2020 diagnosticeras Linda Spåmans pappa Walter med sjukdomen ALS och under hans sista år i livet träffar hon honom varje dag. Om detta handlar hennes Augustnominerade serieroman Ett år av apokalyptiskt lidande. Berättelsen inleds med hans begravning. Efter den följer Linda med i den lilla båt som ska ta pappan i sin svepning över floden Styx och hon berättar för döden om sin pappa och om hans sista år l livet. Vi rör oss sedan mellan detta samtal och de skeenden som samtalet handlar om. Det är en dokumentär skildring i den skönlitterära serieromanens form. Man ska inte tala illa om de döda är ett vanligt uttryck som författaren tack och lov struntar i; hon berättar kärleksfullt om sin pappa men det är allt annat än någon sockersöt glorifiering; det här förefaller naket och ärligt, hon älskar sin pappa men hon döljer inte att han också har sina fel och brister. Ungefär som att sorgen efter någon nära dött går igenom olika faser sker också när någon får ett besked om sin egen kommande död. Om detta har jag läst tidigare. Men i stället för att förklara det för oss läsare gestaltar hon den processen på ett starkt och berörande sätt.
Innan läkarbesök och diagnos hade Walter blivit oförklarligt sämre; han kunde tappa balansen, tappa känseln i fingrarna, ha svårt att svälja maten och en hel del annat. Han hade alltid haft svårt att tolerera svaghet hos andra och kunde inte acceptera sin egen svaghet nu.
Efter många undersökningar kom man fram till diagnosen ALS. Pappans reaktioner handlar mycket om ilska, det här är något han vägrar att vara med om, han börjar tidigt prata om att ta livet av sig. En av Spåmans starkaste illustrationer gestaltar uttrycket ”att bli fånge i sin egen kropp”.
Han blir bara förbannad över de ”goda råd” och den omtanke som möter honom från olika håll och så småningom blir han väldigt ensam, det är bara Linda som vägrar att överge honom.
Diskussioner om hur han ska kunna avsluta allt återkommer hela tiden, bland mycket annat undersöks möjligheten att åka till en dödshjälpsklinik i Schweiz.
Det finns mycket svart humor i boken. Vid något tillfälle försöker Walter svälta sig själv till döds. ”Efter tre dagar bad han mig att åka och köpa en halv special med extra räkröra från ett gatukök i Mölndal. … den bästa halv special i hela Sverige.”
Jag är uppenbarligen inte en riktigt lämplig läsare av serieböcker, har försökt då och då men inte fastnat, den enda som verkligen finns kvar i minnet är Mats Jonssons Augustnominerade När vi var samer från 2021 och det jag minns handlar inte om något skönlitterärt utan om de faktabaserade delarna där jag fick lära mig mycket om skogssamerna, en tidigare stor folkgrupp som nästan glömts bort.
Även i Spåmans verk dominerar det dokumentära över fiktionen men jag kan förstå varför man ändå har placerat den i Augustprisets skönlitterära klass. Visst är den berörande, ännu mer insiktsfullt belysande av en situation som många hamnar i, men jag kan inte se den som en vinnare av Augustpriset 2025.
Författaren
Linda Spåman (född 1976) är författare, konstnär, scenograf och serieskapare. Hennes verk tar sig uttryck i såväl performance som tredimensionella verk och serieromaner, ofta med sin särpräglade illustrationsstil som bas. För sin serieroman Misslyckat självmord i Mölndals bro (2011) belönades hon med Svenska tecknares pris Kolla!
Boken Äkta Spåman (2014) handlar om hur Linda blir misstagen för att vara spåkvinna och byter yrkesbana till att spå i tarot. Äkta Spåman är också namnet på den podd Linda Spåman drev där hon spådde människor som Maxida Märak, Karolina Ramqvist, Liv Strömquist, Sture Bergwall och Suzanne Osten. Ett år av apokalyptiskt tänkande är Linda Spåmans åttonde bok.
Anders Kapp, 2025-10-26
Bokfakta
- Titel: Ett år av apokalyptiskt tänkande.
- Författare: Linda Spåman.
- Utgivningsdag: 2025-03-26.
- Förlag: Ordfront Galago.
- Antal sidor: 246.
Länkar till mer information
- Kapprakt om Augustpriset.
- Läs vad andra skriver om boken.