När jag först fick syn på Tone Schunnessons nya roman Ultravåld drabbades jag av en tanke: om vi tar fram de hundra mest intressanta svenska bokomslagen från de senaste decennierna gissar jag att ungefär nittio av dem har samma formgivare, Sara Rapp Acedo. En av många förklaringar till hennes enastående position på denna marknad är att det alltid är boken, texten, som finns i centrum, inte någon speciell stil eller teknik hos formgivaren. Vad jag vet har hon aldrig gjort något tidigare som ens påminner om Ultravåld (någon sorts rekord i äcklighet) och denna ovanliga originalitet gäller för många av hennes verk. Applåder! Över till innehållet där det också finns ett tänkbart rekord. Inom skönlitteraturen kryllar det av dysfunktionella familjer men kanske finns det här ett rekord i dysfunktionalitet, emellanåt ultravåldsamt äcklig. Vi får följa familjen Griepenbrand i fyrtiotalet år, rör oss en hel del fram och tillbaka i tiden. Jag vacklade en smula under läsningens gång; är detta en självklar kandidat till Augustpriset eller ej?
Familjens bas är Solgårda, ett av Skånes många slott, ett av de minst bemärkta, kanske även lägst på skalan inom den adliga familjen Griepenbrand där de placerat en måttligt lyckad son som blir pappan i den skildrade familjen.
Friherren Carl-Fredric har utöver sitt slitna och ensligt belägna slott en hel del pengar och sannolikt en del outtalade psykiska problem. Han tillbringar det mesta av sin tid med att resa runt i världen i mycket oklara affärer. De få gånger han besöker sin familj i Skåne blir det inte sällan våldsamma uppträden. Under ett av deras första år tillsammans överraskade Carl-Fredric Monica med att köpa ett hus vid havet i ett litet samhälle i södra Frankrike där de ofta tillbringar somrarna, med eller utan Carl-Fredric.
Mamma Monica växte upp med en del riktigt elände, var modellvacker i äldre tonår med oklara framtidsdrömmar innan hon fångades upp av Carl-Fredric och snart blev gravid; först med sonen Jarl, som i hennes ögon var en felfri stjärna, och sedan med dottern Eddie, som hon inte förstår sig på; varför kan hon inte se till att gå ner i vikt och verkligen ta sig för något?
Storebror Jarl är ett vackert barn som blir en vacker man med stort självförtroende, blir så småningom filmregissör, lever under många år tillsammans med tolv år yngre Stellan.
Fem år yngre lillasyster Eddie är på sätt och vis sin bors motsats, ett osäkert barn som blir en osäker kvinna. Försöker så småningom bli fotograf med måttlig framgång.
En hel del andra personer kommer naturligtvis in i handlingen. Speciellt viktig är Pipp som är Eddies bästa barndomskompis men senare nära vän till Monica, på sätt och vis den dotter som Monica alltid velat ha; partner och arvtagare till den rörelse som Monica byggt upp på eteriska oljor och tillhörande luftrenare samt Destination Labyrint.
Det finns många läsvärda spår i texten och ett handlar om Eddies födelsedagar som inträffar i december då pappa Carl-Fredric i princip aldrig är i Sverige. Han brukar ändå ofta skicka över någon present, när hon fyllde nio fick hon ett paket inslaget i tidningspapper; en elektrisk vinöppnare som man kan sätta upp på väggen. När hon fyllde tio hade han inte firat henne, under det året var han bara hemma under en vecka och det var i augusti.
Men när hon skulle fylla elva i december 1997 dök han överraskande upp i en ny vit SAAB, ”renrakad och klädd i en kamelhårsfärgade rock”. I ett maniskt tillstånd bestämmer han sig för att ordna ett kalas till sin dotter. Han ringer runt till hela klasslistan och planerar kalaset. Monica tvingas ut ur sin sedvanliga letargi och nu ”blev hon den finaste mamman i klassen … klädde upp sig i riktiga hårda byxor, och var en annan mamma än Eddies privata.”
Genomförandet av kalaset blir katastrofalt, en läsning som rör sig mellan gråt och skratt.
Strax efter att hon fyllde tolv 1998, en av de första dagarna 1999, försvinner Carl-Fredric efter ett stormande gräl. Polisen hittar hans övergivna bil några dagar senare och så småningom dödförklaras han.
1999 får Jarl Oliver Stones våldsamma film Natural Born Killers från 1994 i sjuttonårspresent från sin lillasyster, en film som kommer att betyda en del för honom. Samtidigt som Monica går in i en djup depression är 1999 för Jarl det bästa året någonsin. Inte minst genom sin mammas idolisering av honom har han redan en mycket upphöjd självbild och nu inser han att han är en sexig ung man, att han kan påverka andra. ”Med sexigheten kom vetskapen om att han passade bättre ute i världen, än i denna gyttjepöl han landat i när han for ut genom Monicas förlossningskanal.”
Eftersom han är överlägsen alla andra har han också rätten att attackera andra, även med grovt övervåld. Han blir intresserad av film, gör enkla kortfilmer och så småningom en långfilm, Shit Generation, en sorts självbiografisk skildring av hans egen familj (han själv hävdar något annat), som ger honom ett visst internationellt renommé som ung, lovande regissör. Några decennier senare är det kanske bara han själv som ser sig som lovande, fortfarande upphöjd men nu mest av Benso.
Här finns en del referenser till den extrema våldsestetik som florerade inom filmens värld kring millennieskiftet (Stanley Kubrick nämns) som påverkade Jarl mycket och som kanske också är en av förklaringarna till bokens titel. Men titeln kan också ses kopplad till en sorts gestaltning av en antihumaniserad samtid fylld av en annan sorts våld, ett grovt och växande människoförakt som kommer till uttryck på många sätt, inte minst inom en allt mer lögnaktig och rasistisk politik på många håll.
Eller också kan det vara som Eddie svarar på Jarls fråga om titeln: ”Vadå betyder? Det är ju du som tycker att det är skit att saker alltid ska betyda nåt. Det är coolt bara.”
Det finns mycket att beundra i texten, inte minst framskrivningarna av ultravåldet som väl matchar kraften i Acedos omslag. Också det orädda grävandet i hur trasiga människor skapas och trasiga relationer växer fram. Mitt i detta en frisk och brutal humor. Halvvägs är jag helt övertygad om att Ultravåld är en självklar Augustnominering men jag hade nog förväntat mig något ännu mer av finalen.
Författaren
Tone Schunnesson, född 1988, debuterade 2016 med den kritikerhyllade Tripprapporter, följd av romanen Dagarna, dagarna, dagarna 2020 som även den hyllades av kritikerna och blev en stor försäljningsframgång. Hon skriver regelbundet i Aftonbladet och 2022 samlade hon en del av sina texter därifrån i boken Tone tur o retur: tales från Bullshit city och andra ställen. Hon är bosatt i Stockholm.
Anders Kapp, 2026-05-25
Bokfakta
- Titel: Ultravåld.
- Författare: Tone Schunnesson.
- Utgivningsdag: 2026-05-21.
- Förlag: Norstedts.
- Antal sidor: 441.