Både Förhör från 2020 med sin Kafkaartade byråkrati och Vesalius från 2022, en ickebiografisk biografi över den kände femtonhundratalsanatomen Andreas Vesalius, var för mig självklara Augustnomineringar; helt olika texter som ändå borrar i samma frågor: vad är tillvaron för någonting och hur kan människans relation till denna tillvaro uppfattas? Nu ger sig Magnus Dahlström på samma frågor igen men på ett helt annat sätt, nya Vinter är en sorts framtidsdystopi med tre sammanhängande kortromaner. I klimatkatastrofens tidevarv kanske framtidsdystopier skulle kunna beskriva en värld som översvämmas eller brinner upp men här är det en värld som fryser sönder och visst kan det också fungera; runt omkring oss ser vi också en allt mer människofientlig, falsk och hatisk tillvaro, en kall värld. Inledningen överraskar med ovanligt kallt sommarväder, minusgrader i juli är ju inte så vanligt, och så småningom är det riktigt kallt året runt med temperaturer som närmar sig femtio (tror fyrtionio är det kallaste som noteras). Den här boken ska självklart Augustnomineras, hoppas verkligen att juryn lyssnar denna gång.

Det återkommande i författarskapet handlar om människans relation till sin upplevda tillvaro. Vi är rädda för kaos (bokstavligt kaos, en tillvaro som omöjligt kan förstås) och vill att alla fenomen vi upplever ska vara verkan av en orsak, då blir tillvaron stabil och begriplig. Vi ser också gärna strukturer och mönster av olika slag; det kan till exempel vara kedjor i tiden där orsak ger en verkan som blir orsak till nästa verkan och så vidare vilket innebär att historien kan förstås eller förklaras och kanske till och med förutspås. Det kan också vara mönster i det rumsliga där kedjor och mönster i samma tid tycks förklara varför tillvaron är som den är.

Det spelar ingen roll att många filosofer från Aristoteles och framåt bevisat att detta sätt att se på tillvaron saknar logisk grund; vi väljer dessa bilder ändå eftersom vi uppfattar alternativen som alltför skrämmande. Detta är rädslor som kan utnyttjas vilket också sker i allt högre grad i vår kalla samtid med makthavare som sprider förenklade ”sanningar”, bilder som innehåller en mycket lättbegriplig men fullständigt falsk tillvaro, farliga lögner. Det Magnus Dahlström ägnar sig åt är att rucka på dessa föreställningar, till exempel orsakslös verkan, och därmed skapa en riktigt intressant osäkerhet.

Kort om bokens struktur med tre sammanhängande kortromaner: Ett tag funderade jag på möjligheterna till en Finnegansk cirkel men så är det inte, berättelsen är sekventiell, det förekommer extremt få tidsmarkörer men framgår ändå att det har gått trettiofem år mellan 2 och 3 så möjligen omfattar berättelsen runt sjuttio år, oklart när den tiden startar och slutar. Det rumsliga är också oklart; vi befinner oss i någon typ av glesbygd som är rätt isolerad, de nationella väderrapporterna noterar inte de speciella temperaturförändringarna här, servicenivån är låg men under åren som går är inflyttningen rätt stor. Den totala omfattningen är ungefär sexhundra sidor, den sista delen något kortare än de andra två. Varje del domineras av två namnlösa karaktärer:

1. Vargen: Man 1 och Kvinna 1.
2. Snömannen: Man 2 (möjligen son till paret i första delen) och Kvinna 2.
3. Människan: Kvinna 2 (äldre med en hjärntumör som ger demensartade symtom) och Kvinna 3 (dotter till Man 2 och Kvinna 2).

Man 1 är tandläkare som fått ett sommarvikariat, det är därför de befinner sig på denna plats, de har fått hyra ett enkelt hus billigt av kommunen. Han har varken tandsköterska, receptionist, eller städpersonal, får sköta allting själv, har absurda samtal med en anonym uppdragsgivare som finns i ett anonymt centrum, staden som ligger tjugo mil bort, som vill att han ska stanna så länge som möjligt men som inte kan lova stödjande resurser.

Hans sambo, Kvinna 1, är designer, arbetar hemifrån med att skapa mönster (konkreta mönster som bilder till de ovan beskrivna abstrakta), till exempel mönsterrapporter för tryck av tapeter. Abstrakta mönster förekommer också: ”En kedjereaktion av händelser. Ett negativt mönster som fick fäste, och dolda aktörer som trädde fram, de red på vågen.” Hon är också gravid i sjätte månaden, förlossningen närmar sig under denna berättelses gång.

Det är juli men för årstiden extremt kallt, rör sig mellan fem och nio minusgrader, och det kommer inga förklaringar i väderleksrapporterna som beskriver rätt normalt juliväder, kylan verkar vara ett mycket lokalt fenomen.

Ett undertema här handlar om våra olika sätt att se på framtiden: en morgondag med oroande hot, en morgondag med spännande möjligheter eller indifferens som antingen kan bero på fatalism, tro på en ödesbestämdhet som ändå inte kan påverkas, eller på en sorts trygghet som handlar om att ta det som kommer då, inte tänka på det i förväg.

Man 1 ser hela tiden på framtiden med stor oro; kring vädret, kring graviditeten och kring allt möjligt annat. Kvinna 1 blir mest irriterad på honom, verkar vara mycket trygg i sig själv.

Om författaren är notoriskt ovillig att dela elementära saker som tid, rum, namn och sammanhang kan han ofta fördjupa sig i detaljer på extrem nivå. Här handlar en hel del om tandvård, bland annat tycker han sig se en lokalt orienterad genetisk förändring som ägnas stort intresse. Vi får lära oss en del om osteokondros, utvecklingsrubbningar i skelettet, något som också återkommer senare i texten.

Han är fascinerad av rovdjur, inte minst varg, och ägnar, i hemlighet, en hel del tid åt att studera delar av ett stort vargkranium som han hittat i en grotta i närheten. Det verkar vara något konstigt med de jättestora hörntänderna, det saknas de tecken på en naturlig tillväxt som borde finnas där. Återkommande finns varulvsartade tankar, en rörelse mellan människa och varg.

I nästa del, Snömannen, möter vi Man 2 som möjligen skulle kunna vara son till paret i första delen (även om här finns svårförklarliga delar). Det framgår att han haft en svår uppväxt; som liten och svag med en astmaliknande sjukdom blev han tidigt offer för grov misshandel. Den varade i många år och framför allt finns det en ledande förövare som han verkligen hatar. Som ett resultat av detta har han aldrig kunnat avsluta någon skolgång, har inga betyg, det enda han har lyckats klara av är att ta ett körkort och tack vare det har han fått ett jobb; året runt kör han en mindre plogbil som framför allt håller snö borta från gångvägar i bostadsområden.

Han är intresserad av mönsterteckning, skulle kanske hellre vilja ägna sig åt det men kan inte komma in på någon sådan utbildning. Någon gång dyker det upp en bild i hans huvud av en kvinna som ”sitter framför ett bord fullt med mönsterteckningar”; kanske kan det vara hans mamma som han knappt träffat.

Det har blivit rejält mycket kallare, det är nu vinter året om, blir aldrig plusgrader, men samtidigt verkar det vara inflyttning, det byggs nya bostäder.

Han har en sambo, Kvinna 2, som till skillnad från honom är stor, hon förefaller att bli större och större genom texten, så småningom kommer det att krävas tio personer för att klara av att bära kistan när hon begravs. Hon arbetar på en restaurang, ett snabbmatsställe, bägge har oregelbundna arbetstider.

Den centrala händelsen i denna del inträffar när Man 2 plogar fram en död kropp. Skeendet ältas många gånger med olika resultat. Är det någon som varit död sedan länge eller är det någon som Man 2 dödat med sin plogbil? Varifrån kommer en del svårförklarade sår, djur eller människa? Är den döde gärningsmannen som var huvudansvarig för all misshandel eller är det någon helt annan person?

