En seriöst rolig skröna

”Vad är det här för ett rackel? … Smart, jojo, jag tackar jag … dummare pryl har jag aldrig stiftat bekantskap med. … En komplett oduglig telefonapparatmaskin för en hel förmögenhet.” Det är åldrande Máriddja som klagar på maken Bieras plötsliga köp av en konstig telefon med ett äpple på. Så småningom lyckas hon ändå få kontakt med funktionen Siri, en röst som hon kallar Sire, och som blir den enda som hon kan prata med på riktigt, som hon kan dela sina hemligheter med. Deras samtal blir fantastiskt roliga liksom så mycket annat i Tina Harnesks succédebut med Folk som sår i snö som jag äntligen kommit mig för att läsa. Det är en underbar skröna med så många fantasirika delar men det som gör den riktigt lysande är att humorn lever på allvarliga rötter. Det kommer allt fler böcker som baseras på samisk historia, vilket är så välkommet, men den här gör det på ett alldeles eget sätt. Det är allt annat än förvånande att boken direkt såldes till femton andra länder, det här är en text som sprudlar av läslycka.

Titeln Folk som sår i snö associerar jag till uttrycket sådd på hälleberget med sitt ursprung hos både Lukas och Matteus i Bibeln där det handlar om en liknelse för att beskriva olika människors sätt att ta emot Guds ord. I liknande mening har det under lång tid använts för att till exempel beskriva misslyckande när det gäller försök att sprida idéer eller tankar av olika slag till mottagare som inte är mottagliga. Men det har också använts mer konkret som en bild för barnlöshet, befruktning som inte bär frukt. Det känns som en mycket välvald titel anpassad för en region där snö är betydligt vanligare än naket hälleberg.

Det verkliga historia som finns som bakgrund till denna berättelse kan om man så vill inledas 1919. Under mycket lång tid levde renskötande samer i norr gränslöst, dagens nationsgränser mellan Norge, Sverige, Finland och delvis även Ryssland saknade betydelse för deras liv. Detta förändrades radikalt under senare delen av 1800-talet då de olika staterna genomförde olika åtgärder för att reglera de samiska minoriteternas liv. Efter många stridigheter kom den norsk-svenska Renbeteskonventionen 1919 som bland annat syftade till att reducera rennäringen. Den tillämpades på olika sätt i de två länderna. I Sverige blev det startskottet för omfattande tvångsförflyttningar av samer från norr till söder under de kommande decennierna.

I den svenska politiska retoriken menade man att det skulle gå bra eftersom samer ändå var ett nomadfolk vilket var en uppenbar lögn; under begreppet samer finns olika grupper med olika språk, kulturer och mycket annat som sedan många generationer haft fasta geografiska rörelsemönster anpassade till årstiderna och renskötseln. Att flytta stora renhjordar till nya områden är inte enkelt, många gick förlorade, välmående familjer blev fattiga och många konflikter skapades mellan människor som saknade gemensamt språk, som hade olika metoder för renskötseln och olika sedvänjor, konflikter som skulle bli bestående under mycket lång tid.

Därmed närmar vi oss Tina Harnesk och hennes berättelse. Gissningsvis kring mitten av trettiotalet tvångsförflyttades ett antal nordsamiska familjer från Karesuando söderut till lulesamiskt område. Med i denna flyttning, i sin mammas mage, fanns Biera Rijá, en av berättelsens huvudpersoner, och de kommer att hamna i trakten kring Guovddo. Jag har inte hittat det som samiskt namn på någon plats så tror det är det en fiktiv ort som kanske lånat drag av Jokkmokk, där författaren växte upp, och Arvidsjaur, där hon numera är bosatt, som bägge finns i lulesamiskt område och som bägge i verkligheten var ändstationer för tvångsflyttade familjer från Karesuando.

