Efter en prolog startar Mats Strandbergs nya bok Musan på ett bibliotek, dags för ett författarsamtal som precis ska starta, ”tre personer i ett hav av tomma stolar”, Hedda Strömberg har inte lockat många, efter ett antal ungdomsböcker har hon för första gången kommit ut med en deckare, En tid att dräpa, som inte alls fått den uppmärksamhet som hon och förlaget hoppats på, har knappt sålt någonting sedan den släpptes i slutet av januari och nu är det början av april, hon drar resväskan genom grus och blötsnö på väg från biblioteket mot hotellet; ”staden är deprimerande välbekant, trots att hon aldrig varit här förut”. Det är en melankoliskt bra inledning, vi får snabbt en tydlig bild av Heddas nuvarande situation. Men vi vet ännu inte vart vi är på väg, att den här texten för oss in i två urstarka och allmänmänskliga teman som gestaltas beundransvärt genialt. Det finns en del som inte fungerar för mig men de andra är så fantastiska att de gör mig till en lycklig läsare.

Hedda har ett avtal på en trilogi och i början av augusti ska hon lämna i första versionen av tvåan, En tid att tiga, men så kommer det knappast att bli, när hon berättar för sin förläggare att det går bra så ljuger hon, det är inte många ord hon fått ur sig och ännu färre som hon är nöjd med. De förskottspengar hon fått är slut, hon har ingen aning om hur hon ska kunna finansiera tillvaron för sig själv och åttaåriga sonen Hugo.

Hon har inte ens hunnit fram till hotellet när en annan central karaktär dyker upp i handlingen, ett mycket oväntat telefonsamtal, mobilen visar en ansiktsbild som hon inte sett på länge, ”det är många telefoner sedan hon såg bilden senast, men hon har aldrig lyckats förmå sig till att radera honom från sina kontakter.”

Den som ringer är David Ridings, en av landets mest kända och framgångsrika författare, vi förstår att de två har någon sorts historik, Skillinge folkhögskola nämns i texten men det måste vara många år sedan. Nu vill han träffa henne.

När de möts över en lunch berättar David att han tagit tag i sin alkoholism, att han inte alls dricker något alkoholhaltigt längre, att han kommit fram till det nionde steget inom AA som handlar om att be om förlåtelse och att Hedda stod överst på hans lista: ”Utan dig hade det aldrig blivit någon bok. Du hade rätt. Jag stal allt från dig. Alla mina framgångar är tack vare dig.”

David bjuder in henne till familjens lantställe vid sjön Aspen, sydväst om Stockholm, och sju dagar innan midsommarafton anländer hon till enorma Villa Thamyris som i slutet av artonhundratalet var en viktig knutpunkt för dåtidens kulturelit. Nutidshandlingen pågår under dessa sommardagar men vi får också en del historiska tillbakablickar.

Utöver David finns här hans bror Jocke med sjuåriga dottern Ellie, hans föräldrar som har ett eget hus på området, pappa Patrik ”Putte” Ridings vars spelstudio är värd flera hundra miljoner, hans mamma Annika Svantesson, känd regissör vid Dramaten samt hans morföräldrar Olof och Leonita. Heddas son Hugo är hos sin pappa, hennes ex Johannes, med ska komma till henne innan midsommarafton.

När hon kommer in i Villa Thamyris möts hon bland annat av tavlor målade av Axel Svantesson, Davids morfars farfar, superkänd konstnär, och hon får bo i ett tornrum som för länge sedan tillhört Axels fru Brita; i rummet finns en dyster skiss av henne gjord av Carl Larsson, en förstudie till den oljemålning som nu finns på Nationalmuseum.

Titelns musor kommer in i handlingen på många olika sätt, bland annat genom de många kvinnor som beskrivs som stöd till sina kända män när de i själva verket är / varit framstående i sitt eget självständiga skapande, även om det aldrig blir offentligt erkänt eller om männen stjäl deras skapande, kvinnors stulna röster. Hela tiden finns intelligenta kopplingar till antikens mytologier.

Det hela handlar också mycket om kapital: monetärt, socialt, kulturellt och annat; både sådant som finns / ges och sådant som saknas / stjäls. Därmed handlar det också om mycket om olika former av barnmisshandel. En variant som gav mig stor igenkänning är en mamma som inte klarar av sitt föräldraskap utan tvärt om behandlar barn från lågstadieåldern som sina terapeuter, små biktfäder som ska ta emot hennes olika svårigheter och bitterheter, en form av misshandel som kan få svåra konsekvenser.

Allt det här är fantastisk text, inkännande, berörande, intelligent, insiktsskapande och underbart välskrivet. Så småningom kommer vi naturligtvis in på berättelsens ”skräckelement” som i princip aldrig fungerar för mig; jag blir inte rädd, knappast berörd alls, det blir bara rätt ointressant. Här finns en idé som jag kan respektera; den handlar om det passionerade i konstnärligt skapande som kan bli extatiskt, som kan passera alla gränser, som kanske kan hamna i någon sorts annan dimension.

Men textens två andra teman, kvinnors stulna röster och barns stulna liv, fångar mig mycket mer och gör mig både läslycklig och riktigt nöjd med timmarna tillsammans med Musan.

Anders Kapp, 2025-06-11

Bokfakta

• Titel: Musan.
• Författare: Mats Strandberg.
• Utgivningsdag: 2025-05-14.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 380.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Mats Strandberg inklusive ytterligare länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.