Dags för en till svensk spänningsdebut. Det är Jan Melander, jurist med erfarenheter från olika delar av rättssystemet, som idag kommer ut med Frusen sorg, en text som utspelar sig under tre dramatiska höstveckor även roten till allt som händer finns många år tidigare, mitten av nittiotalet; en klassisk modell inom genren alltså: ett elände i dåtid halvsover länge för att sedan explodera i berättelsens nutid med våldsamma konsekvenser. Författarens släkt härstammar från Ångermanland och dit har han också förlagt berättelsen, det mesta utspelar sig i Ådalen: Härnösand, Bollstabruk och på Hemsön. Det är starten på en planerad serie men det är inte säkert eller ens troligt att vi återkommer till samma geografi i kommande delar; huvudpersonen Manfred Edlund arbetar på Riksmord i Stockholm och kan bli utskickad för att stötta mordutredningar var som helst i landet. Det är en habil och läsvärd debut men jag tror knappast den finns med när det är dags för årets topplistor i höst.

Det är 13 oktober, en fredagskväll, sjuttiotvåårige Peter Stål är i stugan på Hemsön strax norr om Härnösand för att stänga för vintern, det mesta är fixat, i morgon ska han få hjälp med vinterförvaring av båten men just nu njuter han av en kvällswhisky i infravärmen på den inglasade altanen. Det närmar sig midnatt men plötsligt bryts mörkret av något märkligt, är det en lykta som tänts nere på bryggan?

Det är lördag förmiddag och Algot Walfridsson är både irriterad och en smula orolig. Han bor på fastlandssidan innanför Hemsön och hade som vanligt kommit överens med Peter om en tid när de skulle ses för att ordna vinterförvaringen av hans båt. När Peter aldrig dyker upp och inte svarar i telefon tar han sin egen båt ut till Peters stuga på ön för att se om det är något som hänt. På väg in mot stugan ser han Peters kropp på bryggan, uppenbart död, det ser riktigt vidrigt ut, han ringer direkt och larmar polisen.

Tidigt på måndag morgon ringer chefen för grova brott i Sundsvall till Riksmord i Stockholm för att be om hjälp i mordutredningen.

Vi får träffa Manfred Edlund, bokens, och den planerade seriens, huvudperson. Han är liksom författaren jurist, siktat på en domarkarriär men trivts allt sämre på Stockholms tingsrätt och hoppat av den banan vid trettiofem års ålder för att i stället bli civil analytiker hos polisen. Där trivdes han riktigt bra och tre år senare internrekryterades han över till Riksmord där han normalt hjälper utredarna med bevisprövningar och rättsliga råd, ofta rätt sent i utredningarna, en bakgrundsroll som han tycker är perfekt för honom.

Riksmordchefen Sten Zackrisson kallar Manfred till ett möte vid tretiden. Utöver Sten finns i rummet en för Manfred okänd kvinna i femtioårsåldern, ovanligt elegant för att vara en polis tänker han. Det är hon inte heller, Carin Sundin är en högt meriterad rättspsykiater, tidigare chefläkare på Rättsmedicinalverket men numera frilansande konsult, även internationellt. Chefen vill testa något nytt; i stället för att som vanligt skicka utredande poliser vill han denna gång skicka civil personal, Carin och Manfred. Efter en första genomgång av fallet på måndag eftermiddag sitter de två på tåget på väg mot Härnösand tisdag morgon.

På plats i Härnösand träffar de förundersökningsledaren Diana Spets, relativt ung kriminalkommissarie samt Birgitta Sandén, drygt femtio och mycket erfaren chef för kriminalteknikerna, mycket storvuxne och bullrige Håkan Nordkvist, chef för yttre spaning och förhör; yngst i rummet är Hampus Lantto, en lågmäld man med finlandssvensk bakgrund, chef för inre spaning. Totalt består utredningsgruppen av drygt tjugo personer; utöver de två från Stockholm har man också lånat in några från Umeå och Luleå.

Peter Stål hade arbetat som läkare, under senare år som överläkare inom geriatriken i Härnösand, en väl ansedd man som hade det gott ställt, nettotillgångar på närmare tjugo miljoner. Nästan ingen familj utöver en syster som han knappt haft någon kontakt med alls. Det finns flera märkliga inslag kring mordet som de har svårt att förklara.

Vi får följa utredningens olika turer. En vecka efter det första larmet, tidigt på lördagsmorgonen 21 oktober, ringer en morgonpigg stavgångare till 112. I Bollstabruk, fem mil nordväst om Härnösand drevs ett järnbruk 1741-1899; själva masugnsbyggnaden finns bevarad och alldeles intill den finns en liten bro där den utryckande polisen hittar omfattande blodspår. I vattnet nedanför finns en fyllig och naken kvinnokropp. Det visar sig vara femtionioåriga Malin Viklund. Polisen kan snabbt konstatera att det med stor sannolikhet är samma gärningsperson och att dådet denna gång är ännu mer brutalt.

Rätt tidigt är de två morden lösta. I och med att det finns en misstänkt är det en åklagare som tar över rollen som förundersökningsledare och i det här fallet är det chefsåklagare Carl Molin. Bra ”polisfamiljer” inom genren mår väl av ordentlig variation mellan karaktärerna och bland dem är det klokt att ta med ett stolpskott, en riktigt idiot. Här kommer stolpskottet i form av denna lilla stropp till chefsåklagare och i den rollen fungerar han mycket bra, gör det mesta fel på läsvärda sätt.

Eftersom lösningen kommer så tidigt inser alla läsare att det inte är någon riktig lösning. Det hela eskalerar ännu mer hela vägen till en riktigt dramatisk upplösning under en våldsam snöstorm torsdag 2 november.

Språk och berättarteknik fungerar väl, huvudpersonen Manfred dominerar inte onödigt mycket, även Carina och andra har egna berättarperspektiv. Här finns en intrigintelligens; en genrekonvention handlar om att författaren bör utveckla sannolika, men likafullt osanna, förklaringar och det genomförs väl. Upplösningen är delvis tillkrånglad i överkant med element som tangerar trovärdighetens gränser.

Författarens släkt har en bakgrund i Ångermanland men han har själv aldrig bott där vilket kan förklara några fel. Något ”lokaltåg” mellan Sundsvall och Härnösand finns inte. Både en bit norrut på Höga kusten och en bit söderut, närmare Sundsvall, kan möjligen en stuga som den Peter Stål ägde vara värd ”minst fem miljoner kronor” men prisnivåerna kring Härnösand är lägre. ”Strinninge” finns inte, däremot Strinningen.

Ordet trauma används väldigt ofta inom genren men här får vi en riktigt intressant genomgång av begreppet, vilka olika saker det kan stå för och hur det kan behandlas, inslag som verkligen förtjänar att applåderas.

Författaren

Jan Melander är född 1970, uppvuxen i Hälsingland, med släktrötterna i Ångermanland, men idag bosatt i centrala Stockholm. Han utbildade sig till jurist men efter en period i domstol gick han över till olika civila roller inom polisväsendet där han bland annat arbetat som verksamhetsutvecklare och juridiklärare på Polishögskolan. Han har ett stort intresse för beteendevetenskapliga frågor och kriminalpsykologi. Privat och professionellt märks även ett starkt engagemang i äldrefrågor. Tidigare har han publicerat en bok om skoljuridik och varit ämnesexpert på Norstedts Juridik. Frusen sorg är hans skönlitterära debut.

Anders Kapp, 2026-01-12

Bokfakta

• Titel: Frusen sorg.
• Författare: Jan Melander.
• Utgivningsdag: 2026-01-12.
• Förlag: Lind & Co.
• Antal sidor: 336.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.