Här, liksom på flera andra ställen i texten, behandlas minnets opålitlighet vilket hänger samman med det mer generella temat om vår osäkra relation till vår tillvaro.

Kvinna 2 är gravid och i den avslutande delen får vi återse henne samt Kvinna 3, deras dotter som hunnit bli trettiofem. Hon arbetar som tandtekniker, alltså en viss återkoppling till den första delen, och här finns också en diskussion om möjligheten att bygga artificiella vargtänder.

Hon är en stark kvinna, lärde sig tidigt ta hand om sig själv, fick aldrig något egentligt stöd av sin mamma och sin pappa har hon aldrig träffat, hon har bara sett hans mönster under uppväxten i mammas lägenhet. Hon har också sett honom på någon ”enstaka bild, bredvid mamma, en försvinnande smal och liten figur, liksom under hennes armhåla, till hälften instoppad i kläderna.” (Texten är inte sällan en riktigt rolig skröna.)

Kvinna 3 har en extrem syn, inte bara ovanligt skarpsynt, sannolikt någon sorts genetisk förändring, en tänkbar mutation som en ögonläkare ville studera men som hon vägrade gå med på. Bland annat ser hon på ett klädesplagg i en bild en mikroskopisk text som visar sig vara tvättråd på estniska (jag råkar ha kompetens i det språket i familjen), något helt osynligt för vanliga människor.

Hon kan också se mönster i tillvaron som andra människor inte kan uppfatta, funderar på ”att rita upp en mönsterrapport” baserat på det hon ser.

Hon har en sambo, men han förekommer knappt i handlingen, och hon har nyligen blivit gravid.

Kvinna 2 har en hjärntumör med demensartade symtom och hon lever sina dagar på ett demensboende. Bland mycket annat är hon säker på att hon haft trillingdöttrar och att Kvinna 3 dödat sina två systrar i nioårsåldern. Om och om igen beskyller hon dottern för dessa mord.

På sjuttiotalet kom Lars Gustafsson ut med fem romaner som tillsammans utgör sviten Sprickorna i muren, en samhällskritisk skönlitteratur som delvis också filmatiserades. Om man skulle se de tre delarna i Vinter som en svit skulle man kunna kalla den för Sprickorna i isen och den är i högsta grad samhällskritisk och samtidigt allt annat än plakatprosa. En kamp mot de farliga förenklingarna, den släta begripliga ytan som skapats av försåtliga lögner. Som Cohen lärt oss är det just genom sprickorna som ljuset kommer in, inte med något enkelt svar utan med en belyst komplexitet, den trasiga nödvändigheten, bejakandet av osäkerhet, öppenhet och prövande samtal. Den här gången måste Augustjuryn skärpa sig!

Författaren

Magnus Dahlström, född 1963, blev med sina första prosaböcker Papperskorg 1986 och Fyr 1987 snabbt en av den unga litteraturens mest omtalade författare. Parallellt med prosan etablerade han sig som en både respekterad och omdebatterad dramatiker. På 90-talet gav han ut romanerna Nedkomst och Hem, den sistnämnda belönades med Sveriges Radios romanpris 1997. Romanerna Spådom 2011 och Sken 2012 bildar tillsammans med Psykodrama 2014 en löst sammanhållen trilogi. Därefter har Dahlström med ett antal fristående romaner: Hemman 2018, Förhör 2020, Vesalius 2022 (nominerades till Eyvind Johnsonpriset 2024) och nu Vinter. Han har tilldelats bland annat Doblougska priset, De Nios Vinterpris, Sveriges Radios Romanpris och Aftonbladets litteraturpris.

Anders Kapp, 2025-01-21

Bokfakta

• Titel: Vinter.
• Författare: Magnus Dahlström.
• Utgivningsdag: 2026-01-21.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 601.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Vesalius.
• Kapprakt om Förhör.
• Läs vad andra skriver om boken.