Väldigt många inom spänningsgenren skriver serier och en viktig förklaring till detta är tidsekonomisk. Det tar väldigt mycket tid att skapa en fiktiv värld med alla miljöer, människor, relationer och allt annat. När man väl gjort den investeringen kan det vara klokt att använda den till fler böcker än en. Paula Hawkins har valt en annan väg, efter den enorma succén med sin första psykologiska thriller, Kvinnan på tåget från 2015, såld i över tjugo miljoner exemplar över hela världen, har hon fortsatt med helt fristående böcker med nya fiktiva världar. Och hon gör det inte lätt för sig, världarna är mycket imponerande och omfattande konstruktioner med detaljerade miljöer, levande karaktärer med deras olika historier och relationer samt komplexa och intelligenta intriger. Och det tar tid, Den blå timmen är hennes fjärde thriller sedan 2015, och nu får vi tränga djupt in konstvärlden, speciellt i ett internationellt mycket välkänt (fiktivt) konstnärskap. Det är en imponerande text som levererar stor läsglädje.

I den här berättelsen dominerar två miljöer. Den ena är Eris Island vid den skotska västkusten som är en ö under sex timmar, en halvö i sex timmar och så vidare, allt beroende på tidvattnet. Under ebb kan man gå eller köra bil den dryga kilometern till fastlandet. Det är en karg miljö, om vi ändå väljer att kalla den för en ö så är den inte särskilt stor, det finns bara två byggnader, men höjdskillnaderna är stora, den högsta klippan ger en fantastisk utsikt en klar dag men kan också vara en farlig plats.

Den andra miljön ligger några timmars bilresa därifrån, fortfarande i Skottland, ett par mil nordväst om Inverness. Här finns godset Fairburn House, sätet för stiftelsen Fairburn Foundation, grundad av Douglas Lennox och platsen för flera konstsamlingar, särskilt en.

Berättelsens mest centrala karaktär är den kända konstnären Vanessa Chapman, död sedan fem år tillbaka, främst keramiker och målare som också skapade en liten serie med sju skulpturer. Det är ett av de senare verken, Splittring II från 2005, som är en sorts startpunkt för den här berättelsen.

När Vanessa dog testamenterade hon alla kvarvarande verk till Fairburn Foundation vilket förvånade alla. Visserligen hade Douglas Lennox varit hennes gallerist under lång tid men det slutade med en rejäl konflikt för tjugo år sedan så ingen förstår varför hon då skulle testamentera verken till hans stiftelse. I vilket fall som helst är det nu deras viktigaste och mest värdefulla samling, bas för egna utställningar men också verk som ibland lånas ut till kända museer runt om i världen.

Splittring II har visats i Paris, Berlin och flera andra platser, just nu utlånad till Tate Modern i London. Det utgörs av en blandning av keramik och upphittade föremål i en glaslåda. Bland föremålen finns ett ben som enligt verksbeskrivningen kommer från en hjort. Men enligt en känd rättsantropolog som sett utställningen i London stämmer det inte alls, det är ett människoben. Det riskerar att bli en skandal, ledningen för museet har genast tagit undan verket från utställningen, och chefen ringer till stiftelsen, mycket upprörd. De vill öppna verket för att kunna undersöka benbiten, något som stiftelsen säger definitivt nej till.

Douglas Lennox är numera också död efter en jaktolycka (kanske) så stiftelsen leds nu av hans son Sebastian som anställt en expert på Vanessa Chapman för att ansvara för just den samlingen. Det är James Becker som är den experten, också central karaktär i berättelsen. Familjen Lennox är utpräglad överklass och det är James inte alls, ”faderlös oäkting till en snabbköpskassörska”, som så småningom doktorerade på Vanessa Chapmans konstnärskap och som nu fått sitt drömjobb. Han bor i en tidigare skogvaktarstuga på godset tillsammans med sin fru Helena, de väntar just nu sitt första barn, Helena är i åttonde månaden.

Sebastian är inte bara James chef, de har också blivit vänner trots de dramatiska klasskillnaderna och trots att Helena tidigare var förlovad med Sebastian (de två har känt varandra mycket länge, bägge överklass) och gjorde slut alldeles innan bröllopet för att i stället bli tillsammans med James.

Sebastians mamma Emmeline, Douglas änka, accepterar däremot inte alls Becker, är tydlig med sitt totala förakt för honom.

