Under de senaste femton åren har jag följt den skönlitterära delen av Augustpriset rätt nära med målet att fånga nya svenska böcker som jag annars kunde ha missat. I år har jag gjort ett sådant fynd; Kristians Fredéns bok En inre angelägenhet gick mig förbi är den kom ut i början av april men i och med att den finns med bland de nominerade har jag nu läst den och därmed har de tre möjliga vinnare jag hade innan nomineringarna offentliggjordes utökats till fyra. En av författarens förfäder var Nathan Söderblom, en av Sveriges största internationella megakändisar, en stjärna inom flera olika områden på det tidiga nittonhundratalet, som också kastat en skugga över sina efterkommande. Titeln är urtrist, I skuggan av Nathan tycker jag hade varit betydligt bättre men den visar sig redan finnas, äldsta sonen Helges texter publicerade av hans sondotter Omi; Helge själv tog livet av sig vid trettiosex års ålder, inspärrad på Ulleråkers mentalsjukhus. En annan person i släkten, Staffan Söderblom, sonson till Nathan, kom 1991 ut med Ursinnet baserad på tankarna efter sin pappas död. Ytterligare en annan av de efterkommande var Louise ”Lolo” Fredén, barnbarn till Nathan, författarens mamma, och kanske kan Nathans skugga bidra till att förklara hennes självmord sommaren 2015. Man kan möjligen fråga sig om detta verkligen är skönlitteratur; det är mer dokumentärt än fiktion, men texten är skriven i romanform och den är riktigt bra.

Det här är en familjekrönika, en biografi, en självbiografi och en del annat med en tematisk känna i tankar kring sociokulturellt arv. Texten har ett nav som utgörs av ett ”jag” och ett ”du”; jaget är författaren själv som tilltalar sin döda mamma med ”du”. Kring detta nav figurerar många andra.

Texten är relativt fragmentarisk med en rörelse fram och tillbaka i tiden. I avsaknad av den traditionella släktkrönikans kronologi blir det rätt krångligt att förstå hur släkten hänger samman. För min egen skull gjorde jag en liten summering av de viktigaste sambanden och kanske kan den också vara till nytta för någon annan:

Nathan (1866-1931) och Anna (1870-1955) Söderblom får tolv barn och mitt i skaran finns Lucie Söderblom, Kristians mormor, född 16 januari 1902 och kom att leva drygt hundra år, död i december 2002. Hon gifte sig 1924 med Arvid Runestam. Han var professor vid Uppsala universitet och biskop Karlstad 1938–1957.Strax efter flytten till Karlstad får de dottern Louise 1939, yngst av sex syskon, som så småningom gifter sig med Nils Fredén. På sent sextiotal arbetar de bägge som bibliotekarier i Borlänge; hösten 1970 får de sonen Staffan och i mars 1972 föds Kristian. Bara sex månader senare flyttar de till Borås och etableringen av den nya Bibliotekshögskolan; Nils är chef för den utbildningen i ett par omgångar och Louise, oftast kallad Lolo, är chef för högskolebiblioteket där under hela åttiotalet. Det är alltså i Borås som Kristian och hans bror växer upp. I början av nittiotalet flyttar hela familjen till Stockholm. Kristian gifter sig så småningom med Sanna (egentligen Susanna); 2005 får de dottern Lydia och 2007 föds sonen Marlon. 27 juli 2015 dör Kristians mamma Lolo, då sjuttiosex år gammal (pappan dör ett par år tidigare) och hennes självmord antar jag är orsaken till att Kristian kom att skriva den här boken.

Nathan Söderblom var redan som ung en intellektuell och social turbo; lärde sig allt mycket fort, lärde känna alla i snabb takt, mycket musikalisk, tog sig så småningom fram på många språk. Svenska kyrkans ärkebiskop 1914–1931, ledamot i Svenska Akademien från 1921, fick Nobels fredspris 1930 för sitt omfattande internationella ekumeniska fredsarbete och har mycket annat på sin digra meritlista.

Men han tycks inte ha varit någon vidare pappa, de många barnen var mest ett hinder för hans höga ambitioner. Hans sätt att reglera sin kvarlåtenskap är också märklig, till nytta för barnen är den inte.

Många av de som kommer efter honom i släkten når framstående positioner inom olika områden men författaren beskriver hur det hos de flesta ändå finns en skörhet, en skugga fylld av Nathans besvikelse, ingen kommer ju att kunna komma i närheten av honom.

Skugga kan också tänkas som något som kommer efteråt vilket författaren återkommer till på flera olika sätt. Kristendomen är något som kommer efter Jesus och samtidigt är han det fulländade, det kan aldrig komma en ny Jesus. Nathan menade att Bach fulländade musiken; visst kan andra skapa musik efter honom men till hans nivå kan de inte komma, det kommer ingen ny Bach. Kanske är det också så när det häller Nathan Söderblom och hans efterkommande?

Efter mammans död inser Kristian och hans bror att hon tydligen mått dåligt under lång tid, de läser hennes journaler som visar att hon fått hjälp mot ångest och depression under många år.

Samtidigt har Lolo i alla år varit ett energinav för familjen och släkten, där hon finns händer roliga saker; därifrån kommer ett adjektiv som skapats i familjen: lolig. Texten innehåller flera verkliga utdrag från SAOL för olika begrepp men också ett fiktivt där lolig beskrivs som ”charmig, mysig, älskvärd”.

I släktens nedärvda sociokulturella självbild finns intellektuell excellens, musikalitet, ledande positioner, kulturell bildning men också en självklar plats i centrum av vad det nu kan vara. Borås är allt annat än ett centrum och bröderna förstår att deras mamma vantrivts där under alla de åren.

Hon blir glad när Kristian får rollen som ansvarig för Svenska Akademiens Nobelbibliotek, ett sorts centrum, och kommer alltid till hans litterära samtal med olika prominenta gäster.

Det här förklarar inte författaren, det gestaltas skönlitterär i rörelsen mellan olika scener från deras liv. En av de sista saker som Lolo gör i livet är att skriva ett brev till sönerna; mening för mening kommer brevets text till oss läsare med större eller mindre mellanrum. Starkt och berörande.

Efter den här läsningen har jag nu fyra titlar som jag tycker kan vara värda Augustpriset 2025 I bokstavsordning):

• Kristian Fredén, En inre angelägenhet
• Hanna Johansson, Body double
• Lydia Sandgren, Artens överlevnad
• Lina Wolff, Liken vi begravde

(Hanna Johansson får det svårt, finns inte med bland juryns nominerade, men det borde hon ha varit.)

Författaren

Kristian Fredén debuterade som författare 1996, och utkom 2005 med den prisbelönta schackromanen Offret (Albert Bonniers).

Han arbetar i dag som redaktör hos Svenska Akademien och har tidigare, utöver bibliotekarie och litteraturkritiker, även varit ämnesexpert i litteratur på Nobelmuseet i Stockholm.

I oktober 2015 släppte han boken Skriv som en Nobelpristagare – från Selma Lagerlöf till Alice Munroe. En inre angelägenhet (2025) är hans femte bok.

Anders Kapp, 2025-10-24

Bokfakta

• Titel: En inre angelägenhet.
• Författare: Kristian Fredén.
• Utgivningsdag: 2025-04-02.
• Förlag: Ordfront.
• Antal sidor: 195.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Augustpriset.
• Läs vad andra skriver om boken.