Sedan debuten 2016 har Karin Janson kommit ut med elva böcker, mestadels inom feelgood, men den tolfte, Den falska avbilden, är hennes spänningsdebut som nu finns ute. Det är också första delen på den planerade serien Signalementskontoret som utspelar sig i Stockholm på tidigt nittonhundratal när till exempel tekniken med fingeravtryck är ny i praktisk användning. En vårmorgon 1908 träffar vi berättelsens huvudperson, Otto Berner, som hade anlänt till Stockholm med tåg från Västerås kvällen innan. Han tillhör en familj av militärer sedan generationer, släktgården är fylld av oljemålningar på framgångsrika män och där kommer nog hans femton år äldre bror Gustav att hamna; redan kaptenslöjtnant med en lovande framtid och goda kontakter, herre över gården numera. Otto lyckades bara bli andrekorpral innan den olycksaliga händelsen gjorde slut på hans korta militära karriär, gjorde slut på relationen med Rebecka, hon sa upp förlovningen, och som dessutom innebar att han kommer att halta resten av livet. En rätt fattig och misslyckad ung man som nu vill försöka bli polis; det blir riktigt läsvärt.

Axel Thörne har efter en militär karriär blivit stadsfiskal och chef över Detektiva avdelningen i det slitna polishuset på Myntgatan i Staden mellan broarna (Gamla stan). Gustav känner Thörne via en officersklubb och har hjälpt Otto att boka ett möte med honom.

Otto drömmer om ett nytt liv som detektiv, men Thörne erbjuder honom i stället jobb som skrivbiträde på signalementskontoret, berättar att kontoret gjort stora framgångar inom daktyloskopi (läran om fingeravtryck) under senare år. Det visar sig att kontoret består av en liten skrubb utan fönster och att det, utöver Otto, bara består av en person till, Villu Kask.

En annan viktig karaktär är detektivkonstapel Robert Svartling som finns på en annan våning i polishuset. Han delar rum med detektivöverkonstapel Creutz som är avdelningens stjärna, rätt stöddig och obehagligt överlägsen, tar hand om alla viktigare fall samtidigt som Svartling får ta hand om de ointressanta fallen.

Robert har en stor hemlighet, han är homosexuell och lever tillsammans med sin man, Villu Kask, något som ingen får veta, det är kriminellt på denna tid.

Med nytillträdda polissyster Kajsa Hemmingsen fullbordar författaren en originell och intressant trio som trots starkt motstånd från olika håll, inte minst internt i polishuset, försöker ta fram sanningen, även när det är en sanning som inte passar viktiga makthavare. Kajsa inser tidigt att de rätt våldsamma förhörsmetoder som tillämpas vid denna tid är totalt improduktiva, det är få som vill lyssna på hennes insikter, men kanske ändå någon.

Det är två fall som dominerar i handlingen. Den ena handlar om en serie inbrott hos förmögna och inflytelserika personer. Någon passar på att ta sig in i deras eleganta stadsvåningar samtidigt som de befinner sig på sina fritidsfastigheter i skärgården.

Det andra fallet handlar om ett försvinnande; det är ett litet varietetsällskap som reser runt i Europa och just nu befinner sig i Stockholm. Det är stjärnan, sångerskan DeMeyer från Frankrike, fröken Nina Bader som spelar piano, unga och vackra dansösen Fleur samt Dieter Penz som verkar leda gruppen. Penz och Bader kommer till polishuset och får träffa Svartling, de berättar att Fleur är försvunnen.

Dessa två fall växer ut och växer samman, underdogtrion är mycket smartare än vad någon i deras omgivning tror, det hela handlar om korruption på högsta nivå, internationell kriminalitet och människohandel, motståndet från omgivningen bara växer, till och med Gustav Berner försöker stoppa sin lillebror utan att lyckas. Det är skickligt konstruerat av författaren.

Skicklig är också framskrivningen av miljön med tidens extrema klasskillnader, utsatthet och fattigdom, det blir läsvärt levande.

Familjen Brolin finns långt ner på stegen, fattiga och småkriminella och har viktiga roller i berättelsen. Här finns pappa Nils Alfred, mamma Lilly Sofia samt barnen Elisabeth, Anna, Johan och Jarl som är unga vuxna när handlingen utspelar sig 1908. Jarl har råkat extra illa ut, som psykiskt sjuk hamnade han först på dårhus som är riktigt vedervärdiga under denna tid. Då bestämde mamma Lilly Sofia (pappa var redan död) att placera honom på ett privat vårdhem i Björknäs där förhållandena är bättre; hon övertygade också syskonen att hjälpa till med att betala avgiften. Vi får bland mycket annat veta att Jarl där behandlas med läkemedlet diacetylmorfin en gång i veckan. Möjligen borde författaren ha hjälpt till med att berätta att det är ett annat ord för heroin, ytterligare ett av många exempel på intressanta skillnader mellan då och nu.

Underdogperspektivet fungerar i stort sett alltid, vi gillar när de utdömda reser sig mot makten, och författaren använder detta perspektiv skickligt, det ger läsglädje. Även miljöbeskrivningarna kan bara applåderas, de känns levande, trovärdiga och är intressanta att läsa, gissar att det ligger en hel del research bakom dessa delar. Hon har byggt en stark grund för serien Signalementskontoret.

Författaren

Karin Janson, född 1982 i Stora Skedvi, är journalist och författare. Hon har studerat kulturjournalistik vid Umeå universitet och tidigare arbetat på Dalarnas tidningar. Hon delar sin tid mellan en lägenhet i Vasastan i Stockholm och barndomshemmet i Stora Skedvi vid Dalälven. Sedan debuten 2016 har hon kommit ut med elva böcker, främst landsbygdsförankrad feelgood med en hel del framgång, främst på ljudmarknaden. Nu provar hon något helt annat, historisk spänning som utspelar sig i Stockholm på tidigt nittonhundratal. ”Tanken föddes när jag var på en utställning på Polismuseet” berättar hon själv och nu skriver hon på uppföljaren.

Anders Kapp, 2026-01-22

Bokfakta

• Titel: Den falska avbilden.
• Författare: Karin Janson.
• Utgivningsdag: 2026-01-21.
• Förlag: Printz.
• Antal sidor: 416.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.