Det var ett tag sedan jag fick vara med om den där riktigt stora aha-upplevelsen av läsglädje men den kom verkligen med den lilla romanen I går (bara 101 sidor) som Agota Kristof skrev redan 1995 men som aldrig tidigare varit översatt till svenska. Men i dag kommer den ut i en underbar översättning av Marianne Tufvesson som fångar denna avskalade och lyriska prosa så bra. Trots, eller kanske tack vare, det lilla formatet är texten så stark om exilens förbannelser, livets sorgliga intighet, den avgörande skillnaden mellan arbete och verksamhet men också den gränslösa kärleken: ”Hon heter Line, hon är min kvinna, min kärlek, mitt liv. Jag har aldrig träffat henne.”

Huvudpersonen är en man. Han heter Sandor Lester. Egentligen heter han Tobias Horvath, men det var i det gamla landet, det land han tvingats fly från, och i det nya landet kallar han sig något annat, är någon annan, ger sig själv en annan historia.

Han är ung, överlever som gatpojke med att stjäla och tigga, blir gripen, placerad på ungdomshem, ett internat. Han blir 16, längtar bort från den stränga disciplinen. ”Så fort som möjligt ville jag tjäna tillräckligt med pengar för att vara fullständigt fri. Jag blev fabriksarbetare.” Han blir inte fri.

Ända sedan grekisk antik finns en avgörande skillnad mellan begreppen arbete och verksamhet i de flesta språk, en viktig skillnad som i dag nästan suddats ut på ett olyckligt sätt. Arbete är det livsnödvändiga, i bokstavlig mening, det förslavande, det reproduktiva som saknar bestående värde, ekorrhjulet. Verksamhet är ett förverkligande av bestående värde, att göra skillnad på allvar, något som ibland jämförts med världslig odödlighet, att åstadkomma något vars värde kan bestå även när skaparen själv är död. Det kan vara sätt att organisera det gemensamma, alltså lagar och andra institutioner, byggnadsverk av allehanda former, det kan vara mycket och inte minst konst i alla dess uttryck, konstverk, där litteraturen har en viktig plats.

Sandor har arbetat på klockfabriken i tio år. Går upp fem varje morgon, springer för att hinna till bussen, 40 minuters resa till fabriken, arbetsrocken, stämpeluret, arbetsplatsen, maskinen. Det han producerar är hål, tomrum, ingenting, borrar tiotusen hål om dagen. Egentligen är det inte ens en riktig klockfabrik, de är underleverantörer av delar till klockor, i fabriken har det aldrig skapats en färdig klocka, aldrig något som har ett värde på riktigt, ett bruksvärde.

”Livet måste vara något och jag väntade på att detta något skulle komma, jag sökte efter det. Numera tror jag inte att det finns något att vänta på.”

Men samtidigt som han arbetar pågår verksamhet i hans huvud, han skriver hela tiden i sina tankar, det går lätt. På kvällarna försöker han ibland få ner det han skrivit på papper, det är svårare. Och ibland får vi ta del av det han skrivit. Det är magnifikt. Texten rör sig mellan hans vardag, hans minnen och hans tankar som en del och som en annan del kommer det han skriver, små noveller om man så vill, texter som verkligen är konstverk.

”Det är bara genom att bli ingenting alls som man kan bli författare.”

Och så denna Line, den enda, stora och livsavgörande kärleken. Som han aldrig träffat. Som kanske är hans fantasi. Som kanske är verklig, kanske den där lilla flickan i hembyn som han träffade när han började skolan, skollärarens dotter, han som var den viktigaste personen i byn, han som kanske också är Sandors egen pappa; i alla fall knullar han regelbundet med Sandors mamma, den djupt föraktade byhoran. Och kanske är Line den kvinna som en dag dyker upp i det nya landet tillsammans med sin man som ska gästforska där en tid. Kvinnan som Sandor måste passera alla gränser för.

”I morgon, i går, vad betyder de orden? Nuet är det enda som existerar. … Allting pågår nu. Det har inte varit, kommer aldrig att bli. Det är. Ständigt. Allt på en gång. Därför att saker och ting lever inom mig och inte i tiden. Och inom mig är allting nutid.”

Länge sedan jag var så läslycklig! Läs Agota Kristof!

Författaren

Agota Kristof (Ágota Kristóf med ursprunglig stavning) föddes i Csikvánd, Ungern i slutet av oktober 1935. Hon gifte sig ung med sin historielärare och var 21 år när de fick en dotter. Det var 1956, samma år som den antikommunistiska revolten brutalt slogs ner av Sovjetunionen. Tillsammans med sin fyra månader gamla flicka flydde de till Neuchâtel i Schweiz. Hon skulle aldrig återse sitt hemland.

De togs emot väl, fick arbete och bostad. Hon arbetade i en klockfabrik i fem år, en tid uppfylld av tomhet, exilens smärta, att för alltid ha förlorat sin känsla av tillhörighet. Efter dessa fem år lämnade hon fabriken (och sin man). Hon valde bort arbete. Hon valde verksamhet, att skriva. Hon hade lärt sig franska och det är på det språket hon skriver. Hon började med poesi och dramatik. Hennes produktion av skönlitterär prosa är inte stor, men den har inspirerat många andra konstnärer, inte bara författare, och hon har fått många priser.

Återkommande teman är exil och övergivenhet, krig och förödelse, kärlek och ensamhet, fantasi och verklighet, promiskuös sexualitet som desperat sökande efter tillhörighet, drömmar och förluster.

Hon dog 27 juli 2011 i sitt hem i Neuchâtel.

Utgiven prosa

• 1986 Le grand cahier (1989 Den stora skrivboken) Filmatiserad 2013.
• 1988 La Preuve (1990 Beviset)
• 1991 Le Troisième mensonge (1993 Den tredje lögnen)
• 1995 Hier (2020 I går) Filmatiserad 2002.
• 1998 L’Heure grise et autres pièces
• 2004 L’analphabète (2004 Analfabeten)
• 2005 C’est égal

Anders Kapp, 2020-11-05

Bokfakta

• Titel: I går (Hier, 1995, översättning 2020, Marianne Tufvesson).
• Författare: Agota Kristof.
• Utgivningsdag: 2020-11-05.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 101.
• ISBN: 9789146236252.