Reformationen var en på många sätt våldsam period; i frigörelsen från den katolska kyrkans monopol på kristendomen uppstod en mängd olika kristna rörelser som inte sällan bekämpade varandra, kristna dödade kristna i religionens namn och i stor omfattning. En av dessa rörelser var anabaptismen; en udda variant av denna rörelse tog makten över den tyska staden Münster 1534-35 och införde ett groteskt skräckvälde. Det är den historiska verklighet som Steve Sem-Sandberg förädlat till skönlitteratur i nya boken De heligas stad. Han är en av våra största författare som levererat fantastiska texter så jag var fylld av förväntan och entusiasm i början av läsningen men de känslorna falnade så småningom. Jag återkommer till varför men på vägen började jag fundera över skönlitterärt författande som just förädling. På ett väldigt abstrakt plan är allt skönlitterärt författande förädling; den som skriver använder sina kunskapar och erfarenheter, ofta verkliga miljöer, kanske inspiration från verkliga händelser även om kärnan oftast utgörs av fiktion. Men det finns en hel del framstående skönlitterära författarskap där kärnorna finns i något konkret, något tidigare existerande, som förädlas; Steve Sem-Sandberg är en sådan författaren liksom Eva-Marie Liffner och David Lagercrantz för att ta ett par andra svenska exempel.

Denna förädlingslitteratur skulle kunna delas upp i två grenar; den ena skulle man kunna kalla dokumentär fiktion (dokumentärroman har jag också sett användas) och den andra har en tydligt etablerad beteckning, parafraser. De tre namngivna författarna har alla skrivit inom bägge dessa grenar. Den dokumentära fiktionen utgår från verkliga händelser eller personer, balansen mellan det dokumentära och fiktionen kan variera väldigt mycket. Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz uppfattar jag som väldigt starkt förankrad i det dokumentära, i vad som egentligen hände i detta judiska getto under andra världskriget, hans nya bok är förankrad i händelserna i Münster 1534-35 men har kanske också mer av fiktion. Eva-Marie Liffners Vem kan segla är på något plan en dokumentär biografi över den svenske skeppsbyggaren Fredric Henric af Chapman men här dominerar definitivt fiktionen.

Parafrasen är en förädling, en ny version, av ett tidigare verk, oftast litterärt, och det är en stor genre inom världslitteraturen. Några exempel från den omnämnda författartrion: David Lagercrantz pågående serie är en parafras på Arthur Conan Doyles många berättelser om Sherlock Holmes, Liffners Lacrimosa är en parafras på Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist.

Med anledning av fyrahundraårsminnet av Shakespeares bortgång genomfördes internationella projektet The Hogarth Shakespeare med start 2012 där sju välkända författare skrev sina parafraser på några av Shakespeares kända verk (kom ut i svensk översättning 2016-19). Resultatet var faktiskt rätt mediokert. Inom projektet var det Margaret Atwood som tog sig an Stormen (Häxyngel blev den svenska titeln på hennes version).

Däremot är Steve Sem-Sandbergs parafras Stormen från 2016 helt lysande, mycket bättre än någon av de sju böckerna inom det internationella projektet. Likaså är hans roman W. från 2019, en parafras på Georg Büchners artonhundratalspjäs Woyzeck, helt underbar läsning. (Etiketteringen kompliceras av att pjäsen är dokumentär fiktion baserad på högst verklige Johann Christian Woyzeck och hans livsöden.) Kanske kan det vara så att parafrasen passar Sem-Sandberg bättre än den dokumentära fiktionen?

Tillbaka till den nya boken. Münster är vid den här tiden en välmående stad, centrum i Furstbiskopsstiftet Münster, i västligaste delen av nuvarande Tyskland. Den är starkt befäst med stadsmurar och vallgravar.

Vid månadsskiftet januari-februari 1534 kommer två profeter var för sig till staden, den äldre Jan Matthys och den yngre Jan van Leiden, en tjugofemåring från Nederländerna som även kallas Bockelson. De har stor framgång med sin förkunnelse av den enda sanna kristendomen. De utropar staden som Det nya Sion, en helig plats för Guds utvalda folk. Många i staden ansluter sig och så småningom är det också många andra som hör talas om den nya läran, som kommer till Münster, döper sig (vuxendop är en viktig del av läran), och blir kvar. De döper också om staden till Det nya Jerusalem.

Vederdöparna, en annan beteckning på dessa anabaptister, får makten, proklamerar ett självständigt rike vilket leder till att furstbiskop Franz von Waldeck belägrar staden med hjälp av sina trupper. Men det är svårt att ta den starkt befästa staden, belägringen kommer att vara under mycket lång tid.

