Mörkrummet är en nyutgåva av en bok som kom ut på svenska första gången 1962 och på originalspråket nederländska 1958. Originaltiteln är De donkere kamer van Damokles som ungefär betyder Damokles mörka rum. Det refererar till en berättelse av Cicero från cirka 45 före Kristus vilken inkluderar damoklessvärdet som symbol för ständigt överhängande fara. Författaren Willem Frederik Hermans har jag aldrig hört talas om tidigare, inte heller den här boken men delar av informationen kring nyutgåvan säger att det här skulle vara en inspirationskälla för John le Carré och det är en författare som jag tycker väldigt mycket om. Ett av indicierna som stödjer detta påstående är att boken kom ut i engelsk översättning 1962, året innan le Carrés genombrottsroman The Spy Who Came in from the Cold (Spionen som kom in från kylan) kom ut 1963. Det man då glömmer bort är att le Carrës debut Call for the Dead 1961 och tvåan från 1962 bägge innehåller samma karaktärer och samma kontext som genombrottsromanen, de två första är bara hantverksmässigt mycket sämre, det tog en del övning innan han nådde upp till sin höga nivå. Det indiciet håller alltså inte alls och efter att ha läst Mörkrummet är det enkelt att konstatera en fullständig avsaknad av samband, det här är dessutom så mycket sämre.

Det här är en nyutgåva som använder samma översättning som den första svenska utgåvan från 1962 och det framgår. Jag förstår inte riktigt varför men det existerar en ganska spridd uppfattning som säger att översättningar generellt sett håller sämre för tidens tand än originaltexterna och jag tror att det stämmer, språket känns antedaterat men det är inget stort problem.

I John le Carrés författarskap utspelar sig i böckerna i sin egen samtid, under kalla kriget (och tiden efter), Berlinmuren är en viktig symbol för den kalla kriget och den byggdes sommaren 1961. Mörkrummet kom ut 1958 och utspelar sig under pågående krig när Nederländerna är ockuperat av Tyskland, alltså betydligt tidigare.

Huvudperson i Mörkrummet är Henri Osewoudt som driver en liten tobakshandel i Voorschoten, ett litet samhälle i utkanten av Leiden, nordost om Haag, som han tagit över efter sin far. När Henri var tolv mördade hans mamma sin man, hon hamnade på en anstalt och Henris morbror Bart Nauta tog hand om honom, han flyttade hem till morbroderns familj i Amsterdam. I samma hus driver morbrodern sitt företag som säljer fjädrar till damhattar.

Första kvällen i det nya hemmet har Henri svårt att somna, hans sju år äldre kusin Ria låter honom sova i hennes säng och så fortsätter det, de har ett förhållande i sex år innan de gifter sig 25 augusti 1939, sex dagar innan Tyskland tågar in i Polen ooch Andra världskriget är ett faktum. Henri är då arton, han och Ria flyttar till Voorschoten för att driva cigarraffären och ta hand om hans mamma som just släpps fri.

Både Henri och Ria skrivs fram som riktigt fula människor. Henri har alltid varit mycket mindre än jämnåriga pojkar, klarat sig från misshandel av större pojkar tack vare att han i alla år studerat judo som dock givit honom jättestora fötter, han behöver specialtillverkade skor. Även som vuxen är han liten och späd, har knappt någon skäggväxt alls. Även Ria skrivs fram som riktigt ful, jag förstår inte riktigt vitsen med det, kanske är det groteskt burleska någon sorts försök till humor?

På baksidestexten står det att Henri rekryteras till motståndsrörelsen men det är en sanning med modifikation. När Tyskland anfaller Nederländerna rycker Henri inte som en del av försvarsmakten, han har underkänts som soldat på grund av sina fysiska problem. Däremot blir han del i någon sorts hemvärn och första dagen efter larmet står han vakt utanför postkontoret i Voorschoten. När han kommer tillbaka är det en lastbil med soldater som stannar utanför affären, de kommer in och Henri ger dem allt de vill ha, han vill inte ta betalt.

Ledare för soldaterna är en löjtnant som tycker att han gör fel, han kan ju inte överleva som handlare om han skänker bort sina varor. Nu inträffar något märkligt, för första gången i hans liv kan Henri prata med en annan vuxen man utan att behöva titta upp på honom; löjtnanten, som presenterar sig som Dorbeck, är lika kort som han själv, han tycker faktiskt att de är rätt lika. Ria håller inte med: ”Du liknar honom som en misslyckad pudding liknar … en … vad ska jag säga … lyckad pudding.”

Dorbeck, om han nu egentligen heter det, och de två männens likhet kommer att spela en viktig roll för allt som händer i den här berättelsen. Henri blir egentligen aldrig del av någon sorts organiserad motståndsrörelse, han gör det Dorbeck (som visar sig vara en legendarisk och mycket hemlig person) säger åt honom eller vad han tror att Dorbeck vill att han ska göra. Det första inträffar den här dagen när de träffas; utöver tobaksförsäljningen tar Henri emot filmrullar för framkallning och kopiering. Han får en rulle från Dorbeck och innehållet kommer att få betydelse för fortsättningen.

Det är massor som händer, han samarbetar med brittiska spioner, åker runt i landet, dödar motståndare, grips av Gestapo, friges, fångas igen och hela tiden skildras detta med någon sorts försök till burlesk humor som definitivt inte fungerar för mig och som man aldrig någonsin finner i John le Carrés författarskap. Jag förstår inte motivet till denna nyutgåva.

Författaren

Willem Frederik Hermans (1921–1995) räknas som en av efterkrigstidens främsta nederländska författare. Han tog starkt intryck av krigsåren och den tyska ockupationen vilket han skildrar i flera av sina böcker. ”Mörkrummet räknas som en av hans främsta romaner och har på senare år återupptäckts och utkommit i nya upplagor på flera språk” skriver förlaget.

Anders Kapp, 2026-01-30

Bokfakta

• Titel: Mörkrummet (De donkere kamer van Damokles 1958, översättning Brita Dahlman 1962).
• Författare: Willem Frederik Hermans.
• Utgivningsdag: 2026-01-12.
• Förlag: Lind & Co.
• Antal sidor: 444.

Länkar till mer information

• Kapprakt om John le Carré inklusive ytterligare länkar, bland annat till ett scensamtal om det författarskapet.
• Läs vad andra skriver om boken.