När Vanessa Chapman för många år sedan började tjäna pengar på sitt konstnärskap använde hon dem till att köpa Eris Island, renovera en av byggnaderna till ett bostadshus och den andra till en stor ateljé. Här levde hon i många år, ända fram till sin död i cancer, tidigt tillsammans med sin notoriskt otrogne man Julian som dock försvann spårlöst för tjugo år sedan.

Ytterligare en central karaktär är Grace Haswell, i nutidshandlingen är hon pensionerad men hon arbetade i många år som läkare i närheten av Eris. I en olycka bröt Vanessa handleden och det var Grace som tog hand om henne, det var så de träffades och de blev så småningom nära vänner (komplex relation). Grace bosatte sig också på Eris, hon och Vanessa delade på huset, Grace tog hand om mycket av det praktiska, Vanessa var ofta maniskt uppslukad av sitt arbete. Grace har en delvis problematisk historik och den här vänskapen kom att betyda väldigt mycket för henne: ”Vanessa var svaret på en fråga som hon inte hade någon aning om att hon ställt.”

När Vanessa dog delades arvet, stiftelsen skulle få allt som handlade om konstnärskapet och Grace skulle få resten. De två parterna har ända sedan dess haft en konflikt om var den gränsen går, stiftelsen menar att ett antal dokumenterade verk saknas och framför allt saknas enorma mängder dokumentation kring verken som Grace vägrar att lämna ifrån sig.

Så länge Douglas levde var konflikten hätsk med en hel del hot och juridiska åtgärder. Nu vill de försöka en mjukare linje, de vill att James ska besöka Grace på Eris, försöka vinna hennes förtroende, försöka lösa konflikten. Det gör James gärna, han har länge drömt om att få besöka den plats som var så central för Vanessa Chapman, kanske också få se hennes ateljé, en plats som få fått besöka, hon var aldrig en särskilt social person.

Det är det här som är kärnan i den här berättelsen, mötena mellan James och Grace kring en enorm mängd kvarlämnade papper av olika slag; odaterade dagboksanteckningar, skisser i olika stadier, drivor av noteringar av annat slag. Delar handlar om hennes verk men mycket är också privat, inte minst en hel del hemligheter som Grace inte vill ska komma till någon annans kännedom. En stor del av boken utgörs av citat från dessa handlingar.

Successivt avslöjas olika hemligheter från denna historik som också skapar farliga situationer i nutidshandlingen.

En av många riktigt imponerande aspekter är ingående diskussioner kring många av Chapmans verk inklusive diskussioner om konstnärskapet utveckling och förändringar under lång tid. Vad jag vet har inte författaren någon konstvetenskaplig bakgrund så bara dessa delar måste ha krävt enormt mycket research.

Den senaste bok jag läste av denna författare hade en del översättningsproblem men det har inte denna text, svenskan flyter väldigt bra.

Möjligen blir det hela väl komplext men det är ändå en fantastisk läsning.

Författaren

Paula Hawkins är född 1972 i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, där hon också växte upp. Hon var sjutton år när familjen flyttade till London. Hennes pappa var professor i ekonomi och ekonomijournalist och efter universitetsstudier gick Paula samma väg; blev ekonomijournalist för The Times. Hon debuterade som författare 2006 med The Money Goddess, en fackbok med ekonomiska råd för kvinnor.

2009 debuterade hon skönlitterärt under pseudonymen Amy Silver med Confessions of a Reluctant Recessionista, en romantisk komedi. Det blev ytterligare tre romaner av samma karaktär som inte väckte någon större uppmärksamhet och inte gav några inkomster att tala om. 2015 bytte hon genre och kom ut med sin första psykologiska thriller, Kvinnan på tåget, som gjorde succé över hela världen, såldes i fler än tjugo miljoner exemplar och blev dessutom en storfilm med Emily Blunt i huvudrollen. Hennes två följande böcker, I djupt vatten och Ur förtärande eld, har båda toppat New York Times bästsäljarlista och den senare nominerades till Årets thriller vid British Book Award 2021.

Anders Kapp, 2025-09-07

Bokfakta

• Titel: Den blå timmen (The Blue Hour, översättning Jessica Hallén).
• Författare: Paula Hawkins.
• Utgivningsdag: 2025-02-21.
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 303.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Ur förtärande eld.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.