Jag är rätt förtjust i författare som busar med etiketterna, som skriver genreöverskridande; det är inte alltid smart, kan göra det svårare för läsarna att hitta fram till boken, men det är både kul och på något sätt välgörande. Har just förhandsläst Maria Eks debutroman Råttpojken som förlaget rubricerar som skönlitteratur utan ytterligare bestämning men här finns en hel del spänning, en del ond bråd död, något försvinnande, kanske en psykologist thriller, en antydan till skräck, en hel del humor och det är även en fabel där också djur har egna berättarröster. Boken kommer inte ut förrän i mitten av augusti men jag skriver om den redan nu. Vi befinner oss i Roslagen men inte i det solglittrande havsbandet utan inne i den djupa mörka skogen där man här och var träffar på små, slitna, gamla hus, ofta rätt isolerade, i vilka det bor slitna, ensamma, åldrande människor som alla bär på tyngden av sin historia. Och så råttor, mängder av råttor, deras gnagande hörs hela tiden inifrån väggarna. Gör en anteckning i almanackan den trettonde augusti, det här är en debut som är väl värd att läsa.
Huvudperson är Sven Larsson som inte är speciell alls, jobbat på bruket i hela sitt liv tills han fick sparken några år innan pension, det var alltför mycket som gick fel, han förstår varför han inte fick vara kvar. Spriten har alltid varit en del av hans liv, han har aldrig haft något egentligt förhållande, bara ett litet försök för väldigt många år sedan som snabbt tog slut, äter ofta konservmat direkt ur burken. Han är en ensam man, sliten, orkar inte ta tag i allt som skulle behöva göras i hemmet.
”Alla konturer kändes lösa. Det gamla hörnskåpet dansade stilla på sin plats och de tunna gardinerna såg ut att andas långsamt, in och ut. Han blinkade några gånger för att få väck den grumliga blicken. Var det någon som dunkade eller var det hans egen puls inne i huvudet?”
Hans enda sällskap är älskade wachtelhunden Lukas, tillsammans tar de långa promenader i skogen, den enda plats där Sven kan finna tröst och lugn. Livet är svårt och ibland önskar han att det ska ta slut. ”Att bli begravd kändes alltmer lockande. Få luta sig tillbaka i en enkel kista och låta locket sakta stängas. Sov gott, Sven Larsson!”
Det finns egentligen bara en person som han regelbundet pratar med, Börje Hedman kommer då och då och hälsar på honom, det motsatta inträffar aldrig; att kalla dem för vänner är kanske att gå för långt men något åt det hållet. De är rätt jämnåriga men väldigt olika; Börje är vital och skojfrisk, har alltid någon skröna på lut, bygdens skadedjursutrotare, också allmän fixare som ständigt åker runt och hjälper till, särskilt gärna hos ensamma kvinnor. Men kanske finns det något annat bakom Börjes glada yta?
Han är ofta hos Viola Wiklund som ständigt ringer om det ena och det andra. Nu har hon fått ett nytt problem som hon vill ha hjälp med, hon påstår att hela hennes trädgård fylls av svarta paddor om kvällarna. Viola får också en egen berättarröst, det får också hennes älskade lilla tik Gittan. Så småningom försvinner Viola vilket skapar stor uppståndelse i bygden. Även Gittan är borta.
Sven var mellanbarn i en syskonskara på tre; lillasyster Ingegerd dog tidigt men storasyster Britt lever fortfarande, hon bor i Stockholm och ringer sin lillebror ibland, när den fasta telefonen låter vet han vem det är, någon annan finns det inte som hör av sig. Hon är orolig för honom, vill att han ska komma till henne och hälsa på, deras pappa ligger för döden och vill träffa sin son. Sven vill inte åka.
Det finns ett trauma mellan dem: Britt flydde hemmet så fort hon kunde och lämnade lillebror kvar i en fullständig misär, det är något de aldrig har pratat om, men det finns där hela tiden, att förtränga minnen är inte alltid så lyckat. Vi får successivt veta mer om deras uppväxt och liv, våld och missbruk, på många sätt svartare än svart. Britt håller på att försöka förändras, för första gången i sitt liv är hon nykter och har varit det i snart ett år, får mycket stöd av AA och sin sponsor. Hon hälsar på sin bror för att försöka hjälpa honom, kanske ska de äntligen kunna tala ut?
Vi får en del dramatiska överraskningar på vägen mot avslutningen. Och så ständigt dessa råttor. Även de får så småningom en egen berättarröst.
Det här är en originell text och det är faktiskt riktigt sällsynt, en rar blomma i den litterära floran, definitivt inte rar i meningen söt och fin, och därmed svår att artbestämma; möjligen kan jag känna ett visst släktskap med William Älgebrinks debut Huset vid Pärlälvens slut som gavs ut på samma förlag förra året. En författare med något helt eget, ett språk som levandegör miljöer och människor, gränslös på flera olika sätt, definitivt läsvärdefylld. Så ta med den på läslistan i mitten av augusti!
Författaren
Maria Ek är född 1977, arbetar med organisations- och ledarskapsutveckling och är utbildad etnolog. Hon bor med sin familj utanför Skebobruk i Roslagen, där naturen är en stor del av hennes liv. På fritiden vistas hon gärna i skogen tillsammans med sin irländska terrier Tudor. Även om Råttpojken är hennes debutroman har berättandet och skrivandet alltid varit en viktig del av hennes liv. Hon dras ofta till det som ligger i utkanten av det normala – lite såriga och trasiga karaktärer som vill berätta sin historia, det mörka, suggestiva som blottlägger sådant som man hittar på skuggsidan av mänskligheten.
Anders Kapp, 2025-06-19
Bokfakta
- Titel: Råttpojken.
- Författare: Maria Ek.
- Utgivningsdag: 2025-08-13.
- Förlag: Romanus & Selling.
- Antal sidor: 244.