Ramona Ivener är en produktiv författare och idag startar hon med Dirigenten sin tredje serie där kriminalkommissarie Àrni Wolf finns i centrum; som framgår av stavningen av hans förnamn finns en del isländska rötter. Han är en skicklig polis, en jagande varg som dock lider av OCD, obsessive–compulsive disorder, tvångssyndrom som i hans fall särskilt handlar om intensiv bacillskräck vilket får en hel del konsekvenser i hans vardag. Det är en riktigt kul del i karaktärsbygget, trovärdigt beskriven, möjligen en smula överanvänd. Det är inte det enda från psykiatrins värld, här förekommer till exempel också dissociativ identitetsstörning, tidigare betecknat som multipla personligheter, som även det behandlas på ett levande och trovärdigt sätt. Speciellt är också en imponerande intrigkreativitet med många oväntade inslag och ett starkt driv som håller läsaren fast vid boksidorna. Sorgligt nog finns här också en del alldeles onödiga problem.

Redan upptakten är dramatisk; lördagsmorgonen den 18 november vaknar trettiosjuåriga Selma Blanck i en säng på Victory Hotel i Gamla stan. Hon har vaga minnen från gårdagskvällen, både händer och fötter är fastbundna vid sänggavlarna, hon är naken, kroppen bär spår av våldsamt sex, många blåmärken, blodfläckar, det luktar illa, någon svag musik i bakgrunden. När hon lyckats ta sig lös hittar hon honom, hennes kollega som var så oemotståndlig igår, traumaläkaren Ossian Marklund, sittande på golvet i sitt eget blod, uppenbarligen död.

Selma är en framstående läkare men mer känd för allmänheten som hustru till Sveriges rätt nytillträdda men högprofilerade justitieminister, Henry Steen. Mitt i paniken inser hon att det här är en skandal som fullständigt kan krossa deras liv, hon ringer Henry som i sin tur tar hjälp av sin närmaste man och goda vän, statssekreteraren Glen Abrahamsson; de måste agera snabbt för att undanröja alla spår av Selmas närvaro i detta rum.

Selma ser något som blänker i Ossians nacke, en gyllene cirkel med två korsande linjer, en liten coda (musikterm) i guld som hon känner igen från dramatiska händelser för tolv år sedan, det här är någon sorts ritualmord, men vem kan vara ansvarig? När hon är på väg att gå öppnas dörren av städerskan Marisol Moreno som just är på väg att skrika rakt ut innan Selma tystar henne, pratar lugnande, försöker övertyga henne om att hålla tyst. Marisol hade öppnat fel dörr, gjort ett dyrbart misstag, men hon håller tyst under den korta tid hon har kvar att leva.

Vi går tre veckor tillbaka i tiden och får en del bakgrund. Henry är rätt mycket äldre än sin fru, både han och Glenn är femtioåtta, nära vänner ända sedan den gemensamma studietiden på Lundsberg (en del hemligheter från den tiden är ett av spåren i berättelsen). Selma och Henry har varit gifta i nio år, bor mycket exklusivt i Vaxholm, har inga barn, har kanske inte så mycket gemensamt alls men är duktiga på att upprätthålla en fin fasad.

Vi får återkommande kapitel från 2004 när artonåriga Selma rekryterats till den militära underrättelsetjänsten, kapitlen utspelar sig i en övningsanläggning som kallas Graven.

Fyrtiosjuåriga kriminalkommissarie Àrni Wolf har varit i onåd, bänkad i flera månader, han följer inte alltid order, tycker att resultaten är viktigare, men nu får han ändå fallet med den döda mannen på hotellet i Gamla stan med unga och nyanställda kriminalpolisen Maja Smedling som närmaste kollega.

När de kommer till hotellrummet är teknikerna redan på plats, svagt hörs någon musik i rummet, de kan inte lokalisera källan med Maja känner igen det som ett speciellt stycke av den ungerske kompositören Béla Bartók. Så småningom hittar de ljudkällan; en undangömd iPhone har spelat stycket på repeat i flera timmar. Teknikerna hittar så småningom också det underliga lilla smycket i den döda mannens nacke.

In i handlingen kommer också Jakob Klemens, del av den trio från Lundsberg som i övrigt utgjordes av Henry och Glenn, hemligheterna från den tiden kanske är på väg att avslöjas.

Selma försvinner, blir Ella Korsö som bland annat åker till anstalten Saltvik i Härnösand för att besöka Emanuel Björkstam, eller Dirigenten som han också kallades, dömd för de fem morden då för tolv år sedan då den gyllene codan också fanns med i bilden. Hon träffar också Lucian Timis, en rumänsk pianist, expert på Béla Bartók, bosatt i Härnösand och en karaktär som tar en hel del plats i berättelsen.

Här finns en fantastisk fantasirik kreativitet som bjuder oss på underbara överraskningar hela vägen till dramatiska upplösningar.

Men så över till det tråkiga. Det finns för många språkliga problem för att textgranskningsprocessen ska få godkänt, några exempel:

Àrni ”tittar på Maja som tar långa smäckra simtag i bassängen. Hon stånkar och skvätter omkring sig.” Hon är tydligen en skicklig simmare och de ”stånkar och skvätter” inte.

Skinnlappade byxor finns, men ”skinnlappade knän” finns inte, möjligen i form av hudtransplantationer.

Selma är fängslad i en skåpbil, hon hör motorljudet och ”vägen skaver genom svärtan”???

”Glenn är askvit i ansiktet” fungerar inte så bra. ”Majas kinder förvandlas från röda till askgrå” fungerar bättre.

Jag har aldrig strukit mina kalsonger men vet att det finns de som gör det. Vad ”pressade kalsonger” är för något vet jag däremot inte.

”På gatan skimrar spår av lövrester. Bruna och förtvinade.” Visst kan man i november se löv på gator och trottoarer. Det är inte heller ovanligt att man till exempel kan se en mörkare siluett på en grå betongplatta efter ett blött lönnlöv som tidigare legat där. Men jag har aldrig sett dessa spår ”skimra” och kan något skimra som samtidigt beskrivs som brunt och förtvinat?

Det är rätt vanligt att författare delvis använder talspråkliga stavningar i dialoger vilket generellt är ett otyg som bara skapar störningsmoment i läsningen. Här återkommer till exempel ”nån” i stället för någon och ”nåt” i stället för något.

Det här är tråkigt inte minst med tanke på att författaren äger ett mycket levande språk som är en fröjd att läsa. Det finns så mycket som är riktigt bra i denna seriestart och jag hoppas innerligt att textgranskningen fungerar bättre för tvåan Försvinnandet som kommer redan i mars.

Författaren

Ramona Ivener är född 1978 och uppväxt på Gotland där hon fortfarande har stora delar av sin familj. Efter tid på andra platser, främst Stockholm, är hon nu bosatt i Visby och är därmed åter på sin älskade ö.

Hon har alltid skrivit texter av många olika slag och ända sedan hon var liten varit omgiven av böcker. Men hon valde till en början en akademisk karriär, doktorerade i historia, och har i många år som universitetslektor både undervisat och forskat vid Karlstads Universitet så Värmland är en tredje plats i hennes personliga geografi. Utöver historia har hon också undervisat i religionsvetenskap, på kulturvetarprogrammet och även i konstvetenskap.

I Karlstad fick hon kontakt med Värmlandsteatern där hon engagerade sig genom att skriva dramatik och även som regissör. Numera har hon lämnat både akademin och teatern för att arbeta som författare på heltid.

Hon debuterade som skönlitterär spänningsförfattare 2021 med Nattväkten, första delen i hennes serie om David Ritter. Sjätte delen i den serien, Fjädermannen, kommer ut nu i december.

Hennes serie Spegelsviten har hittills kommit ut med tre delar; den senaste, Den Gud glömde, kom nu i oktober.

Hon är också del i den grupp som skriver inom konceptet Alex Storm, hennes bok Nemesis kom 2023.

Dirigenten är starten på hennes nya serie Kommissarie Wolf. Den andra delen, Försvinnandet, kommer ut i mars nästa år.

Anders Kapp, 2025-11-10

Bokfakta

• Titel: Dirigenten.
• Författare: Ramona Ivener.
• Utgivningsdag: 2025-11-10.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 361.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Blodspoeten.
• Läs vad andra skriver om boken.