Jag kommer ihåg tredje säsongen av Twin Peaks som kom drygt tjugofem år efter de första två, år som uppenbarligen fördjupat David Lynchs underbara galenskap när han skapar en fullständigt sönderskruvad värld, rätt obegriplig. På något sätt påminns jag om detta i läsningen av Mikael Yvesands andra roman Våran pojke som nu nominerats till Augustpriset; det finns kanske inte så många likheter men gemensamt har de absurdismens skrattspeglar, eller möjligen gråtspeglar, som förvrider verkligheten till något oigenkännligt. Redan Yvesands språk i denna bok är förunderligt; det känns emellanåt som om en slumpgenerator härjat vilt i ordbanken och i en hysterisk speeddating sammanfört ord som aldrig träffats tidigare. På något plan är det här en komprimerad skildring av historien mellan universums födelse och dess död. Jag tyckte om författarens debutroman Häng City, jag älskade tredje säsongen av Twin Peaks och jag borde verkligen tycka om Våran pojke, det absurda borde passa min smak; originellt är det utan tvekan, de första sidorna fyllde mig med läslycka, men så småningom tog den slut och jag förstod inte riktigt varför. Tror det handlar om attityd; ett hånskratt i ett sammanhang där ett medkännande vemod passat bättre.

De första fyra sidorna är lysande; en galen skildring av universums tillkomst, starten av livet på jorden och en komprimerad rörelse fram till våra dagar. Naturligtvis kompletteras den av livets slut och universums död i slutet av boken.

Däremellan får vi följa våran pojke som heter Johan Lindkvist och som är född 86-06-09 (samma dag som författaren). De geografiska markörerna är få men liksom i den förra boken befinner vi oss i Luleå där författaren själv växte upp.

Vi möter Johan första gången i början på oktober 1993; han är alltså sju år och familjen flyttar in i ett radhus i utkanten av staden. Utöver Johan och föräldrarna finns också storebror Fredrik men familjen har ingen stor roll i berättelsen. Däremot innebär flyttningen att Johan får en del nya kompisar, ett pojkgäng som vi får följa under ett antal år. Här kan vi känna igen en del från Häng City, författaren har en fantastisk förmåga att gestalta en pojkvärld med dess jargong och dess emellanåt skruvade världsbilder.

Johan pratar ibland direkt till oss läsare; ”Jag vet inte vad ni ska göra med den här informationen, men jag vill inte vara ensam med den.” En väl fungerande distanseringsteknik.

I ett av de första kapitlen får vi möta en andra huvudperson sista april 2007; Jonna har nyligen flyttat ihop med sin kille Jocke (många har förnamn som börjar på J). Det dröjer ett bra tag i läsningen innan vi får återse Jonna i en mycket skruvad spionhistoria där Jocke först transformeras till hennes lilla baby och därefter till hennes hund.

Vi får följa Johan och hans kompisar med nedslag under olika år. När det hösten 2002 är dags att börja gymnasiet splittras de delvis till olika skolor; det är bara Danne som liksom Johan ska gå på Karl Lindstedts Gymnasium. På vårterminen i tvåan berättar Danne att deras familj ska flytta till Östersund. Hösten 2004 börjar Johan trean, blir alltmer ensam, skolkar mer och mer, gör dumma saker, till slut något fruktansvärt.

”Det blev nog fel när Danne och alla försvann. För jag behövde en master, men fann en förtrollad aphand som besannade mina önskningar, och tyvärr var dessa baserade på bristfällig data.”

Han försöker genomföra ett bombdåd men misslyckas med det, som med allt annat. Säger till föräldrarna att han ska åka och hälsa på Danne i Östersund men söker i stället upp ensamheten i en liten stuga mitt inne i skogen några mil utanför stan. Det var farfars stuga men det är väldigt sällan någon åker dit nuförtiden. Han är deprimerad, hittar farfars gamla hagelbössa, funderar på att ta livet av sig.

Efter gymnasiet är han arbetslös, lever på bidrag, får ändå sin första egna lägenhet våren 2007 (samma hus som Jonna), blir ensammare än någonsin, inga vänner, har aldrig haft en tjej. För att fortsätta få bidrag måste han ibland delta i olika åtgärder som Arbetsförmedlingen anordnar. En som är inriktad på positivt tänkande blir faktisk rätt kul, inte minst för att det är något omöjligt för Johan. ”Jag försökte tänka efter, men jag kunde inte tänka så bra.” ”Det fanns en frihetskänsla i att ge upp.”

”Man är på väg att bli ett sånt där lik man hörde talas om ibland, som fortsätter betala alla räkningar med autogiro i 18 år, tills kommunens handläggare till slut finner en sittande i en gamingstol, med kollapsade lungor som fladdrar bakom renskrapade revben, som vissnade getingbon i den överklockade datorns varma utblås.”

Det finns mycket att beundra i denna originella gestaltning av en pojke som på vägen in i vuxenlivet på flera sätt går under, men jag kan inte se den som någon tänkbar Augustvinnare.

Författaren

Mikael Yvesand är född 1986 och uppvuxen i Luleå. 2022 debuterade han med Häng City; den utspelar sig sommaren 1999 och då är han alltså själv i samma ålder som bokens huvudperson och mycket är baserat på hans egna minnen. Även i nya Våran pojke är författaren jämnårig med bokens huvudperson. I Luleå var han bland annat trummis i bandet Park hotell ett tag och 2011 släppte han en solo-EP, Hyperbole, under namnet Good grief. Under några år har han arbetat i Berlin, där merparten av debutromanen skrevs, och bor numera i Stockholm.

Anders Kapp, 2025-10-22

Bokfakta

• Titel: Våran pojke.
• Författare: Mikael Yvesand.
• Utgivningsdag: 2025-08-22.
• Förlag: Polaris.
• Antal sidor: 224.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Häng City.
• Läs vad andra skriver om boken.