Jag är oerhört intresserad av politik, till och med doktor på området, men samtidigt nästan helt ointresserad av partipolitik. Tror det var Joseph Schumpeter som var först med att beskriva politik i marknadstermer, en marknad för konkurrens om röster, vilket kan tyckas absurt, politik och marknad kan närmast beskrivas som rena motsatsord, men det fungerar om vi i stället för politik pratar om partipolitik. Brukar nästan aldrig uttala några synpunkter om partier men det är faktiskt rätt mycket som förändrats under de senaste åren. I höst är det val i Sverige och trots mitt ointresse för partipolitiken tänker jag naturligtvis rösta men frågan är bara på vad? Gör ett försök med en marknadsorienterad analys: vad är det egentligen partierna säljer och vad är jag intresserad av att köpa med min röst? Eftersom priset är oförändrat, alla produkter kostar en röst, kan man helt och hållet fokusera på produkternas kvalitet. Det gick faktiskt rätt bra, i denna etapp lyckades jag rätt enkelt utesluta hälften av alternativen vars produkter är helt undermåliga, värre än värdelösa, de är skadliga för hälsan. Fortsätt gärna läsa om du vill få reda på resultatet och berätta gärna om din analys är annorlunda.

Jag börjar i en ytterkant av partispektrumet, med SD. Använder helst bara förkortningen eftersom jag har en del problem med uttolkningen; det ”Sverige” som partiet vurmar för är bara en ren fantasi, något som inte finns, aldrig funnits och aldrig kommer att finnas samtidigt som värderingarna är allt annat än ”demokratiska”. Naturligtvis kan SD beskrivas i termer som rasism, populism, högerextremism, fascism eller liknande men i ställer för att fastna i ism-träsket kan vi titta mer konkret på vad de erbjuder marknaden och vilka som ingår i målgruppen.

SDs främsta produkt är nånannan (eller hostis på ett äldre språk) och kundgruppen är främst misslyckade, bittra, vita män; män som kräver att deras misslyckande måste kunna förklaras på ett sätt som utesluter deras eget ansvar, det måste vara nånannans fel. Om vi leker med tankeexperimentet att enbart kvinnor hade rösträtt skulle väl SD knappast ens få någon plats i riksdagen? Det fiffiga med produkten nånannan är att den är så flexibel, den kan så lätt anpassas till alla tänkbara preferenser. Det kan definieras som de som inte ens har en riktig kuk, bara en löjlig vagina. Det kan vara alla de som fötts någon annanstans än i den egna byn, eller kanske ännu värre i något annat land. Det kan vara alla med annan hudfärg än den egna blekfetheten. Det kan vara alla dessa löjliga plugghästar som tog utbildning på allvar och som nu har bättre jobb och bättre ekonomi när det egentligen borde räcka med att vara vit man. Det kan vara idioterna som läser böcker när alla vet att TV-spelen är mycket roligare. Det finns knappast någon gräns för vilka nånannan kan vara, det enda gemensamma är att det är någon typ av anonymiserad grupp med lägre människovärde och att det är deras fel att dessa mäns liv inte ser ut som det liv de tycker sig ha rätt till.

Jag vet att nånannan faktiskt inte existerar, oavsett varierade definitioner utgörs de av mina medmänniskor som aldrig ska reduceras av några fantasifoster med förklenande gruppegenskaper. Det enda dessa fantasiprodukter tjänar till är att slå sönder samhället. Jag vet också att mitt eget liv i första hand är mitt eget ansvar, något jag gärna bygger i samverkan med andra människor. Även om jag som vit man delvis tillhör målgruppen är jag varken misslyckad eller bitter. SD har absolut ingenting som jag vill köpa med min röst.

Jarl Hjalmarsson kan nog beskrivas som Högerpartiets sista konservativa ledare. Hans stod för en klassisk konservatism där det som ett viktigt element ingår att de som har också ska ge, det finns ett stort ansvar för att stödja de svaga i samhället, vilket också engagerade honom som ordförande för Röda Korset, som personligen mycket engagerad i fångars situation och återinträde i samhället och på flera andra sätt. Efter honom förvandlades Högerpartiet successivt till liberala Moderaterna vilket egentligen är rätt konstigt, teoretiskt är klassisk liberalism och konservatism på många sätt varandras motsatser. Den perioden kan man betrakta som avslutad med Fredrik Reinfeldts avgång. Bägge dessa personer betraktar jag som respektabla och bägge, den ena i sin grav, måste rimligen hata utvecklingen under de senaste åren med övergången till en konservatism av helt annat slag än den Hjalmarsson stod för; en populistisk och nationalistisk inriktning som inkluderar ett underdånigt stöd till SD, en inriktning som inte har något att erbjuda som förtjänar min röst.

Kristdemokraterna har sitt ursprung i gruppen Kristet Samhällsansvar (KSA) som bildades 1956 med pingstkyrkans förgrundsgestalt Lewi Pethrus som drivande kraft. 1964 blev det partiet Kristen Demokratisk Samling. Jag har aldrig varit troende vilket inte hindrar att jag har stor respekt för mycket av det Lewi Pethrus stod för, inte minst LP-stiftelsens mångåriga och framgångsrika arbete för att hjälpa missbrukare. Även mångåriga partiledaren Alf Svensson är det svårt att känna något annat än respekt för som en klok och engagerad person. Bägge, den ena i sin grav, måste hata dagens utveckling med det ena absurda uttalandet efter det andra, allt på jakt efter uppmärksamhet i media. Det är omöjligt att se någon koppling till kristna värderingar i dagens verksamhet, det enda som syns är en högerextrem populism och ett underdånigt stöd till SD. Därmed naturligtvis helt otänkbara att rösta på.

Folkpartiet (dagens Liberalerna) har en mycket lång och viktig historia i Sverige, länge det ledande borgerliga partiet med en stark förankring i liberala värderingar. Från min barndom kommer jag ihåg debatterna mellan Tage Erlander och Bertil Ohlin, något helt väsensskilt från dagens ”politiska debatter”. Bägge var ledare för respektive parti under många år, Ohlin var Folkpartiets ledare från 1944 till 1967. Utöver förankringen i liberalismen fanns också en stark förankring i övertygelsen om kunskapsbaserad samhällsutveckling, Ohlin fick bland mycket annat Nobelpriset i ekonomi (1977). Även på senare år har partiet haft många företrädare som det är svårt att inte respektera, till exempel Bengt Westerberg som jag faktiskt också träffat några gånger. Den totala omkastningen under den tid som Nyamko Sabuni var partiledare måste vara något av det mest häpnadsväckande som hänt inom svensk partipolitik, jag känner en hel del väldigt trogna folkpartister som med sorg i hjärtat insåg att de efter många år måste lämna partiet. Vad partiet står för idag är svårt att säga, liberalt är det, trots namnet, definitivt inte, det har övergivit alla sina rötter och jag kan inte ens förstå partiets existensberättigande idag. Det som är tydligt är att de också förvandlats till ett underdånigt stödparti till SD, motsatsen till liberalism, och därmed är omöjliga att rösta på.

Därmed är jag för stunden rätt nöjd, av de åtta riksdagspartierna har jag lyckats utesluta hälften som faktiskt inte har något alls att sälja som jag är intresserad av att köpa med min röst. Det begränsar alternativen vilket naturligtvis är bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över något annat. Partipolitik har existerat under en mycket liten del av den politiska historien och kanske är det dags att fundera över hur samhället kan se ut efter partipolitikens död?

Anders Kapp, 2022-08-17