Skratta med eländet och gråta med framgångarna

Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en tysk debutant men Dörte Hansens ”Körsbärslandet” var en riktigt fin överraskning. En enormt språkintresserad doktor i lingvistik och journalist visar sig också ha ett fantastiskt språk för en av de bästa romandebuter jag läst på länge.

Vi möter här många spännande människor men i centrum finns Vera von Kamcke, en gång ett barn på flykt, med mamma och lillebror flyr de från dåvarande Ostpreussen, nu en del av Polen, i slutskedet av kriget, flyr från den framryckande sovjetiska armén mitt i vintern, bitande kallt och lillebror blir kvar i en av många barnvagnar utmed vägkanten, täckt av is. Men Vera och mamma Hildegard når så småningom fram till ett hus i Olland, söder om Elbe där de finner en fristad och där Vera blir kvar tills hon är en gammal kvinna. Ett särpräglat original bland många andra. I ett hus som lever, som också en av bokens dominerande karaktärer och ingen särskilt vänlig karaktär.

Ramberättelsen är inte särskilt märkvärdig men det är däremot både Hansens språk och hennes underbara förmåga att med det fånga olika livsöden som likt planeter roterar runt varandra utan att egentligen nå varandra på riktigt.

Hennes sätt att fånga dessa öden, att betrakta dem från olika perspektiv, att skratta med eländet och gråta med framgångarna, att se föräldrars omedvetna barnmisshandel på olika sätt, att se människor som tar fram saxen för att vingklippa sig själva och andra, att förstå och alls inte förstå hur det kunde bli som det blev. Det där med livet. De där händelserna och orden som bitit sig fast, frusit till ogenomträngliga murar, grå med strimmor från en blodstångad panna. De där närmast slumpartade vägvalen en gång för länge sedan som långt senare visade sig leda någon helt annanstans där du inte alls vill vara. De förstelnade relationerna mellan generationer, mellan olika livssituationer som bara tillåter innehållslösa konventioner, som saknar alla former av någon sorts gemensamt språk.

Men ibland kanske ändå solen glimtar till med värme som smälter bort ett o i det som var omöjligt. Inte ofta men någon gång ibland och just då, i just det ögonblicket gäller det att se den lilla dörrspringan och just då finna modet att ta just den chansen.

Kanske skulle hon ha hållit sig till ett mästerligt berättat elände, men här finns också här och var en skrattande satir och flera nypor feelgood som jag nog hade kunna klara mig utan. I just den här boken. Men ändå: Läs den!

Anders Kapp, 2016-09-08

Bokfakta

  • Titel: Körsbärslandet, (Altes Land. Översättning: Christine Bredenkamp.)
  • Författare: Dörte Hansen.
  • Utgivning: 2016.
  • Förlag: Nona.
  • Antal sidor: 282.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *