Efter ett antal framgångsrika böcker i serien om Dimön har Mariette Lindstein med nya Kall vår startat Årstidssviten. Huvudrollerna i första delen innehas av tjugoåriga Hanna Wallin och fritidshuset Sjöhult som ligger ensligt vid en sjö i mörkaste Småland och som funnits i familjen Wallins ägo i hundrafemtio år. Det var Hannas barndomsparadis fram till en påskhelg för åtta år sedan när hennes mamma Marianne dog och familjen splittrades. Vad var det egentligen som hände, Hanna själv kommer inte ihåg någonting alls från den dagen, hennes närmaste berättar olika versioner, och vilka andra familjehemligheter finns det som kan förklara mammans död? Det är det Hanna försöker ta reda på och inser några saker på vägen. ”Men jag har också förstått att minnen kan vara opålitliga. Folk glömmer, ljuger, redigerar. Ord, bilder och klenoder har en större kraft att stanna kvar och bli bestående.” Kring detta, kring förnekelser och skyddsmekanismer, oförmågan att vädra ut unkenheten, gestaltar författaren generell problematik genom något mycket personligt: Hannas sökande efter svar.

När berättelsen börjar har Hanna nyligen flyttat från Göteborg till Lund för att läsa till lärare. Hennes pappa Bertil äger en hel del fastigheter, även i Lund, så det var lätt för henne att få ett bra boende, hon behöver inte ens betala hyra. Hon trivs riktigt bra i Lund och studierna flyter perfekt under de första höstmånaderna. Men i november börjar hon må sämre, hon kan inte längre koncentrera sig, så småningom kommer hon med en del hjälp fram till att det nog är händelserna kring mammans död för åtta år sedan som kommit ikapp henne, att hon gått in i väggen. Hon tar ett studieuppehåll, får jobb på ett café.

Sakta men säker börjar hon må bättre. En decemberkväll när hon är själv på fiket några minuter innan stängningen vid nio hör hon en röst: ”För sent att köpa med sig en kaffe?” Hon känner igen rösten, även utseendet, man kan inte placera honom. När han ska betala säger han: ”Känner du verkligen inte igen mig, Hanna?” Han lämnar sitt telefonnummer och säger åt henne att höra av sig när hon kommer på vem han är. Det tar ett bra tag innan hon inser att han måste vara Daniel Hedlund, hennes absolut bästa vän under somrarna på Sjöhult, en två år äldre pojke vars familj drev ett jordbruk i närheten. Hon tar kontakt, de träffas och pratar med varandra, inte minst om gemensamma minnen.

Mamma dog på påskafton för åtta år sedan, hon drunknade i en isvak och det hela ansågs vara en olycka, möjligen självmord, Marianne var bipolär. Hanna kommer ihåg allt från långfredagen och påskdagen men påskafton är helt blank. De olika saker hon hört om den dagen stämmer inte riktigt överens. Hon tänker mycket på det och börjar ta kontakt med alla andra som var där.

Morfar är död men hon besöker mormor på hennes demensboende, Hanna är säker på att det finns saker som hon döljer. ”Dumt att röra upp sådant som man inte kan göra något åt.” säger hon bland annat. Hennes mamma hade tre äldre syskon som hon tar kontakt med: Johan Wallin, som var ekonom och bodde i Stockholm med sin fru och sina tvillingdöttrar, Anita Wallin som förlorade sin man i en bilolycka, aldrig gifte om sig och var barnlös, och så Niklas Wallin, en ensamvarg som bodde i ett hus ett par mil från Sjöhult. Hon pratar också med Viktor, hennes fem år äldre bror.

Hon får svar på en del frågor men samtidigt dyker det upp flera nya. Många av de hon pratar med tycker att hon borde låta allt vara, det är ingen idé att gräva i det gamla. Hanna håller inte med.

Tiden går, påsken närmar sig och Hanna bestämmer sig för att åka till Sjöhult över påskhelgen, hon är ensam där under den kallaste påsken på länge. Huset har stått övergivet de senaste åtta åren, men hon märker att någon måste ha sett till det då och då, det är i bättre skick än hon hade förväntat sig.

Vi får återkommande kapitel som har rubriken Skuggan där någon anonym person övervakar skeendena.

Det finns några små logikfel, ett exempel: Hanna har just kommit fram till det nedstängda huset och efter en stund: ”Jag tvättade händerna och ansiktet och borstade tänderna i vasken i köket.” Varifrån kommer vattnet? Alla ledningar måste ha varit tömda, annars skulle de ha frusit sönder.

Hanna hittar successivt allt fler pusselbitar, kommer ihåg mer och mer och avslöjar oväntade hemligheter fram till en dramatisk upplösning.

Det finns också en epilog vid midsommar när många samlas på Sjöhult för första året på länge.

Språket kan emellanåt bli väl distanserat, redovisande, blir mer levande i dialogerna än i de långa avsnitten när Hanna berättar vad hon gör eller tänker på olika saker. Den stora styrkan ligger i förmågan att via något mycket personligt skickligt och läsvärt gestalta något generellt: det är sällan en bra idé att försöka begrava verkligheten, det är klokare att ställa den på bordet och se den in i ögonen.

Författaren

Mariette Lindstein är född 1958 och uppväxt i Halmstad. Hon började skriva i unga år, inte minst spökhistorier i novellform som publicerades i ungdomstidningar, och siktade på en karriär som journalist. Men i nittonårsåldern fick hon kontakt med scientologikyrkan och blev kvar inom den rörelsen i mer än tjugo år, verksam på alla nivåer, inte minst vid högkvarteret utanför Los Angeles i den högsta ledningen, direkt under kyrkans ledare David Miscavige. 2004 flydde hon under dramatiska former från den stora anläggningen som var fängelseliknande, muromgärdad och bevakad av vakter.

Sedan dess har hon ägnat mycket av sitt liv åt problematiken med sekter av olika slag. När hon återvände till Sverige började hon arbeta inom förskolan men lämnade det jobbet 2013 för att helt ägna sig åt sektfrågor vilket hon också gjort på många olika sätt.

Hon hade många samtal med den amerikanska författaren Lawrence Wright under hans arbete med boken Going Clear: Scientology, Hollywood & the Prison of Belief och i de samtalen föddes idén om att skriva en spänningsroman i sektmiljö. Tanken var att kunna nå en bredare publik med frågor om farorna med sekter, utgående från hennes egna erfarenheter, och lyckas med det genom att skriva en riktigt bra thriller.

Hon debuterade som författare 2015 med Sekten på Dimön, starten på en serie som varit mycket framgångsrik, den första delen belönades med Crimetimes debutantpris och såldes till fjorton länder. Hon har också skrivit en annan serie, Pilgrimsfalkens väktare, som omfattar två delar, samt några andra böcker.

Hon bor i dag utanför Halmstad med sin man Dan, också han med tidigare erfarenheter från scientologerna, och deras hundar.

Utgivna böcker

• 2026 Kall vår (Årstiderna 1)
• 2025 Förgylld fälla
• 2024 Lång väg hem – Mina 25 år i sekten
• 2022 Skuggan av Dimön (Dimön 7)
• 2021 Bortom Dimön (Dimön 6)
• 2021 Striden om Dimön (Dimön 5)
• 2020 Requiem på Dimön (Dimön 4)
• 2019 Sprickor i Jorden (Pilgrimsfalkens väktare 2)
• 2018 Vit krypta (Pilgrimsfalkens väktare 1)
• 2017 Sektens Barn (Dimön 3)
• 2016 Sekten som återuppstod (Dimön 2)
• 2015 Sekten på Dimön (Dimön 1)

Anders Kapp, 2026-01-16

Bokfakta

• Titel: Kall vår.
• Författare: Mariette Lindstein.
• Utgivningsdag: 2026-01-15.
• Förlag: Pia & Co.
• Antal sidor: 309.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Skuggan av Dimön.
• Kapprakt om Bortom Dimön.
• Kapprakt om Requiem på Dimön och Striden om Dimön.
• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.