Relativt snart dör Jan Matthys och Bockelson utropas till enväldig konung som i snabb takt kommer med nya lagar, så småningom allt mer barocka. Kyrkorna plundras, kyrkklockorna smälts om till vapen och alla rikedomar hamnar hos Bockelson. Alla som inte svär sin trohet till läran och konungen riskerar att straffas hårt. Så småningom får staden ett stort kvinnoöverskott, många män dör eller lyckas fly, och Bockelson inför polygami, själv har han sexton bihustrur i ett kvinnohus i direkt anslutning till palatset där hans drottning, Divara van Haarlem, Matthys änka, härskar.

Läran proklamerar ett enkelt liv, lagar redovisar hur mycket vara och får äga, allt annat måste man lämna ifrån sig, allt samlas hos konungen, han och hans närmaste lever i extrem lyx, alla andra i fattigdom, så småningom i svält innan staden intas vid midsommar 1535.

Texten har ett berättarjag som är en relativt ung pojke, tidiga tonår kanske, under den tid som det här handlar om. Det är också han som betydligt senare nedtecknar vad som då hände; i fiktionen är han alltså denna boks författare. Sedan hans far dött hade han tagits om hand om av sin farbror, glassliparen Heinrich, och det är där han håller sig undan under skräckväldet, försöker vara så obemärkt som möjligt.

Han är rätt ensam, hans närmaste vän är den något äldre kusinen Klotilde, som växer ut till berättelsens kanske intressantaste karaktär, en rätt märklig ung kvinna, autodidakt som skriver, läser och talar flytande latin, som har en hel del märkliga förmågor och som så småningom får en mycket synlig roll i staden. På vägen får vi också lära känna många andra människor i staden.

Det här är sannolikt den mest våldsamma text jag någonsin läst och då läser jag ändå en hel del spänningslitteratur. När man som läsare känner att det inte kan bli värre än så här så blir brutaliteten ännu mer grotesk.

Men det är egentligen inte det extrema våldet jag har svårt för, det som successivt dämpar läsglädjen är upprepningarna, likartade scener återkommer om och om igen vilket möjligen överensstämmer med det som verkligen hände i staden, är dokumentärt korrekt, men intressant skönlitterär läsning blir det faktiskt inte, kanske fastnar författaren för mycket i de alla dessa dokumentära detaljer? Upprepningen kan vara ett starkt litterärt verktyg, en text som upprepade gånger återkommer till samma scen, kanske med nya perspektiv, kan bli suggestivt fängslande. Ett riktigt starkt exempel på just detta är Sara Stridsbergs bok Kärlekens Antarktis från 2018, men så fungerar det inte här.

Hur mycket av den våldsamma historieskrivningen som är sann är tydligen omdiskuterat, i boken Communism in Central Europe at the Time of the Reformation menar Karl Kautsky att bilden av dessa händelser skrivits av motståndarsidan för att rättfärdiga den långvariga belägringen och den blodiga erövringen och plundringen av staden. Som så ofta är det kanske segrarna som skriver historien?

Det är intressant att lyfta fram reformationens våldsamma sidor, det är en historia som är väl värd att berätta mer om. Den här texten kan också betraktas som en parallell till vad som händer i världen idag, om makt som korrumperar, om makthavare som kan bli allt mer galna när skyddsnäten faller, exempel på det har vi gott om i samtiden. Den aspekten bidrar till det nya verkets värde.

Imponerad är jag av detta storslagna verk, researchnivån är beundransvärd på en mycket detaljerad nivå, han har också hittat en språklig klädedräkt som passar perfekt, men riktig läsglad blir jag inte.

Författaren

Steve Sem-Sandberg är född 1958 och bosatt i Stockholm, utöver sitt författarskap också verksam som litteraturkritiker i Dagens Nyheter. Hans roman Theres (1996) belönades med Aftonbladets litteraturpris. Han tilldelades 2009 De Nios stora pris ”för en avancerad romankonst, präglad av intellektuell kringsyn, historisk närvarokänsla och inkännande människoskildring”. Samma år tilldelades De fattiga i Lódz Augustpriset för årets skönlitterära bok och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris. Romanen har sedan dess blivit en stor internationell framgång med utgivning i mer än tjugofem länder, och kom i nyutgåva 2020.

Också De utvalda (2014) nominerades till Augustpriset och för den franska översättningen mottog han det prestigefyllda Prix Médicis étranger. Den engelska översättningen av romanen Stormen (2016), fick strålande kritik när den utkom i Storbritannien. År 2019 kom romanen W. som hyllades av en enig kritikerkår, samt nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Sveriges Radios romanpris. I oktober 2020 invaldes Steve Sem-Sandberg på stol 14 i Svenska akademien där han tog sitt inträde i april 2021.

Anders Kapp, 2025-09-16

Bokfakta

• Titel: De heligas stad.
• Författare: Steve Sem-Sandberg.
• Utgivningsdag: 2025-09-16.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 432.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Oceanen.
• Kapprakt om Jägarna i Armentières.
• Kapprakt om W.
• Kapprakt om Stormen.
• Kapprakt om De utvalda.
• Läs vad andra skriver om boken.