Finlandssvenska Johanna Holmström bjuder oss på en sällsynt välskriven prosa i Björndråparen, andra delen i hennes rovdjursserie, hon debuterade inom spänning med Vargens unge 2024. En varg spelar en viktig roll även i den nya boken, en hona som blivit kompis med en stor björnhanne, något mycket sällsynt som studeras intensivt av naturvårdsparet Jakob och Marja Terås, deras rapportering på sociala medier följs numera av trehundratusen fans över hela världen samtidigt som de är hatade av traktens många jägare. Så påträffas björnen skjuten och brutalt stympad, det finns också tydliga tecken på att vargen är skadskjuten. Berättelsen har sitt centrum den lilla finska staden Kuhmo, nära ryska gränsen, och som på många andra platser i nordisk glesbygd är konflikterna heta när det gäller frågor om de stora rovdjuren. Samma helg som den döda björnen påträffas försvinner sjuttonåriga Jenna Laine spårlöst, hon har kanske drabbats av ett annat sorts rovdjur. Det finns faktiskt ett samband mellan björnens död och tonårsflickans försvinnande; bara att skapa det är kreativt av författaren och det finns mer än så att imponeras av.
Återkommande huvudperson är kriminalpolisen Minna Salminen som är ett starkt karaktärsbygge om än inte så lätt att älska; ofta arg, sur och vrång, både på jobbet och utanför yrkesrollen. På jobbet har det blivit värre sedan hennes mångåriga chef Kari Partakoski förtidspensionerat sig och ersatts av Hannu Vepsäläinen. Chefen har sitt kontor i Kajana, tio mil bort; Kari brukade komma regelbundet till Kuhmo men det gör Hannu i stort sett aldrig vilket i sin tur innebär att Minna tvingats ta en tydligare lokal chefsroll i Kuhmo och det passar henne egentligen inte, hon är en riktigt bra utredare men ingen bra ledare, i valen mellan morot och piska är det oftast den senare som kommer fram.
Minnas närmaste medarbetare är Timo Kyrö och de övriga kollegerna är Markku Kilpelä, Esko Sydänsyrjä, Arma Lehtonen, Påivi Kivimäki och Kimmo Laitinen. Det är en väl framskriven ”polisfamilj”, kolleger med olika egenskaper som får träda fram i olika skeenden, i vissa fall också med egna berättarröster.
Det lokala jaktlaget samlas snabbt, ett sårat rovdjur är farligt, vargen måste hittas innan den ger sig på människor, och många av jägarna ser med stor entusiasm fram emot att få döda vargen. Samtidigt funderar Jakob och Marja på hur de ska kunna skydda varghonan. Den här konflikten skrivs fram mycket starkt genom hela berättelsen.
Tidigt dyker Aino Kettunen upp i handlingen, journalist på regionala tidningen Kainuun Sanomat som är beredd att tänja på alla tänkbara gränser för att få fram stora nyheter. Hon spelar en rätt stor roll i handlingen.
På lördagskvällen samma helg som den döda björnen hittas är sjuttonåriga Jenna Laine på en grillfest, efter den är det ingen som sett henne. Hennes mamma Henni saknar henne inte förrän måndag förmiddag, hon har som vanligt varit full, hon är alkoholiserad sedan länge men det har bara blivit värre, frågan är hur länge hon ska klara av att behålla jobbet. Hemmet har hon givit upp helt och hållet, det är Jenna och hennes trettonåriga lillasyster Olivia som sköter om allting, pappa Pauli finns inte med bilden.
Henni polisanmäler försvinnandet, det hon vet om sin äldre dotter är inte så mycket; Jenna är perfekt, en skötsam tjej med höga betyg i skolan, hon kan inte förstå vad som gått snett. Olivia vet mycket mer men det berättar hon inte, hon vet att Jenna lagt ut sexiga bilder på sig själv på nätet, hon vet att syrran tjänat massor av pengar på snuskiga gubbar. Det dröjer innan polisen börjar få kunskap om Jennas verkliga liv men några spår efter henne hittar de inte.
Det hela kompliceras också av en sårig historik mellan Henni och Minna där Henni menar att Minna, då i stort sett helt ny som polis, var ansvarig för att hennes stora kärlek, då femtonåriga Tuomas, dog för tjugo år sedan och har hatat hennes sedan dess. Nu måste de prata med varandra för första gången på alla dessa år.
Vi rör oss snyggt mellan vargjaktens olika aspekter, det rovdjur som Jenna drabbats av, de två polisutredningarna, journalisten Ainos grävande, historiska bakgrunder, de ledande karaktärernas personliga liv och det blir spännande, författaren bygger upp dramatiken på vägen mot starka upplösningar.
Det finns skillnader mellan finlandssvenskan och den svenska som används i Sverige vilket märks i läsningen. Egentligen inte så mycket i språket på något annat sätt är positiva saker som en underbar språkmelodi, elegant meningsbyggnad, välfunna liknelser och mycket annat. Det som då och då blir en smula problematiskt är begrepp med olika betydelser i de olika länderna. Några få exempel: Jag har aldrig sett avspärrningsband runt brottsplatser betecknas som banderoller i Sverige. De skillnader som finns mellan sjuksköterskor och sjukskötare verkar vara olika i de två länderna. Detsamma gäller begreppet ”överbefälhavare”; Markku, en av Minnas äldre underställda poliser ”har tagit på sig sin uniform från armén där han var överbefälhavare” är inte en tänkbar formulering i Sverige.
Jag kan inte se någon rimlig väg att hantera den här utmaningen; berättelsen äger rum i Finland, svenska är ett erkänt minoritetsspråk i Finland och för finlandssvenska läsare är begreppsskillnaderna sannolikt helt oproblematiska. Möjligen skulle förlaget kunnat kommentera skillnaderna i de upplagor som säljs i Sverige men jag är tveksam till det, så besvärligt är det faktiskt inte.
Det är första gången jag läser något av den här författaren men absolut inte sista, en riktigt imponerande text. Elina Grandin är också värd att prisas för ett ovanligt suggestivt omslag
Författaren
Johanna Holmström, född 1981, är en finlandssvensk författare. I sina romaner och noveller analyserar hon ofta människans mörkare impulser, speciellt inom familjerelationer. Hon debuterade 2003, fick sitt genombrott med den prisbelönta novellsamlingen Camera Obscura år 2009 och 2013 erhöll hon även stipendium ur Gerard Bonniers donationsfond. 2022 utkom novellsamlingen Handbok för klardrömmar, som nominerades till Runebergspriset och 2023 tilldelades hon Karin Boyes litterära pris. 2024 debuterade Johanna Holmström som spänningsförfattare med romanen Vargens unge och nu finns även uppföljaren Björndråparen ute.
Anders Kapp, 2026-04-23
Bokfakta
- Titel: Björndråparen.
- Författare: Johanna Holmström.
- Utgivningsdag: 2026-04-17.
- Förlag: Bonniers.
- Antal sidor: 480.