Jag tyckte mycket om Johanna Hedmans debut Trion från 2021, den fanns med bland Kapprakts nomineringar till Augustpriset det året men det tyckte inte juryn, just det året fanns det inte en enda titel med på bägge nomineringslistorna. Det var en stark gestaltning av grundläggande existentiella frågor, generaliteter som gjordes personliga i samspelet mellan titelns tre personer. Även i nya Mecenaterna visar författaren sig vara orädd för stora frågor, som titeln antyder vistas vi nu på det konstnärliga skapandets fält, men även om det är en rätt liten andel av befolkningen som titulerar sig konstnärer i någon form innebär det ingen egentlig tematisk avsmalning. Dels innehåller fältet en del skarpare gränser inom sådant som annars även existerar inom andra verksamhetsområden och dels utgör konstnärliga verk av olika slag viktiga delar av den kontext i vilken vi alla lever. Existerar magin i tillvaron, är vi fria eller köpta, kommer den som ger av sig själv till slut att försvinna? Det är några av de frågor som författaren gestaltar i en underbar text.

Strukturellt utgörs boken av två delar, sjuttio procent av texten i den första delen och trettio i den andra. I den första rör vi oss ganska fritt, fram och åter i tid och rum mellan olika scener, inte sällan initialt svårbegripliga, vad har det här egentligen med något annat att göra, men trådar skapas och återkommer i oväntade sammanhang, bygger tillsammans insikter, en helhet, ett bokstavskonstverk. Den andra delen är mer sekventiell, ett sökande efter en försvunnen konstnär i Berlin, den förra bättre än den senare enligt min mening.

På vägen möter vi många karaktärer men det är två som dominerar. Alma är i berättelsens nutid återflyttad till Stockholm, sambo med Joel, de har tillsammans dottern Signe, de bor i en lägenhet på Inteckningsvägen (roligt!). Hon är doktorand i konsthistoria och har en del andra uppgifter på universitetet. Men hon är också en annan sorts doktor, en Watson vid geniets sida.

Alma och Maud blev vänner i ungdomen när de bägge bodde på ett skandinaviskt kollektiv i London. Trots, eller kanske tack vare, stora skillnader håller deras vänskap genom åren även om de inte haft så mycket kontakt på senare tid. Redan i kollektivet var Alma diplomaten, den som löste alla dispyter, som hade goda relationer till alla. Maud höll sig mycket för sig själv, tecknade i trädgården, blir så småningom geniet vars verk efterfrågas av världens rikaste konstsamlare.

Maud är berättelsens epicentrum men också en undanglidande gestalt, vi möter henne huvudsakligen genom andras ögon, öron och tankar.

Tidigt dyker det upp en tredje karaktär som tar stor plats i berättelsen; Dalia driver ett framgångsrikt galleri i London, hon har en fantastisk förmåga att finna nya talanger, knyta dem till sitt galleri, sammanföra dem med titelns mecenater som kan hjälpa unga förmågor och kanske samtidigt göra goda affärer för sig själva. Maud blir en sådan protegé samtidigt som Alma utvecklas till galleriets främsta säljare; hon har en fantastisk förmåga att spegla konstsamlande miljardärer (”Hon kände sig som en sobert klädd prostituerad i väntan på en kund”) och guida dem till nya köp.

Alma tröttnar så småningom, vill ”närmare konsten och bort från pengarna” genom att söka sig till forskningen bara för att finna sig fast igen, men på andra sätt.

Dalia ringer till Alma och berättar att Maud är försvunnen, det går inte att få tag på henne. Alma accepterar ett uppdrag, hon ska åka till Berlin, där Maud senast sågs, och försöka hitta henne. Det är bokens andra del där Alma pratar med alla hon kan hitta som haft kontakt med Maud.

Här finns flera olika teman. Ett handlar om en fråga: Kan konstnärligt skapande förenas med ett vanligt familjeliv? Vi har århundraden av empiri för svaret ja. I alla fall när det gäller män som vid sin sida har kvinnor som tar hand om familjen. Men är det också möjligt för kvinnor? Naturligtvis är det en relevant fråga, men den har väldigt många andra sysslat med så det tycker jag är det minst intressanta temat i boken.

En annan fråga: Är vi i någon mening fria eller är vi alltid köpta? Vare sig det nödvändiga inflödet av pengar kallas lön eller arvoden så är vi alltid köpta. Även gåvor, till exempel från någon av titelns mecenater, är en typ av köp, de flesta av oss vet att fria luncher inte existerar. Det normala motargumentet handlar om att de inte köper mig, de köper bara det jag gör, men det är ett rätt svagt argument. Dels existerar ingen tydlig gräns mellan ett varande och ett görande, dels finns goda argument som talar emot hela föreställningen om ett statiskt varande; jag är inte, jag blir hela tiden och i blivandet har handlingarna, verksamheten en avgörande roll. Utöver att vara en mer rimlig föreställning skulle den också kunna ta död på hela finn-dig-själv-industrin vilket skulle vara en bra sak.

Men det finns ju också ickemonetära transaktioner, till exempel i alla våra relationer. Om jag ger av mig själv till någon annan i en relation, innebär det att jag förlorar en del av mig själv? Eller innebär det att jag köper någon annans vänskap eller till och med kärlek?

Ofta tänker vi oss konstnärligt skapande som något innerligt, sinnligt, där konstnären gräver i sitt allra innersta för att finna råvaran till det konstnärliga verket. Det finns också en motsatt tankekedja där skaparen nollställer sig själv, blir verket, är verket. Det är fullt möjligt att de två olika vägarna leder till samma punkt, men, som alltid, har vägen betydelse.

Ytterligare ett tema, kanske det viktigaste, handlar om vår ständiga önskan att förklara, att finna förklaringar, ”att det bakom varje gåta fanns ett bankkontonummer” att vägra att acceptera att tillvaron också kan innehålla något oförklarligt, något magiskt, till exempel i mottagarens komplexa relation till ett konstnärligt verk. Bland mycket annat finns en underbar scen där Joel hittat en av Mauds tavlor, tydligen en gåva till Alma, och fastnar, kan inte slita sig, konstverket har fångat honom fullständigt, han är bergtagen.

Allt de här gestaltas skickligt, levande och insiktsfullt av författaren, jag tycker om Johanna Hedman.

Författaren

Johanna Hedman är född 1993 och kommer från Stockholm. Hon har en masterexamen i freds- och konfliktstudier från Uppsala universitet och kandidatexamen i litteraturvetenskap och internationella relationer. Hon har studerat på Stockholms universitet, New York University och Försvarshögskolan och praktiserat i säkerhetspolitiska gruppen på svenska FN-representationen i New York. Hon har också studerat franska i Paris och jobbat på människorättsorganisationer i Sverige och i Indien.

Hon debuterade 2021 med romanen Trion, som fick stor uppmärksamhet och översatts till ett tiotal språk. Trion ska också bli en teveserie, inspelningarna inleddes i september i år och sannolikt blir det premiär 2026.

Anders Kapp, 2025-12-09

Bokfakta

• Titel: Mecenaterna.
• Författare: Johanna Hedman.
• Utgivningsdag: 2025-10-09.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 272.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Trion.
• Läs vad andra skriver om boken.