Biera växer upp och träffar så småningom en flicka från en av de lokala samefamiljerna, Máriddja Skájdde. De trotsar de motsättningar som finns, blir ett trofast par som när vi träffar dem i nutid är på god väg mot nittio. Kärleken är fortfarande stor men en gemensam sorg är att de aldrig blev några barn eller barnbarn, det är tunna släkter som är på väg att dö ut. Under en lycklig period hade de fått ta hand om ett litet barn, Bieras systerson Heaiká-Jonás. Hans vilda och mycket yngre syster Risten blev med barn alldeles för ung och klarade inte av mammarollen, så Máriddja och Biera tog med glädje hand om pojken. Men den perioden tog slut när Risten senare måste fly undan en våldsam man, de vet inte vart hon tog vägen, har inte haft någon kontakt sedan dess.

Någon hemtjänst eller liknande vill det åldrande paret inte höra talas om, de har alltid klarat sig själva med minsta möjliga kontakter med samhällsapparaten. De bor i sitt lilla hus på ett berg några mil utanför samhället (precis som författaren).

I upptakten av berättelsen har Máriddja ändå tagit bussen hela vägen till sjukhuset (Sunderbyn?) där hon av onkologen Runa Skruvlenius får besked om att hon har cancer, att den gått för långt för att kunna behandlas, att hon kommer att dö. Läkaren pratar länge och väl om allt stöd hon ändå kan få, att de ska hålla nära kontakt. Máriddja säger inte mycket. ”På väg ut mot hållplatsen där bussen skulle stanna om trekvart, grävde hon fram sin ålderstigna mobiltelefon ur fickan på täckjackan – och slängde den i sopkorgen. … Ingen skulle svara på den gröna doktorns påringningar. Signalen som lät som när myggor överkonsumerat livsstilsföreläsare, skulle eka i en unken plastgrav bland fimpar och begagnade godispåsar. Telefonjävelns batteri skulle ta slut innan Máriddjas gjorde det.” Hon berättar inte om diagnosen för någon, särskilt inte för Biera.

På ett annat sjukhus finns starten på den andra huvudtråden i denna berättelse. Det är i Borlänge där Kaj besöker sin döende mamma Laura. Han kommer dit varje dag, det finns så mycket outtalat mellan dem och han hoppas att något ska hände under den sista tiden. Nästan lika ofta finns hans sju år yngre bror Gustav på plats; de två står varandra nära trots att de är så olika. Gustav är en trygg och stabil person, allt går så bra i hans liv med jobbet, frun och barnen. Kaj är en orolig själ med många svåra tankar, tafatt när det gäller mycket i livet, förundras ofta över att hans älskade sambo Mimmi ändå vill ha en sådan som han.

Både Kaj och Mimmi är läkare, hon har kommit längre i karriären, han har fortfarande AT-tjänst, och Mimmi blir chef för hälsocentralen i Guovddo där Kaj också fått jobb. De flyttar dit efter Lauras död, Mimmi har sina rötter i Tornedalen och vill norrut. Som det mesta i deras liv följer Kaj villigt och så gott han kan hennes önskningar.

Det är de två trådar vi får följa genom en vindlande berättelse fylld av starka känslor och många absurda händelser på vägen mot trådarnas förening. Det är massor av andra intressanta människor vi får lära känna på vägen i denna levande norrbottniska miljö. Det är svårbegripligt att en debutant skapa detta, men all heder åt henne. Har du, liksom jag, varit sent ut med att läsa denna berättelse är det dags nu!

Lukas Möllersten och också bidragit med ett originellt och intresseväckande omslag.

Författaren

Tina Harnesk, född 1984, arbetar till vardags som biblioteksassistent och bor på ett berg utanför Arvidsjaur med sin man och deras barn. Hon är uppvuxen i Jokkmokk. Folk som sår i snö är hennes debutroman. Den gavs ut i september och såldes snabbt till femton andra länder.

Anders Kapp, 2023-03-03

Bokfakta

  • Titel: Folk som sår i snö.
  • Författare: Tina Harnesk.
  • Utgivningsdag: 2022-09-21.
  • Förlag: Bokfabriken.
  • Antal sidor: 312.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...