Vimmel av snygga och träffsäkra formuleringar

”Jävlar så snyggt hon skriver” säger jag högt för mig själv redan på sidan 12. Hon är Lena Andersson och boken som är nominerad till årets Augustpris är ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”. Det här är hennes femte roman, den första om kärlek, och hon är annars en välkänd kolumnist i DN. Det är också den andra av årets Augustnominerade romaner som jag läser.

Bashistorien är okomplicerad: Poeten och essäisten Ester Nilsson blir förälskad i den äldre konstnären Hugo. De har ett kortvarigt förhållande, hamnar i säng några gånger, men det är väldigt ojämlikt; hon vill han vill inte, han försmår och hon är försmådd, han tystnar och försvinner, hon tolkar på alla sätt in hopp och följer efter, länge länge.

Boken vimlar som sagt av snygga och träffsäkra formuleringar.

Andersson driver bland annat tre teser som intresserar mig. En handlar om att det är det tänkta som är, inte tankens objekt: ”Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.” Eller: ”Lyckan finns sällan i upplevelsen av lycka. Den bor i förväntan om lycka och nästan bara där.” Och nog är det så att Ester är mer kär i sin föreställning om kärlek än i Hugo?

En annan kan man kalla för det outtalades tyranni. Den extremt vanliga katastrofen för väldigt många relationer, de outtalade förväntningarna; hen borde ju förstå att … utan att någonsin uttala vad det är hen borde förstå. Att tvinga fram ett ständigt tolkande som nästan alltid går fel.

Det outtalade kan härska ända fram till separationens rand: ”Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringar. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.”

Den tredje handlar nödvändigheten av någon sorts relationell maktbalans; när en älskar mycket mer än en annan blir det svårt: ”Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.” Den älskande som hela tiden ger för mycket: ”Gåvor man inte bett om kan vara förfärliga i sina krav, sina anspråk, sin kladdiga demonstration av givarens omsorg. Det var inte omöjligt att han uppfattade hennes hand och hela hon som en sådan gåva.” / ”Man måste älska en människa väldigt för att stå ut med hennes hunger.”

Ester intellektualiserar allt och är aldrig riktigt närvarande. Det senare gäller tyvärr också Anderssons text. Så småningom blir det snyggare än bra och som läsare kan jag inte känna Esters förtvivlan, bara betrakta den på avstånd. Jag funderade ett tag om hon försöker med någon sorts brechtsk verfremdung, alltså att medvetet skapa ett avstånd som skulle göra det lättare för mig att se och förstå, att förhindra att jag bara fastnar inuti skeendet. Men jag tror inte det är så.

Det är en rätt kort bok, drygt 200 sidor, och snyggheten räcker ungefär halvvägs för min förtjusning som läsare. Under andra halvan tröttnar jag successivt.

Jag värjer mig också mot försöken att göra detta till något genusberoende. Rollen som den rätt patetiska klängrankan tror jag är ganska jämt fördelad mellan kvinnor och män; jag har i alla fall inga problem att smärtsamt känna igen mig själv från olika skeden i mitt liv i de emellanåt rakknivsvassa formuleringarna.

Visst är den väl värd att läsa, men av de två Augustnominerade kärleksromanerna leder P O Enquists Liknelsebok rätt klart. Nu står Kjell Westös ”Hägring 38” närmast på tur.

Anders Kapp, 2013-10-24

Bokfakta

  • Titel: Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek.
  • Författare: Lena Andersson.
  • Utgivningsdag: 2013-08-20.
  • Förlag: Natur & Kultur.
  • Antal sidor: 206.

Länkar för mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *