En pralin och en käftsmäll

Har just läst två kärleksromaner; en pralin och en käftsmäll.

”Konsten att höra hjärtslag” av Jan-Philipp Sendker är en internationell bästsäljare inom feel-good-genren. En väldigt vacker kärleksroman som rör sig mellan New York och en liten by i Burma. En livslång kärlek med en gigantisk paus, både räknat i geografiskt avstånd och i decennier av tid.

Det är så rart, rart i kvadrat, rart i kubik, rart med socker och kanel på. Visst det fungerar, som läsare blir du sockervaddsmjuk i hjärtat och får något våtvarmt i ögonen men djupare än så tränger det inte. Kommer ihåg när jag en gång skulle försöka sammanfatta vad humaniora är, att det handlar om att skilja gott och ont från snask och skrubbsår. Sendkers bok är snask, och det är inget fel i det, ibland kan man behöva ett geléhallon, men det är ju inte på riktigt, det är en väl fungerande Hollywood-ytlighet.

Men mitt bland blod, bajs, kräks, död och tårar finns kärleken på riktigt i Tom Malmquists självbiografiska debutroman ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Tom och Karin har levt tillsammans i tio år och väntar sitt första barn. När det är ungefär sex veckor kvar till förlossningen blir Karin plötsligt allvarligt sjuk, avfärdas först av sjukvården, men hamnar sedan mitt i centrum av den mest avancerade intensivsjukvård som landet har. Barnet, dottern Livia, klarar sig, förlöses med kejsarsnitt, men Karin dör. Det är den centrala händelsen i denna bok som rör sig både bakåt och framåt i tiden från detta trauma.

Tom och Karins kärlek är långt ifrån sockersötsenkel. Den är fylld av osäkerheter, frustrationer, misstolkningar, rädslor och allt det där som våra verkliga liv består av, en kärlek med tuggmotstånd. Under allt detta en djup och innerlig tillhörighet, glädjen över att när man vaknar till på natten höra den andras andetag, känna hens doft, känna hens hud, somna om med ett leende på läpparna; tryggheten i den nakna närhet där det alltid finns en människa som också står ut även med ens sämsta sidor; någon som alltid förstår och kan dela euforisk glädje även när den uppstår av orsaker som kan vara svåra att förstå för andra. Och hur hanterar man då den andres död, mitt i livet? ”Min blick var alldeles tom, som om allt jag någonsin sett hade runnit ut ur ögonen” säger han inför porträttbilden som tas för ett nytt ID-kort.

Många teman dyker upp. Som oftast i bra skönlitteratur ingår sviterna från barndomen, relationerna till föräldrarna, som barn, som vuxna. Tom och Karin umgås en hel del med bägges föräldrar, men relationerna är inte okomplicerade. Bland annat har Karin bestämt att hon bara vill ha Tom i sin närhet i sjuksalarna, inte föräldrar och vänner. ”Jag orkar inte känna mig orättvis, men jag vill inte vara ett barn längre” säger Karin och det är ett bra sätt att beskriva svårigheterna att komma över till en vuxenrelation till sina föräldrar. Men för hennes föräldrar blir det naturligtvis oändligt frustrerande att inte få vara i hennes närhet när hon successivt går mot sin död.

Närheten mellan sorg och glädje återkommer på olika sätt. Som liten har Tom fått en diktafon av sin pappa, den välkände sportreportern på Expressen, och med den samlar han skratt: ”I rätt läge kan jag spela upp skratten baklänges i naturlig hastighet. Då låter det som gråt.”

Ett annat tema är relationerna till myndigheter av olika slag. Det Kafkaartade labyrintvandrandet mellan olika telefonköer, fyrkantiga betongmänniskor som med all rätt hävdar sin detalj och där detaljerna tillsammans skapar obegriplighet, omänsklighet och kaos. Toms väg för att bli formellt erkänd som pappa till Livia när han inte var gift med Karin och när de, naturligtvis, inte skrivit på något faderskapserkännande innan hon dör, är bra och skrämmande läsning för offentliga verksamhetsutvecklare. Eller när Tom, vid en tidigare allvarlig sjukdom som drabbade Karin, lagt precis alla pengar han har på att köpa hennes favoritblommor, hundratals, och av en stelbent ansvarig sjuksköterska förvägras att ens visa dem för sin kärlek; han är maktlös, han går till närmaste soptunna och slänger hela fånget av blommor.

En intressant detalj är Malmquists sätt att informera mig som läsare om när det är någon av personerna i boken som pratar och när det är en beskrivande text. Olika författare hanterar det på olika sätt men han bara struntar i det; inga pratminus, inga citationstecken, inga dialogstycken. Från början en smula förvirrande men så småningom fungerar det faktiskt väldigt bra.

Länge sedan jag läste en så mogen debutroman. Han gör inte debut som författare, har givit ut lyrik tidigare, men det här är första prosaverket. Det ska bli riktigt spännande att se om han kan fortsätta att skriva lika starkt, även utan den självbiografiska plattform som finns här.

En roman om sorg och död är det naturligtvis, skriven med ett fantastiskt språk som tränger rakt igenom varje tänkbar barriär, allt lever, smärtar och gläder en fullständigt närvarande läsare, inte minst de scener som bara finns i läsarens huvud, som Malmquist skickligt utelämnar i texten, men framför allt är det en underbar roman om kärleken och livet. Läs den!

Anders Kapp, 2015-09-20

Bokfakta

  • Titel: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.
  • Författare: Tom Malmquist.
  • Utgivningsdag: 2015-08-10.
  • Förlag: Natur & Kultur.
  • Antal sidor: 317.
Jan Philippe Sendker Foto: Frank Suffert

Bokfakta

  • Titel: Konsten att höra hjärtslag (The Art of Hearing Heartbeats. Översättare: Lena Torndahl.)
  • Författare: Jan-Philipp Sendker.
  • Utgivningsdag: 2014-01-31
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 333.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *