Är förväntningar och drömmar bra, fina saker eller är de farliga, destruktiva grejer?

Det fick mig Helena von Zweigbergk att reflektera på när jag nu äntligen läst hennes Totalskada som kom ut i oktober. Kommer ihåg hur överväldigad jag blev av hennes Än klappar hjärtan för några år sedan så jag har verkligen sett fram emot den i bokkön. Den här gången blev jag inte överväldigad men det beror säkert mest på just det, förväntningar, i det här fallet mina som är andra nu än då.

Totalskada handlar om Agneta och Xavier, gifta sedan många, många år, deras vuxna barn: Maria som Xavier fick med första frun Ana (dog innan Xavier en gång i tiden flydda från Argentina) och de gemensamma tvillingdöttrarna Astrid och Hanna. Kärnan är relationen mellan berättarjaget Agneta och hennes man och vad som händer när de drabbas av en katastrof, en totalskada.

Det finns mycket att säga om denna berättelse, men det har många andra redan gjort och det jag bar med mig, efter att ha avslutat läsningen, var främst tankar om förväntningar och drömmar.

Förväntningar kan helt enkelt vara att se fram emot något. I sommar har jag t ex bokat in flera konsertbesök tillsammans med goda vänner. De kommer säkert att inträffa, jag kommer att tycka det är kul och redan nu blir jag glad åt att de finns i kalendern. Det är positiva, realistiska och bra förväntningar.

Förväntningar kan ibland också vara synonymt med förutfattade meningar; att möta människor och situationer med färgade glasögon som får mig att uppleva och se något annat än det som verkligen finns där. ”Beauty is in the eye of the beholder” är ett bra och välkänt citat som tillskrivs den irländska författaren Margaret Wolfe Hungerford och en bok som hon skrev 1878. Den kloka tanke som finns bakom är mycket äldre. Men motsatsen gäller också; negativa förväntningar (som kan ha många olika källor) kan få oss att ses saker som mycket sämre än de verkligen är. Och då är förväntningar ingen bra sak.

En speciell variant av det finns i Totalskada och även i min personliga erfarenhet alldeles nyligen.

• Aktuell egen erfarenhet: Nära vänskapsgäng som formas i unga år etablerar nästan alltid mycket tydliga inbördes rollfördelningar och rangordningar. När gruppen återförenas, decennier senare, återfaller man gärna i gamla och förväntade roller, trots helt andra förutsättningar, och resultatet kan bli rätt förödande.
• Totalskada: Agneta och Xavier har varit gifta i många år. Tidigt i relationen växer det fram ömsesidiga förväntningar, rollfördelningar, mer eller mindre välgrundade, som över åren cementeras, härdar som betong, som inte klarar förändring, som kolliderar med nya förutsättningar med förödande effekter.

Förväntningar kan också närma sig förhoppningar och drömmar. Drömmen om den stora lotterivinsten, eller någon annan stor händelse som plötsligt ska rädda mitt miserabla liv kan vara enkla att fastna i i stället för att ta de steg som går för att förändra vardagen. Eller, ännu värre, drömmen om återgång till en idyllisk dåtid, minnet av ett gott liv som man haft en gång, ett minne som kanske bara är en illusion. I Totalskada är det Xavier som flydde från Argentina för många, många år sedan, som nu är nypensionerad, som har tid, som tänker tillbaka på tiden i Argentina, som glömmer allt elände, som drömmer, som konstruerar en efterlängtad idyll, som vill tillbaka, förväntar sig en sorts återfödelse. En dröm som också får förödande konsekvenser.

Xaviers dröm går lätt att generalisera. I oroliga tider är det väldigt enkelt att fastna i en konstruerad, trygg och god dåtid, en falsk men åtråvärd idyll, ett sant ursprung. Tänk om vi bara skulle kunna återvända till det genuint svenska (eller franska, ungerska, argentinska …). Då skulle allt lösa sig, samtidens oro, svårbegripliga globalisering, hotande migration, skrämmande klimathot … ja allt skulle lösa sig! Det är en av delarna i den högernationalistiska populism som väller över oss i dag; drömmen om en återgång till något som aldrig funnits.

På det sättet finns det också ett politiskt element I Totalskada; med ett starkt slagord från den feministiska historien: ”Det privata är politiskt”!

Jag är inte överväldigad, som jag blev av Än klappar hjärtan 2013, men det beror sannolikt mest på att jag nu möter författaren Helena von Zweigbergk med helt andra förväntningar än de jag hade då. Då var hon för mig mer en intressant radioröst och imponerande På-Spåret-drottning än den fantastiska författare hon är.

Hon är riktigt bra på att skriva om relationer (men rätt kass på sex), hon är fantastisk på att bygga trovärdiga och levande karaktärer och hon öppnar våra ögon för mycket som vi verkligen behöver se på riktigt i våra egna liv.

Och mig fick hon att fundera över förväntningar och drömmar.

Läs henne!

Anders Kapp, 2019-01-07

I höstas var det en annan bok som gav mig underlag för att reflektera om närliggande ”outtalade förväntningar” och det kan du läsa om här.

Bokfakta

• Titel: Totalskada.
• Författare: Helena von Zweigbergk.
• Utgivningsdag: 2018-10-17.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 311.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Än klappar hjärtan
• Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Helena_von_Zweigbergk