Adoption skiljer sig en hel del från andra typer av migration från olika delar av världen; språkligt, kulturellt och på många andra sätt tillhör den adopterade helt och hållet sitt nya land vilket inte självklart innebär känslor av tillhörighet, bara det att se annorlunda ut jämfört med föräldrar, klasskamrater och de flesta andra i omgivningen kan tvärt om skapa känslor av utanförskap. Det finns normalt inte någon tillhörighet alls med ursprungslandet, varken språk eller kultur, någon sorts återvändande är sällan en möjlighet (många andra aspekter på adoptioner vävs också in i berättelsen). Det här är basen för danska Sissel-Jo Gazans spänningsroman I en droppe, starten på en trilogi med Mia Jinju Thiel-Jensen som återkommande huvudperson, född i Seoul 1967, var nio månader gammal när hon kom till sina adoptivföräldrar Finn och Merethe i Naestved på södra Själland i Danmark. Ett slitet uttryck, ”resan är vägens mål”, passar perfekt här, visst finns här en väl genomtänkt, välskriven och stark upplösning men även om man skulle kapa bort den skulle det här vara en sällsynt läsvärd text. Dessutom på en språkligt hög nivå, översättningar av så närliggande språk som danska och norska innehåller faktiskt speciella utmaningar men översättarna Mia och Karin Ruthman har gjort ett utmärkt jobb.
Berättelsen rör sig över en rätt lång tid, Mias uppväxt växer successivt fram, mest i form av återblickar, vi träffar henne först 1984 när hon snart ska fylla sjutton år. Mia äger merparten av berättarperspektivet men pappa Finn får också några kapitel, ett av dem från 1973. Vi stannar annars kvar 1984 i en dryg tredjedel av texten, hoppar till 1989 där vi stannar under en knapp tredjedel och den sista tredjedelen utspelar sig 2001, i de två senare delarna är perspektivet helt och hållet Mias.
Genretrenden med allt kortare kapitel, stycken, meningar och allt enklare ord struntar den här författaren helt i vilket känns befriande, sidlånga stycken är kanske att gå till överdrift med mycket hellre det än motsatsens irriterande stackato.
Finn och Merethe får så småningom också ett biologiskt barn, inte alls helt ovanligt efter adoptioner, Mias lillasyster Lea som blir mammas dotter samtidigt som Finn och Mia har en mycket närmare relation, de har bägge en opererad gomspalt, de har bägge en enorm nyfikenhet på världen, vill lära sig olika saker, Finn märker tidigt att Mia har en extrem minnesförmåga (hon kommer aldrig att ha några problem med lärande). Författaren skriver känsligt och skickligt fram ofrånkomliga komplikationer för alla föräldrar till adopterade barn. Merethe representerar den ena ytterligheten, hon vill att Mia i alla sammanhang ska vara dansk, samtidigt som Finn i sitt beteende visar acceptans för att Mia faktiskt också är koreansk.
Den stora händelsen under 1984 inträffar samma dag som jag fyller trettio vilket naturligtvis ingen läsare kan veta; den 25 augusti vill Mia gå på en gymnasiefest och sedan följa med kompisarna till diskoteket Exxos. Merethe säger ja till gymnasiedelen men nej till fortsättningen, det har varit oroligt i området kring diskot, för bara några dagar sedan knivskars en tonåring där. Mia blir vansinnig, hon har alltid haft ett hett humör, hon skriker ut sin ilska, säger oerhört elaka saker till sin mamma innan hon med full kraft slår igen dörren till sitt rum, hon tänker gå vad mamma än säger.
Det är dåligt väder men under en paus mellan regnskurarna går Merethe ut för att posta ett brev. Hon kommer aldrig att komma tillbaka (vilket framgår redan av baksidestexten).
Finn och döttrarna hamnar i ett chockliknande tillstånd som vägrar släppa, dagligen kommer poliserna med samma frågor, plockar ofta med Finn till stationen, det är främst poliserna Steen Lautrup och Simon Beck, det blir allt tydligare att de har en enda hypotes: det är Finn som har mördat sin fru.
Successivt introduceras allt fler karaktärer som kommer att vara viktiga i berättelsen.
I området finns en tydlig klasskonflikt mellan två olika ungdomsgrupper. Här finns Herlufsholms privata internatskola (verklig, grundad 1565) med gott om killar från överklassen. Här finns också ett kriminellt ungdomsgäng som verkligen hatar överklassfjantarna. Utöver sammandrabbningarna mellan de två grupperna finns det flera killar i det kriminella gänget som växer ut till viktiga karaktärer i berättelsen.
Ulla som arbetar inom socialtjänsten är Mias gudmor och Merethes bästa vän. Hon kommer att växa in i flera roller under berättelsens gång.
Ib och Sonja Svendsen, rätt nypensionerade professorer utan barn men med stora asiatiska kunskaper och intressen som tidigt blev Mias reservfarföräldrar (Finns föräldrar var döda sedan länge) och spelar viktiga roller under många år.
Rikke-Line som är Mias bästa vän och en av hennes klasskamrater Freja, extremt musikbegåvad, samt Frejas storebror Thor som inledningsvis är en del av det kriminella ungdomsgänget men som kommer att få fler roller.
Gerda från Adoptionscentrum var en viktig hjälp för Finn och Merethe under själva adoptionsprocessen men dyker också upp längre fram i tiden.
Finns bästa vän Bernt, det två har åkt runt i världen på massor av konserter och demonstrationer, Bernt är också advokat vilket får sin betydelse.
1989 examineras Mia från Polishögskolan, Finn är omåttligt stolt när han tack vare en permission får delta på examenshögtiden. Mia besöker sin pappa varje vecka i fängelset men lillasyster Lea vägrar träffa honom. Som en av få fick Mia gå vidare på kriminalpolisens aspirantutbildning; på station fyra i Köpenhamn får hon erfarna kriminalpolisen Per Loft, alltid kallad Cluedo, som sin handledare. Efter fyra veckor dyker det upp ett större fall; fyrtiotreåriga Anja Bonde försvinner spårlöst, hennes man och deras två barn är förtvivlade. Senare samma är det ytterligare en kvinna som försvinner.
Författaren använder alltid sina biologikunskaper från universitetsstudierna och här får rättsbotanik en stor roll, en av polischeferna har via en kurs hos CIA fått lära sig hur mycket små, inte sällan mikroskopiska, botaniska fynd kan bidra med i brottsutredningar. Hemma i Danmark hade han hittat en botanisk expert vid universitetet som redan konsulterats vid flera utredningar med viktiga resultat.
Experten heter Ole Jensen och visar sig vara Mias farbror som hon aldrig träffat förut, de två bröderna har tydligen varit osams i alla år, oklart om vad. Mia får den vägen också en tidigare okänd kusin i sextonårsåldern, Nanna. Kusinen och rättsbotaniken får i allt större del i berättelsen, liksom de nya former av DNA-analys som introduceras under denna tid.
Nanna har lärt sig massor av sin pappa, hanterar utan problem avancerade mikroskop och ”älskade allt man kunde se en enda vattendroppe”. ”Den vidunderliga världen i en droppe.” Därav bokens titel.
2001 är Mia trettiofyra och numera en rätt erfaren kriminalpolis, en av hennes nya kolleger nu blir faktiskt Simon Beck, innerligt hatad sedan händelserna 1984. Två våldsamma mordbränder ruinerar det mesta av ett av landets mest kända företag och dödar dess legendariska koncernchef Ulrich A. Mathiesen.
Ett antal dramatiska händelser från 1984 till 2001. Finns det verkligen något samband mellan dem? Det är klatt det gör, allt annat vore ett grovt brott mot genrelogiken. På vägen får vi lära oss en hel om de mörka sidorna av adoptionsindustrin, väl researchat och väl gestaltat. Vi får även mer biologi, får lära oss vad DSD, AIS och Morris syndrom är, ny kunskap levererad på ett riktigt läsvärt sätt.
Det finns någon sorts episk storslagenhet i anslaget; stora frågor, många karaktärer och en lång tidsperiod, allt behandlat med skönlitterär närhet, det djupt personliga, det smärtsamma, det lyckliga och alla känslor däremellan. Jag har aldrig läst henne tidigare och det finns en särskild glädje i att få upptäcka en för mig ny och riktigt stark berättarröst.
Författaren
Sissel-Jo Gazan, efternamnet antyder någon sorts palestinska rötter men hon föddes i Århus på Jyllands östkust i Danmark i december 1973, in i en skrivande familj med pappa, journalisten Paul Gazan, och mamma Janne Heigård, författare och lärare. Hon började skriva som barn, inte minst beskrivningar av vad hon såg när hon seglade runt i Medelhavet med sin mamma. Efter gymnasiet i Århus läste hon vidare på Köpenhamns universitet där hon tog en masterexamen i biologi, med inriktning på fåglarnas ursprung bland dinosaurierna.
Hon fortsatte att resa en hel del, debutromanen Når man kysser i august från 1995 skrev hon under en vistelse i Lissabon. Et barn for sig, 1997, skrev hon under en tid i Filippinerna och Vigtigt at vide om Ludmilla, 2003, skrevs i Hamburg och London. Det stora genombrottet kom 2008 med Dinosaurens fjer, vad jag vet den enda av hennes böcker som tidigare översatts till svenska (Dinosauriens fjädrar, 2011), som titeln antyder har den en del förankring i hennes masteruppsats. Det var den första delen i trilogin om kriminalpolisen Søren Marhauge som såldes till tjugotalet länder och är mångfaldigt prisbelönad.
Efter en del andra böcker kom hon 2024 ut med I en dråbe, det årets mest sålda bok i Danmark, starten på en ny trilogi som såldes till flera andra länder; i svensk översättning kom den ut 2026 med titeln I en droppe.
Återkommande teman i hennes författarskap är tillhörighet/utanförskap, identitet, familj och relationer. Hon är idag bosatt i Berlin med sin man och deras tre barn.
Anders Kapp, 2026-09-28
Bokfakta
- Titel: I en droppe (I en dråbe 2024, översättning Mia och Karin Ruthman 2026).
- Författare: Sissel-Jo Gazan.
- Utgivningsdag: 2026-04-14.
- Förlag: Forum.
- Antal sidor: 458.