Omslagets underrubrik sammanfattar denna berättelse mycket väl: ”Två barn sveptes ut i havet. Bara ett kom tillbaka. Vem bär skulden?” Det är egentligen hela intrigen och det är en urstark idé, håller hela vägen för engelska G D Wrights succédebut som i svensk översättning fått titeln Efter stormen. De två barnen är sexåringarna Maria och Joe som är BFF, rätt lika, kunde vara tvillingsyskon men saknar biologin för det, de gör ändå allt tillsammans hela tiden, Maria är den ledande för det mesta men Joe följer gärna efter. Deras föräldrar är också goda vänner; Maries föräldrar Andrew och Sophie Wicks och Joes föräldrar Chris och Linda Jamieson umgås mycket, har kul tillsammans. Men det kommer att ta slut när ett av barnen dör, drunknar i titelns storm. Riktigt bra spänningsläsning!

Berättelsen börjar trettiofem år tidigare, en kort prolog när Andrew själv är i sexårsåldern, han badade på stranden i Beachbrook, kom ut för längt och fångades av strömmarna som är starka här, kämpade för sitt liv med mamman skrikande på stranden, men strömmarna drog honom bara längre ut. Han hade givit upp, accepterat sitt öde, men dog inte den här dagen.

Sedan dess har han aldrig badat, aldrig tagit på sig badbyxor, men nu, trettiofem år senare, tillbringar han ändå mycket tid här på samma strand, familjen har till och med en egen badhytt i anslutning till den upphöjda strandpromenaden av betong. Det är på promenaden han befinner sig för det mesta, övervakar ungarna hela tiden, har järnkoll.

Andrew är byggare, driver en egen firma och det går riktigt bra, Sophie är gravid, de väntar sitt andra barn, hon yrkesarbetar inte, ägnar mycket tid åt den fantastiska trädgård som omger deras fina huse, bara några minuter från stranden. Livet för Chris och Linda är krångligare, han är ordningspolis och hon jobbar som ambulanssjuksköterska, oregelbundna tider och inte världens bästa ekonomi. Så det är hos Wicks som ungarna är för det mesta, Joe sover ofta över.

Andrew och Joe har utvecklat en mycket nära relation, han har blivit en sorts bonusson, Joe kallar honom ”Ange” och det gör ingen annan. Det tränar ofta fotboll, Andrew spelade mycket som yngre och Joe blir allt bättre som målvakt, något som Chris är måttligt förtjust över, han är själv rugbyfanatiker.

En sommarlördag bjuder på fantastiskt väder, Andrew och Sophie är med ungarna på stranden. Barnen får inte gå ut i havet själva, de måste ha en vuxen med och de får bara gå ut en liten bit där de fortfarande bottnar säkert. Mellan strandpromenaden och strandkanten finns en tidvattenspöl, som de kallar för Lilla havet. Det är där ungarna får bada men de börjar tröttna på det, de är ju sex år nu, inga småbarn längre.

När de kommer hem har Chris och Linda gått av sina skift och är på plats, de har nycklar till Wicks hus och har förberett middagen. Som så många gånger förut umgås familjerna, de har en kul lördagskväll tillsammans. Senare på kvällen kommer ett rejält väderomslag; regnet hänger i luften och vinden tar i.

På söndagsmorgonen har Linda försovit sig efter en hemsk natt när Joe vaknat flera gånger och det är Lindas jobb, Chris bara sover vidare. Hon vaknar 06.40 och har bara tjugo minuter på sig innan passet börjar, hon hinner inte med någon frukost, hinner bara lämna av Joe hos Wicks på väg till jobbet. Chris hade givit sig iväg till sitt pass redan vid fem.

