Märkligt livlöst, distanserat, styltigt

Jag är ingen stor fan av Björn Ranelids författarskap. I hans enorma produktion har jag tidigare bara läst 4-5 böcker, men gjorde ett nytt försök med hans senaste, ”Överbefälhavarens hemlighet”. Ångrar det.

Ranelid är ju en mycket speciell person i den svenska kulturvärlden. Med ett ego som är oändligt, en klart lysande sol i hans alldeles egna solsystem står han över allt annat. Han kan vara överlägset nedlåtande men ändå inte alls föraktfull, jag har förstått att han är en mycket omtänksam och vänkär människa, svårförståelig i sin kombination av många olika egenskaper.

Jag har mött honom som föreläsare ett par gånger och han är på många sätt fantastisk. En människa som kan prata konstant, både på in- och utandning, extremt detaljrikt, utan manus eller andra hjälpmedel, med fullständig kontroll över alla dessa myllrande detaljer vandrar han runt i salen och lyckas på något sätt upprätthålla en personlig relation till flera hundra människor samtidigt. Imponerande!

I några av hans böcker har jag blivit rätt förtjust över den berömda ”Ranelidskan”, ett helt eget språk med en särartad melodi som påminner om hans sätt att prata, ett tonfall som det kan ta många sidor att komma in i men som kan bli rätt fascinerande. Men det saknas helt i den nya boken.

Grundhandlingen är rätt enkel. Den svenske överbefälhavaren är i slutet av en mycket framgångsrik karriär. Han är mitt i en stor och viktig presskonferens när han plötsligt börjar gråta. I de tårarna finns berättelsen om hans liv, framför allt om hela hans liv innan denna händelse men också om det mediedrev och en del annat som sker efter denna presskonferens.

Möjligen finns här en grundtanke som handlar om att det kan finnas få viktiga händelser, bilder och relationer som är centrala för våra liv, sådant som ofta är begravt, outtalat, som finns där långt under ytor som berättar något helt annat, en sorts existentiell konflikt mellan yta och kärna, en livslögn som vid något tillfälle kan falla samman när det under lång tid begravda plötsligt briserar. I så fall en mycket bra, om än ej särskilt ovanlig, grund för bra skönlitteratur. Men jag kan mycket väl ha fel, det är inte så lätt att förstå vad han egentligen vill med denna bok.

Och allt detta berättas med oändliga upprepningar på ett märkligt livlöst, distanserat, styltigt och lätt föråldrat språk. Även om det inte är den tidigare Ranelidskan finns det säkert någon sorts språklig idé bakom detta. Vilken idé det skulle kunna vara lyckas i alla fall inte jag begripa, har mest tråkigt.

En debutant som kommit med denna text till något förlag skulle aldrig blivit utgiven. Fullständigt onödigt att ägna tid åt den, läs den inte.

Anders Kapp, 2016-08-17

Bokfakta

  • Titel: Överbefälhavarens hemlighet.
  • Författare: Björn Ranelid.
  • Utgivningsdag: 2016.
  • Förlag: Bonnier.
  • Antal sidor: 261.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *