Stark politisk satir, men …

I dag kommer Erik Helmerson ut med sin fjärde roman; Dom därute är en träffande satir över dagens politiska debattklimat där det demokratiska samtalet ersatts av klickhunger på nätet, som mest tydligt när det gäller invandringspolitik och främlingsrädslor. Huvudperson är den moderata riksdagsmannen Mikael Petersen som alltid känt sig utanför, aldrig uppskattad av någon, aldrig älskad; en obetydlig backbencher som ingen bryr sig om, som närmar sig sextio och som knappast kommer att bli omvald för en ny period. Efter en katastrof på twitter verkar det definitivt vara slut, men så vänder det; äntligen är det några som bryr sig om honom, som tycker om honom, som älskar honom på nätet och de blir snabbt många fler. Välskrivet, sorglustigt och insiktsfullt men ändå är det något jag saknar.

Mikael Petersen är tidigt ett mobboffer och under gymnasietiden söker han sig till MSU för att komma in i något sorts socialt sammanhang. Det är så mycket jag känner igen i denna träffsäkra skildring. Även på min gymnasietid hade MSU stark dragningskraft, mycket tack vare många och välförsedda fester. Liksom i denna text hade MSU också ett låst glasskåp på skolan för affischer och annan information (som pubertala jag tyckte var kul att sabotera). Det går inte så bra för Mikael att få vänner, men han är trogen, blir ordförande för skolans MSU-förening och är stolt när han får ta över ansvaret för nyckeln till glasskåpet. Därmed är också hans långa karriär inom partiet inledd som också kommer att göra honom till riksdagsledamot så småningom.

Han är ett mobboffer men han odlar också sin offerkofta genom livet. Det är synd om honom och när han möter vänlighet, till och med kärlek, kan han inte riktigt tro på det, inte lita på det. Han träffar Gabi och de får sonen Bernhard. Hon kämpar på i två decennier men till slut ger hon upp; han är ständigt borta på alla sina politiska möten och även när han är hemma är han aldrig riktigt närvarande.

Vi träffar honom en sen kväll våren 2014, då han lever ensam sedan länge, han pratar med Gabi ibland men nu vuxne sonen Bernhard har slutat svara på hans samtal. Han försöker komma på något att skriva på twitter. Det brukar inte vara någon som bryr sig om det han skriver på sociala medier, men han försöker ändå, har ju lärt sig att han borde göra det, att de är viktigt för partiet. Som riksdagsman ska han dagen därpå vara med och träffa en delegation från Zimbabwe så han skriver något om det. Men han råkar använda det gamla namnet Rhodesia och när han kollar morgonen efter har han fler kommentarer än någonsin, han har mötts av en hatstorm där han kallas rasist och mycket mer.

Han går på kurs hos partiets stjärna på sociala medier Soraya Gilani och hon lär honom hur han ska slå tillbaka mot den förhatliga ”pk-vänstern” (rätt odefinierad). Han lär sig, blir allt grövre, och antalet följare växer dramatiskt. Han börjar bygga en stark personlig identitet på nätet och tar sig ur sin anonymitet. Han har långa samtal med partikollegan Stina, de är vänner sedan många år, men hon har svårt att följa med i hans ”radikalisering”. Hon försöker få honom att förstå att han på denna väg förlorar alla egentliga vänner han haft och att de horder som följer honom på nätet inte är några vänner, de är riktigt hemska människor. Mikael vill inte lyssna, för första gången i livet känner han sig riktigt sedd, omtyckt, älskad, av alla ”Dom därute”.

Själva grundtemat är lysande. Jag är tillräckligt gammal för att som ung journalist ha bevakat många politiska debatter, kommer ihåg en mellan Sträng och Bohman som aldrig tog slut, fylld av starka argument från två skickliga kombattanter som också lyssnade på varandra, som drev ett viktigt demokratiskt samtal på scen. Har lyssnat på många likartade samtal, men det var länge sedan nu, den sortens samtal har försvunnit. Varför det, är en intressant fråga och den frågan är den jag hoppades att Helmerson skulle ägna sig åt i sin nya roman.

Jag ville verkligen tycka om den här boken, men lyckas inte riktigt. Den är välskriven, berättartekniken är elegant och rör sig smidigt mellan nutid och olika skeenden i huvudpersonens liv. Här finns en träffsäker och satirisk humor kring det sorglustiga levnadsödet Mikael Petersen, det finns en hel del insiktsfullt om partiers inre liv och dagens politiska debattklimat. Vad är då problemet? Är den orättvist elak mot den svenska riksdagsledamoten? Nja, det är nog inte riktigt det. Det var ett tag sedan men en del erfarenhet har jag som doktor i politisk filosofi, mer som politisk journalist och mest som konsult i politiska sammanhang. Utifrån kan man nog ofta se riksdagsledamöterna som en grå massa, men så är det inte. Här finns engagerade, handlingskraftiga och kompetenta människor som drivs av ett starkt patos för samhället och sina väljare, som verkligen förtjänar både förtroende och arvode. Men spannet är stort, motsatserna finns också och nog har jag stött på människor som starkt påminner om Mikael Petersen, till exempel sådana som liksom honom varit trotjänare för partiet i många år och som utan att tillföra något egentligt värde ändå så småningom belönas med en plats i Riksdagen. Jag tror inte det blivit bättre under senare år, snarare har konkurrensen om de valbara platserna på röstsedlarna blivit ännu svagare.

Nej det är något annat. Den grundläggande idén bakom texten är riktigt bra, den håller för mer än en novell men inte riktigt för en hel roman. Det han behandlar, det växande näthatet, är reellt och en del av nedmonteringen av det som under många år var landets främsta tillgång: extremt höga nivåer av samhällelig tillit, långt över några andra länder. Från åttiotalet och framåt har klyftor och motsättningar växt på många olika sätt vilket lett till stora förluster för landet, också på många olika sätt. Rädsla och främlingshat är några av symtomen. Att försöka förstå och förklara detta ägnar sig många samhällsvetare åt och det ska man kanske inte begära av skönlitterära författare? Eller kan man det? En del gör det faktiskt väldigt skickligt, tre (bland många möjliga) exempel från det senaste året är John Ajvide Lindqvists Vänligheten, Christoffer Carlssons Brinn mig en sol och Malin Persson Giolitos I dina händer. Texter där enskilda människoöden står i centrum men de agerar framför en fondvägg av kontext, av sammanhang. Och det är nog det jag saknar i Helmersons text.

Den sorgliga Mikael Petersens reella personliga drivkrafter i form av likeshunger och bekräftelsebehov är väl skildrade liksom hans successiva vandring ner i något allt svartare men jag saknar fondväggen, den kontext där han agerar ”nyttig idiot”, och det är därför jag inte riktigt kan älska denna text. Det hindrar inte att det är en läsvärd bok som dessutom har ett träffande omslag av Eva Wilsson.

Författaren

Erik Helmerson, född 1967, är en svensk journalist och författare. Som journalist har han bland annat tidigare varit filmkritiker på nyhetsbyrån TT samt skribent på Expressens kultursidor och är nu ledarskribent på Dagens Nyheter. Han debuterade som författare 2008 med romanen Blixthalka och har sedan dess givit ut Den onödige mannen 2011 och Au revoir, Magnus 2014. Nya Dom därute är alltså hans fjärde roman.

Anders Kapp, 2022-03-16

Bokfakta

  • Titel: Dom därute.
  • Författare: Erik Helmerson.
  • Utgivningsdag: 2022-03-16.
  • Förlag: Romanus & Selling.
  • Antal sidor: 372.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *