Jag har liten erfarenhet av verklighetens poliser, vilket naturligtvis är glädjande för mig, men den lilla kunskap jag har om äldre utredande poliser stämmer väl överens den nya seriens helt vanliga snut, kommissarie Roland Larsson; alltså kloka och medkännande människor med god förmåga att kommunicera med de flesta. Hos författaren Johan Kant finns både kunskaper som skapar trovärdighet och ett stort hjärta för människor som inte alltid har det i enkelt i tillvaron vilket gläder oss läsare. Paret Sandra Törnqvist och Zacke Isberg har en lång gemensam historik som blandmissbrukare men nu har de bestämt sig för en radikal förändring; kärleken till varandra och de tvillingar som växer i Sandra har givit dem kraften att bli rena. Den här fredagen ska de fixa en fin myskväll tillsammans men Zacke är sen, Sandra ringer runt utan resultat och till slut ger hon sig ut och letar. Hon hittar honom i Kärrtorpsparken, tror först att han fått ett återfall och fyllesover men han är död, mördad på samma sätt som flera andra missbrukare för rätt många år sedan. Här finns mycket bra men också ett stort problem.

Roland Larsson har hunnit bli sextiotvå, i mer än trettio år har han tagit tunnelbanan från Kärrtorp in till polishuset i city, har är en erfaren, skicklig och omtyckt utredare. Han har nyligen kommit tillbaka efter en längre sjukskrivning för utmattningssyndrom och ska till att börja med främst arbeta med kalla, komplicerade fall. Mordet på Zacke är ju inte kallt, han hittades död i juli för en dryg månad sedan, men Grova brott i Huddinge har ändå skickat över fallet, de har inte kommit någonstans och det finns uppenbara kopplingar till flera olösta mord för drygt tjugo år sedan.

Roland får fallet vilket gläder honom, det verkar vara intressant och dessutom har morden, både då och nu, begåtts i Kärrtorp, hans egen hemmaplan. Roland arbetar gärna själv så han blir inte alls glad när chefen ger honom en ny partner, unga vältränade Zeynep Yilmaz har efter en omplacering hamnat på deras avdelning, Roland har ett ledigt skrivbord i sitt rum som hon tilldelas. De två är olika på alla tänkbara sätt men de lär successivt känna varandra, en del av texten som är riktigt läsvärd.

Roland och Eva har varit gifta i evigheter, ett riktigt fint äktenskap, de trivs i villan på Riksrådsvägen nära Nackareservatet i Kärrtorp där deras tre barn vuxit upp, utflugna sedan länge och det går bra för dem alla tre. Eva är barnmorska på Södersjukhuset, lika engagerad i sitt jobb som Roland är i sitt. Allt är bra men kanske har det vuxit in en slentrian i vardagen. Det är framför allt Eva som tar upp diskussionen om vad de ska kunna göra för att utveckla sin relation, en del av berättelsen som skrivs fram mycket trovärdigt och berörande.

För drygt tjugo år sedan, 2000-2005, mördades sex män, alla kroppar hittades i Kärrtorpsparken, en gång om året på samma datum, 30 juli, alla mördade på samma sätt, med en giftspruta, alla missbrukare och bekanta med varandra. Under denna tidsperiod försvann också tre kvinnor från samma gruppering. Nu, långt senare, har alltså Zacke mördats på samma sätt. En av de mördade då var Zackes pappa och en av de försvunna var hans mamma.

Roland och Zeynep läser igenom de gamla mordutredningarna, ett omfattande material, tusentals sidor som uppfyller alla tänkbara formella krav men samtidigt är riktigt usla polisutredningar. Alla morden skrevs av och de tre kvinnornas försvinnanden utreddes knappast alls.

Vi får följa utredningsarbetet och fram växer bilden av en gruppering som funnits i många år, liknande finns på de flesta platser med A-laget eller något annat som kollektiva beteckningar.

Det finns något ovanligt i den språkliga dräkten, ett vänligt tonfall som skulle kunna misstas för naiv aningslöshet men som mer handlar om en oskuldsfull mänsklighet förkroppsligad av Roland Larsson själv. Han förenklar inte, reducerar inte människor med gruppattribut utan pratar med var och en som den speciella person som han eller hon är.

Roland respekterar människor, har inga förutfattade meningar, Zeynep lär sig massor, inte minst respekt för sin äldre mentor, men han lär sig också en hel del av henne. Vi lär känna de enskilda människor som gruppen utgörs av, de har Kärrtorpsparken som gemensam samlingsplats när vädret tillåter. Vi möter människor som tillkommer under åren och människor som på olika sätt lämnar, de blir till slut väl många, inte så enkelt för oss läsare att ha koll på.

Men det finns de som verkligen hatar denna grupp.

Främlingsrädsla, -fientlighet, -hat har en lång historia, på latinet finns det som hostis, främlingen, fienden, en statens fiende och som är motsatsordet till civis, medborgaren, den som hör till, en av oss, en del av vårt vi. I samtiden är begreppen ofta kopplade till olika former av etnicitet men det behöver de inte alls vara. De kan också kopplas till en rädsla för pöbeln, hotet från en instabil underklass beskrivs redan av Platon, och det kommer närmare de frågor som behandlas här: ett hat mot ett trasproletariat som inte klarar av att försörja sig själva, misslyckade människor som ofta dessutom sitter fast i missbruk. Man skulle kunna tänka sig att hat mot en underklass främst skulle finnas hos dess motsats, hos överklassen, men så är det inte alls; de vanliga hatarna finns klassmässigt oftast rätt nära de människor som de hatar. Och de hatade människorna är inte enskilda personer, de ingår i en distanserad grupp av främlingar som alla delar det hatade attributet.

Jag är länge skeptisk till den här texten men det handlar nog mest om mitt möte med något rätt ovanligt, att jag behöver tid på mig, som kaffe någon gång i ungdomen, en dryck som knappast någon gillar första gången, en ”acquired taste”, och läsglädjen växer så sakteliga fram.

Parallellt med nutidshandlingen får vi historiska kapitel som börjar redan 1953. Då är Ivan åtta år, född i Stockholm, fosterhemsplacerad i en familj som bor utanför Nässjö. Han har ett rent helvete, vi får följa honom genom åren, i tonåren lyckas han fly till Stockholm där han hoppas hitta sin biologiska mamma.

Så långt så gott. Men så händer något tråkigt rätt sent i texten, på sidan tvåhundratjugonio introducerar författaren en ny komponent. Det är att spoila för mycket om jag skriver vad det är men det är något mycket populärt inom genren, något som jag emellanåt kan gilla (i mycket mer genomarbetad form), så på något sätt kanske jag kan förstå honom men här går det alldeles fel.

Ända fram till dess har han framgångsrikt hävdat det personliga till skillnad från förenklad gruppifiering och varför ska han då snubbla så pass sent i texten och stoppa in en strukturell komponent som dessutom är så ytligt konstruerad, som förstör fortsättningen och skapar en avslutning utan någon som helst trovärdighet eller beröring. Det gjorde mig riktigt ledsen. Jag kan enkelt se en väg utan denna komponent som hade blivit mycket bättre.

Författaren

Johan Kant är född 1965, uppväxt i Enskede och sedan 2010 bosatt i Älvsjö. Han tog en lärarexamen 1999 och har arbetat som grundskollärare och skolledare i Jordbro, Handen och Norrtälje. 2015 debuterade han skönlitterärt med Singöspionen, första delen i en serie som han skriver tillsammans med Anders Gustafson; 2025 kom de åttonde delen i denna serie som sålt i över 600 000 exemplar. 2024 kom han ut med fristående romanen Den blomstertid nu kommer. Han har också skrivit en fackbok om lärarrollen. Nya En vanlig snut är starten på en serie med polisen Roland Larsson som återkommande huvudperson.

Anders Kapp, 2026-02-04

Bokfakta

• Titel: En vanlig snut.
• Författare: Johan Kant.
• Utgivningsdag: 2026-02-04.
• Förlag: Bokfabriken.
• Antal sidor: 338.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida (mest om skolfrågor).
• Läs vad andra skriver om boken.