Karin Wik fick välförtjänt uppmärksamhet för sin debut Skolan 2021. Jag tyckte också mycket om tvåan Flickor som du från 2024 så naturligtvis ville jag läsa hennes nya och tredje bok, Dö som ett djur. Kanske är jag inte lika begeistrad den här gången men tror det uteslutande handlar om förväntningar, från början hade jag naturligtvis inga och nu är de ganska höga. Vi återser trettiofemåriga journalisten Ida Rossi och hennes kolleger på Värmlands-Posten i Karlstad. Hon är lite mindre trasig än hon varit i de tidigare böcker vilket är klokt, det kan bli rätt tjatigt om författaren inte låter henne få må lite bättre. Numera har hon ett rätt bra förhållande med polisen Luka Berisha som också hade en stor roll i förra boken även om det inte är helt okomplicerat med informationsflödet mellan en kriminalreporter och en polis. På jobbet är tempot högt, de är inte så många journalister kvar efter alla nedskärningar. Liksom tidigare finns en tematik kopplad till verkliga samhällsproblem; den här gången är de två: utnyttjande av svart arbetskraft från andra länder och ett miljö / klimat-tema som hon hanterar på ett originellt och intressant sätt.

Redan från start blir jag glad; här finns ingen prolog om en anonym person som råkar illa ut, något som tycks ha blivit en rätt tröttsam genrestandard.

I stället hamnar vi direkt på redaktionen där chefen Lundell vill att någon ska bevaka en välgörenhetsgala, han har bara två att välja på och eftersom Nadya har en läkartid så blir det en mycket motvillig Ida. Men plötsligt kommer ett larm om två skjutna vid en minkfarm i Åmotfors så Ida skickas dit i stället vilket passar henne bättre, hon är ju kriminalreporter även om hon inte sällan tvingas ta andra knäck också.

De döda har inga identitetshandlingar alls och Ida får inte reda på så mycket, Luka är på plats men vill inte prata med henne, han skickar en av sina kolleger till avspärrningen i stället men hon har inte mycket att säga. Det är ägaren till minkfarmen som hittat kropparna och Ida tänker göra ett försök att prata med honom. På väg till hans hus som ligger en bit bort upptäcker Ida en tredje död kropp, inte skjuten utan våldsamt knivskuren. Ida känner igen honom, det är Elias Kroon, för fyra år sedan hade hon skrivit om hans försvinnande, en då sextonårig pojke som redan hamnat i mycket elände. Han dök upp men försvann igen, hans mamma och styvpappa har inte haft någon kontakt med honom på flera år.

Hon skriver det hon kan, på eftermiddagen vill Lundell att hon ska ta välgörenhetseventet också så motvilligt går hon till Fredrik Sundhages pampiga hus, det är han som arrangerar, alla som räknas i området är där och minglar, hon hinner dit innan välgörenhetsauktionen ska börja. Hon har ändå en idé om något som kanske kan vara intressant; det finns rykten om en del fastighetsaffärer mellan Sundhage och kommunen, kommunalrådet Pia Lindgren är säkert där och Ida ska försöka fråga henne varför han fått köpa flera attraktiva objekt så billigt, utan en riktig upphandling?

På plats träffar hon oväntat Adam Helmersson. Han och Ida var ett par under nio år, det är fyra år sedan förhållandet tog slut och de har knappt träffats sedan dess. Det visar sig att han numera arbetar åt Sundhage, är controller på koncernens huvudkontor. Han är numera tillsammans Aurora Sundhage, tio år yngre än honom, koncernens bolagsjurist och den som sannolikt ska ta över när pappa så småningom avgår från VD-posten. Till och med Adams ständigt strulige lillebror Filip jobbar för koncernen, i hans fall med enklare fastighetsskötsel.

Liksom tidigare är det Ida som äger nästan hela berättarperspektivet i en rak berättelse som startar i maj och pågår ett antal veckor framåt. Det flödet bryts då och då av brev som Liviana skriver till sin pappa hemma i Moldavien. Hon och hennes man har nappat på en möjlighet att åka till Sverige för att jobba ihop pengar som kan göra deras tillvaro bättre, sonen Leonid har de lämnat kvar hos morfar. Från start finns de tillsammans med en grupp andra i en minibuss på väg mot Sverige och vi får successivt veta mer om vad som händer med dem.

Vi får följa utredningen om morden och den moldaviska gruppens öden, naturligtvis flyter dessa två spår delvis samman så småningom. Parallellt följer vi Idas privata liv, förhållandet med Luka och en hel del annat. Adam och hans närmaste omgivning återkommer i handlingen. Det blir både läsvärt och spännande, hela vägen fram till multipla upplösningar.

Först hajar jag till när minkfarmen dyker upp i handlingen; det finns inga sådana kvar i Sverige. Men jag vet inte riktigt när nutidshandlingen i den här boken äger rum, det är i maj-juni men tror inte det finns några markörer som visar vilket år det är i den nya boken. Men det fanns i den förra, det var hösten 2019 så kanske den nya äger rum under 2020 och då fanns det några minkfarmar kvar. Då hade å andra sidan pandemin slagit till och av den finns inte ett spår i texten. Sedan blir jag irriterad på mig själv; det här är skönlitteratur och författare får hitta på vad de vill.

Under redigeringsfasens senare delar ökar riskerna för fel. När man sent förändrar skeenden uppstår ofta följdverkningar som de inblandade inte alltid har koll på. Tidigt i den här bokens handling har Idas chef Lundell kommenderat iväg henne för att bevaka en välgörenhetstillställning hos Fredrik Sundhage. Därefter händer följande: A. Ida har knappt hunnit ut ur tidningshuset innan Lundell ringer med en kontraorder, hon ska åka till minkfarmen i Åmotfors i stället, det har just kommit ett larm om två skjutna. B. Ida går till välgörenhetsgalan där hon oväntat träffar sitt ex Adam och hans nya flickvän. När hon är där ringer Lundell om larmet från Åmotfors och Ida åker dit. A gäller för texten tidigt i boken. B gäller när Ida sent i texten tänker tillbaka på händelsen. B gäller också för förlagstexten på hemsidan och baksidan av boken. Exemplet är inte alls ovanligt. Naturligtvis är det en bagatell men kan ändå vara en påminnelse om varsamhet när det gäller förändringar i händelselogik i sena skeden.

I takt med att klimatkrisens konsekvenser blivit allt mer uppenbara har det också blivit allt varmare i många skönlitterära texter. Ibland går det till överdrift. Det gör det här.

Men det finns massor att tycka om, det mesta har jag redan tagit upp när jag skrev om de två tidigare böckerna och ska inte upprepa mig; författaren har hittat ett eget sätt att skriva vilket är ovanligt i den strida genrefloden. Hon har också en förmåga att väva in oväntade och intressanta komponenter. Ett exempel är när den högst verkliga och ännu mer märkliga finska filosofen Pentti Linkola gör entré i handlingen; inte live förstås, han dog 2020, men ändå på ett dramatiskt sätt som fångar oss läsare, Wik är allt annat än en fegis, hon är väl värd att läsas.

Författaren

Karin Wik är född 1979 och uppvuxen på Hammarö utanför Karlstad men bor numera i Göteborg med man och två söner. Hon har en bakgrund som journalist men arbetar idag som PR- och kommunikationschef. Hon debuterade 2021 med Skolan och nya Dö som ett djur är seriens tredje del.

Anders Kapp, 2025-08-19

Bokfakta

• Titel: Dö som ett djur.
• Författare: Karin Wik.
• Utgivningsdag: 2025-08-15.
• Förlag: Louise Bäckelin.
• Antal sidor: 316.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Flickor som du.
• Kapprakt om Skolan.
• Läs vad andra skriver om boken.