Historien visar att religionsfrihet är en bra idé, till skillnad från några hundra år sedan är det nu få länder som har en påbjuden statsreligion, Iran och Israel är två exempel och inget av dem är särskilt förtjusande. Själv tror jag på många olika saker men har ingen tro som kan beskrivas som religiös. Däremot respekterar jag olika former av religiös tro, den respekten ingår i begreppet religionsfrihet, vi är skyldiga att försvara människors rätt att omfatta vilken religiös tro som helst så länge inte deras tro skadar andra. Jag känner och har känt många troende människor väl i mitt liv, de flesta inom kristendom och islam men också någon hindu. Alla dessa personer är / har varit vettiga människor väl värda respekt av andra. Jag inser att det finns och har funnits onda religiösa människor av olika slag men jag har aldrig känt någon sådan. Inom spänningslitteraturen är dock religiös ondska extremt frekvent, den onda frikyrkoförsamlingen, den fanatiske våldsverkaren driven av någon sorts tro och liknande komponenter är fullständigt utslitna klichéer. Därför tycker jag illa om Mattias Edvardssons nya bok Flickorna vid altaret.

Jag hyser en enorm beundran för Edvardsons författarskap, särskilt de helt fristående spänningsromaner han skrivit tidigare (som senare kom att kallas Lundasviten), har förklarat varför i texterna om dessa böcker och ska inte upprepa mig. När han startade serien Brottsplats Söderslätt med Gravglänta sommaren 2024 introducerade han också den återkommande huvudpersonen; när seriens handling inleddes i maj 1989 var Gunni Hilding en tjugosjuårig polisassistent vid Trelleborgspolisen. En del av hennes bakgrund finns i en ond frikyrkoförsamling, hon bröt sig lös men känner fortfarande människor som är kvar, särskilt systern Gerd.

Hennes bakgrund lever precis där, i bakgrunden, i ettan och tvåan finns fokus på något helt annat, specifika fall som hanteras inom respektive bok, fantastiskt väl konstruerade intriger som fängslar läsarna. Men nu i trean är det Gunnis bakgrund som stiger fram på scenen, det är den onda frikyrkoförsamlingen som är den nya bokens fall.

Trean startar i maj 1995. Gunnis systers man, Karl-Fredrik Nilsson, är ledare för en grupp som brutit sig ur en större församling och för något halvår sedan startat eget på en rätt sliten och ensligt belägen gård utanför byn Södra Åby väster om Trelleborg. Där finns en innergård omgiven av tre sammanbyggda längor med en enda entré som är skyddad av två våldsamma vakthundar, ett välbevakat fort. Här bor tre familjer och en ensamstående som utgör hela församlingen:

• Ledaren Karl-Fredrik och hans fru Gerd, Gunnis syster, har de två små sönerna Benjamin och Isak.
• Solveig Odén har barnen Ester, sjutton, och Erik, tjugo, pappan dog för många år sedan. Erik har utvecklats till Karl-Fredriks närmaste man.
• Pascal och Ann-Charlotte Lind har barnen Rebecka och Noel i äldre tonår. Ann-Charlotte är Karl-Fredriks syster. Enligt planerna i församlingen ska Erik och Rebecka gifta sig liksom Noel och Ester.
• Clarissa Bergman är en rätt ung och vacker kvinna, hon berättar att hon tidigare haft en del svårigheter i livet, att Karl-Fredrik hjälpt henne hitta andra vägar och att hon därför anslutit sig till församlingen.

Sjuttonåriga Ester dör i badkaret hemma på gården. Det verkar vara ett självmord, men är det verkligen så?

Gunni har hunnit bli trettiotre, hon har nu för första gången i sitt liv ett eget litet hus, hon hade hoppats att kanske hon och Valter skulle kunna skapa något tillsammans där men så verkar det inte bli.

Valter är förra chefen för brottsroteln i Trelleborg, han har varit sjukskriven en längre tid efter hustrun Ingas plötsliga död, ville inte tillbaka till Trelleborgspolisen utan har i stället blivit chef för nya länskriminalen i Malmö.

Chefsrollen i Trelleborg gick till Hasse Malmsten som närmar sig pension. Ny bland kollegerna är kriminalinspektör Jytte Kofoed, det är i huvudsak Hasse och Jytte som arbetar med utredningen av Esters död. Gunni får inte vara med på grund av sina släktförhållanden men hon passar på att hälsa på sin syster ovanligt mycket och försöker ändå ta reda på vad som händer på gården.

Utredningen rullar på. Den onda församlingen visar sig vara ond i kubik, det finns knappast någon vidrig verksamhet som de inte sysslar med, till slut blir det bara för mycket, rimliga gränser och ramar passeras, det blir bara löjligt, skrattretande om man vill vara snäll.

Det enda vettiga är att sluta nu, konstatera att Brottsplats Söderslätt blev en trilogi.

Jag ser fram emot en spänningsroman där hjälten är en god religiös person, kanske en vit, medelålders, manlig, svensk, kristen präst som passionerat slåss för icke-vitas rättigheter i Sverige och som avslöjar rasistiska konspirationer, inte minst inom Migrationsverket och annan offentlig förvaltning, och ser till att de bestraffas för den mångåriga byråkratiska misshandel som de utsatt många människor för, uteslutande på grund av deras hudfärg. En betydligt fräschare idé än att än en gång konstruera religiösa skurkar.

Anders Kapp, 2026-07-31

Bokfakta

• Titel: Flickorna vid altaret.
• Författare: Mattias Edvardsson.
• Utgivningsdag: 2026-07-27.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 348.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Mattias Edvardsson inklusive ytterligare länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.