Första anblicken av en ny bok möter naturligtvis omslaget och har man tur kan det vara gjort av Sara R Acedo. För Lydia Sandgrens efterlängtade andra bok, Artens överlevnad, har hon gjort ett pianotangentskaos som är genialt, sammanfattar mycket av känslan efter att ha läst de sjuhundrasjuttiosju sidorna. En sak oroade mig under väntan på denna bok: tänk om skulle försöka skriva en fortsättning på Samlade verk? Det skulle naturligtvis gå, där finns minst ett frågetecken som man skulle kunna räta ut men det skulle vara så tråkigt. Hon hanterar den frågan riktigt elegant, huvudkaraktärerna från den förra boken dyker upp, men bara i periferin, gamla frågetecken rätas inte ut, tvärt om skapas nya som hon med varm hand överlåter till oss läsare att behandla precis som vi vill. Jag oroade mig alldeles i onödan och blev riktigt lycklig över det. Men en del känner vi ändå igen; ett episkt berättande med en handling som sträcker sig över lång tid, som inkluderar många människor, som behandlar många viktiga frågor med ett särskilt fokus på det konstnärliga skapandets villkor, här främst inom det musikaliska området. Det är en generös författaren, den här tegelstenen ger oss läsare massor, den innehåller inte en enda sida för mycket.

Redan i prologen möter vi två av de många människor vi får lära känna under denna läsning. Vi befinner oss i Carnegie Hall i New York, den sista av Beethovens pianokonserter ska framföras, slutsålt sedan länge. Det som drar är kanske främst megastjärnan Adrian de Witte, en av samtidens absolut främsta konsertpianister, men också den världsberömde dirigenten Enzo Viera som leder orkestern med säker hand. De två männen har samarbetat på många scener runt om i världen men den här kvällen går det inte riktigt lika fantastiskt som vanligt, Adrian verkar inte må riktigt bra. Det är oklart när denna konsert genomförs, genom läsningen rör vi oss ledigt i olika riktningar inom ett tidsspann på mer än femtio år, vi rör oss också en hel del i geografin även om navet, liksom i Samlade verk, finns i Göteborg.

Vi träffar berättarjaget Karl Hillberg som i textens nutid (2022) hunnit bli trettiofem, hans debutroman Kvinnor och män togs emot mycket väl, såldes även till ett dussin andra länder, men sedan gick det inte så bra med skrivandet av tvåan. Via sin agent Hanna fick han ett förslag; Alice Viera, änka efter den berömde dirigenten Enzo Viera, vill att han ska skriva en biografi om sin make, hon har valt att fråga efter just honom eftersom hon verkligen älskar hans debutroman. Så småningom accepterade han och i inledningen har han just återvänt till Göteborg efter att under ett år varit tjänstledig från sitt lärarjobb; han har arbetat med biografin på plats i Rom där bott i änkans stora hus och kunnat använda dirigentens arbetsrum som sin arbetsplats.

Femtio år tidigare hade Alice kvar sitt svenska efternamn Hedström och stora delar av berättelsen utspelar sig då med henne som huvudperson.

I Samlade verk utspelar sig stora delar av dåtidshandlingen i Göteborg på tidigt åttiotal och nu behåller vi i huvudsak geografin men flyttar ytterligare tio år tillbaka i tiden vilket innebär en hel del skillnader. Något som ändå är detsamma är den förbluffande och imponerande skickligheten när det gäller att skriva fram denna förflutna tid så levande och trovärdigt, författaren är ändå född först 1987. Igenkänningsfaktorn är skyhög för mig, men jag är ändå hyggligt jämnårig med Alice (hon är bara fyra år äldre) och de vänner hon hade på det tidiga sjuttiotalet. Med lätt rodnande kinder måste jag erkänna att jag skulle ha kunnat vara någon sorts mall för framskrivandet av Alices dåvarande pojkvän Erik Axelsson.

De två träffas på en fest på kårhuset i Göteborg i februari 1972, Alice har gått dit med storasyster Bibbi och systerns pojkvän Pelle von Becker, Erik är där med sina vänner, varken Erik eller Alice dansar men de börjar prata med varandra. De fortsätter träffas, blir så småningom ett par och Alice lär känna hans vänner. I Eriks vänkrets handlar det mesta om politik, han är själv en rätt alvarlig ung man som läser väldigt mycket och diskuterar olika samhällsfrågor.

Dominerande i den grupperingen är Gunnar Bagge, både kroppsligen och i debatten, han har starka åsikter om olika samhällsfrågor och är mycket påläst, han är självklar ledare för den studiegrupp de samlas i regelbundet. Han dyker också upp i en betydligt äldre version i nutidshandlingen, otroligt träffsäker och intressant karaktär, både då och nu.

Förhållandet mellan Alice och Erik är inte okomplicerat, ibland kan hon känna att hans politiska ideal är viktigare för honom än vad hon är. När han flyttar till ett kollektiv långt borta är det inte mycket kvar av deras relation.

Alice är yngst av tre systrar, döttrar till Irma och Gerhard Hedström. Pappa Gerhard är grundare och VD för Göteborgs största fastighetsbolag, Hedströms Fastighets AB, så familjen har gott om pengar. När Alice är tjugotre drabbas hon av en långvarig lunginflammation som inte vill ge med sig och familjeläkaren rekommenderar återhämtning i ett varmare klimat. Gerhard vet att hans syster Sonja och hennes man Lennart för tillfället bor i Rom så dit kan hon åka, hon kan bo hos sina släktingar. Vi får följa den första tiden i Italien, hur hon så småningom träffar Enzo och blir kvar där.

Vi får också träffa Kerl Hillberg i olika delar av hans liv, det sena nittiotalet när han på mellanstadiet får sina första egentliga relationer till musik, brodern Rasmus som så småningom blir läkare, vänskapen med Mischa som skulle hålla i sig i många år, två särlingar som tidigt fann varandra och som fortfarande umgås. Mischa har aldrig riktigt lämnat universitet, är ett geni på flera olika områden, har förmågor som han är ointresserad av att använda till något praktiskt, försörjer sig mest på nätpoker, ”någon anställning hade han vid trettiofyra års ålder ännu inte ådragit sig”. Han är möjligen på väg mot en sen psykologexamen, och han ger röst åt en hel del synpunkter på denna utbildning och verksamhet (och väldigt mycket annat) som tycks vara välförankrade vilket inte är så konstigt, författaren är också psykolog. (Psykiatriska frågor dyker upp i många sammanhang, blir till ett av flera teman, inte minst kopplat till Adrian de Witte, och delar inspirerade av Foucault som jag tror förekommer i texten, dock namnlös.)

I nutidshandlingen är Karl singel men i drygt fem år var han tillsammans med Elsa, sambos i en bostadsrätt i Majorna och sedan hade han ett kortare förhållande med Fanny. Särskilt tiden med Elsa återkommer då och då i texten.

Omfattande delar av handlingen ägnas åt Karls tid hos Alice i Rom, han får tillgång till ett enormt material och gör dagliga intervjuer med änkan. Fram växer bilder av parets långa liv tillsammans. Då och då hoppar vi till olika tider och platser där olika skeenden utspelar sig ”live” vilket genomförs fantastiskt snyggt.

Just rörelser i tiden är en av författarens bästa grenar, det finns händelser hela vägen från femtiotalet till nutid. Bland mycket annat finns ett skeende där A träffar B, de blir ett par, snart har texten rört sig tio år framåt och B ligger för döden. ”Det blev en begravning efteråt, men den gick han inte på.” Att behandla ett förlopp på det sättet borde kännas hackigt men det gör det inte alls, det fungerar med en perfekt rytm.

Så småningom känner Karl att det finns delar som skaver, han börjar ana att det finns någon annan som också skriver på någon sorts biografi över dirigenten, någon som inte alls har det stöd som Karl har från Alice, deras tre vuxna barn, resten av familjen och deras nära vänner, snarare tvärt om, hans konkurrent tycks gräva i något som familjen inte alls vill ska komma fram. Är han möjligen utnyttjad för något han inte förstår? Alice vill inte alls prata om detta.

”Men i själva verket visste jag inte vad jag gjorde, inte varför och inte för vem. Jag klafsade mest runt i lervällingen och drog silen längs botten till ljudet av uppmuntrande applåder.”

Här finns mängder av intressanta referenser inom alla möjliga områden (en som hon placerat hos Karl Popper tror jag dock har sitt ursprung hos David Hume).

Från Samlade verk återser vi Martin Berg som är Karls förläggare, han valde att skicka sitt debutmanus dit eftersom han känner Martins dotter Rakel, de gick på gymnasiet tillsammans, och hon är den han mest har kontakt med på förlaget. Även Gustav Becker återvänder på sätt och vis, en av hans tavlor finns med på en utställning i Rom som Karl besöker, verket är ett porträtt av Rakels mamma Cecilia, ”det fanns någon historia kring henne, som jag hade hört talas om men inte kunde erinra mig”. Snyggt!

Det som också återkommer från förra boken är författarens ovilja att förse oss läsare med ett färdigtuggat innehåll, här finns en hel del medvetna hål som vi får använda våra egna tankar och vår egen fantasi för att fylla vilket också innebär att den här texten kommer att utvecklas till delvis olika berättelser hos olika läsare. Från diskussionerna kring förra boken kommer jag ihåg att detta inte var populärt hos alla, men trots allt hos de flesta. Jag älskar den inställningen!

Jag kan inte riktigt tänka mig någon författare som kan jämföras med Lydia Sandgren, inte i vår samtid i alla fall; med sina två böcker har hon skapat sin egen nisch och bara det är djupt imponerande.

Författaren

Lydia Sandgren, född 1987, är uppväxt i byn Hyssna utanför Göteborg som äldst av sju syskon. Hon har bland annat studerat filosofi, psykologi och musik och är idag verksam som psykolog, författare och kulturskribent bosatt i Göteborg. Hon debuterade 2020 med romanen Samlade verk som hon då arbetat med under ett decennium. Den fick ett stort genomslag hos läsare och kritiker, tilldelades Augustpriset i den skönlitterära kategorin och rättigheterna såldes till tiotalet andra länder.

Anders Kapp, 2025-09-09

Bokfakta

• Titel: Artens överlevnad.
• Författare: Lydia Sandgren.
• Utgivningsdag: 2025-09-05.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 777.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Samlade verk.
• Läs vad andra skriver om boken.