion, men …
Här finns de två kvinnliga huvudpersonerna som ensamma ska representera femtiotals- respektive åttiotalsgenerationerna. Jag är själv född på femtiotalet och känner massor av människor av alla de slag som är födda under samma decennium. Jag har barn födda på åttiotalet, har haft många studenter och andra bekanta födda under det decenniet. Och även när jag anstränger mig, och det gjorde jag, kan jag inte hitta någon igenkänning alls i dessa huvudpersoner. Det behöver ju inte vara något som helst problem; skönlitterära författare kan hitta på superhjältar, zombier eller andra fullkomligt orealistiska karaktärer och fortfarande skapa någon form av intressant litteratur, men …
Möjligen var tanken att skriva fram någon sorts lustmord på en äldre generations infantila stöddighet men det fungerar inte; infantilt stöddiga människor existerar både som trettiofem- och sextiofemåringar.
Igenkänning och trovärdighet närmar sig noll och även om man betraktar berättelsen som en helt overkligt allegorisk fiktion, vilket jag inte tror är författarens avsikt, förstår jag inte vad Haralds mor vill berätta för mig. Men hemskt roligt är det, med lika stor betoning på bägge orden.
Inte sällan spelar jag Yatzy med goda vänner när vi reser tillsammans. Nästa gång ska jag testa Haralds mammas regler men tror kanske inte jag blir så populär.
Författaren
Johanna Frid är född 1988 i Stockholm där hon också är bosatt. Hon debuterade tillsammans med Gordana Spasic med diktsamlingen Familieepos 2017 som nominerades till både Sveriges Radios lyrikpris och Katapultpriset. 2018 romandebuterade hon med autofiktiva Nora eller Brinn Oslo brinn som gav henne Dagens Nyheters kulturpris och som såldes till åtta olika länder. Hon har också skrivit litteraturkritik i olika tidningar. Hon är nu aktuell med nya romanen Haralds mamma som redan sålts till tre andra länder.
Anders Kapp, 2023-06-16
Bokfakta
- Titel: Haralds mamma.
- Författare: Johanna Frid.
- Utgivningsdag: 2023-05-12.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 228.