Samma söndagsmorgon möter vi ytterligare en central karaktär i denna berättelse: kriminalinspektör Sue Willmot har tjugofem år bakom sig som polis, de senaste tio som kriminalinspektör och hon vaknar tidigt, ska ge sig iväg mot jobbet 06.30, vill alltid vara först på plats, åttaåriga dottern Lottie får stanna hemma tillsammans med sin mormor. Snart kommer hon att vara huvudansvarig för utredningen av en katastrof, en utredning som kommer att hålla på länge.

Hemma hos Wicks är Sophie uppe och ser till att Joe får sin frukost. Andrew är seg, det blev kanske någon öl för mycket under lördagskvällen, men tar sig upp, väcker Maria och de går ner till de andra i köket. De diskuterar vad de ska ägna söndagen åt och Maria är bestämd, hon vill till stranden. Andrew säger lika bestämt nej, det är ett rejält oväder, det är ingen stranddag. Men i denna viljornas kamp finns som vanligt bara en vinnare, han kan egentligen aldrig säga nej till sin dotter, det har han aldrig kunnat, det blir stranden.

Barnen tar på sig sina våtdräkter, samma färg, orange, och är snart igång med att försöka få upp en drake i den starka vinden. Det är kallt, Andrew fryser trots att hittat en tjock jacka i badhytten som han aldrig använt förut, åskan börjar mullra, han ropar åt barnen att de ska ge sig iväg hemåt om fem minuter. Plötsligt kommer en stor hund och attackerar Sophie, i tumultet som uppstår tappar de kollen på barnen, de försvinner.

Sophie skymtar en orange fläck vid en vågbrytare en bra bit ut. Trots sin paniska rädsla springer Andrew rakt ut i vågorna med alla kläder; det blir en våldsam kamp mot naturens krafter innan han slutligen lyckas ta sig tillbaka upp på stranden med ett av barnen. Under tiden har Sophie larmat; pådraget blir enormt med polis, sjöräddning, helikopter, ambulanser och så småningom hittar de det andra barnet. Det är för sent.

Under hundrafjorton dagar efter katastrofen får vi följa utredningen men framför allt konsekvenserna för alla inblandade människor, det successiva sönderfallet. Vi rör oss snyggt mellan huvudpersonernas olika berättarperspektiv. Vi får även en epilog ett par månader senare och sedan en helt annan sorts epilog som inträffar tidigare, ytterligare en obehaglig twist.

Översättningen fungerar bra, bara några små problem, ett av dem rätt irriterande eftersom det upprepas: ”mom and dad” är på engelska vanliga förkortningar för mer formella ”mother and father”, förkortningar som ofta tillämpas av barn, men ”mammis och pappis” fungerar inte på samma sätt på svenska.

Men på totalen är detta mycket välskrivet, berörande och spännande, riktigt bra läsning.

Författaren

Gary Wright (G D som författare) började arbeta som polis redan vid arton års ålder. När han var tjugonio fick han plötsligt hjärtproblem som visade sig vara en ärftlig sjukdom; han kan fungera väl med en inopererad pacemaker men måste sluta med polisjobbet. Tillsammans med sin fru startade han ett kafé i Ramsgate Harbour (sydöstligaste England) som de drev under åtta år men när de fick barn fungerade det inte att jobba sju dagar i veckan under hela somrarna. De sålde kaféet 2022 och han började arbeta heltid som författare. Han fick ett förlagsavtal och i augusti 2024 kom hans debutroman After the Storm. Den har slagit igenom väldigt bra och sålts till flera länder, bland annat till Sverige där den fått titeln Efter stormen. Uppföljaren, Into the Fire, kommer ut på originalspråk i juni 2025. Tillsammans med vännen James Kermack har han också skrivit manus till filmen Breathe Deep. Han bor i Kent med sin fru och deras två barn.

Anders Kapp, 2025-05-12

Bokfakta

• Titel: Efter stormen (After the Storm, översättning Susanne Andersson).
• Författare: G D Wright.
• Utgivningsdag: 2025-04-29.
• Förlag: HarperCollins.
• Antal sidor: 363.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.