Ända sedan den islamska revolutionen i Iran på sent sjuttiotal har många människor flytt därifrån och vi har hört många historier om hur den iranska regimen håller koll på den persiska / iranska diasporan i olika länder med mer eller mindre lagliga metoder. Mannen med ett blått öga, Jalal Lalounis skönlitterära debut, är en sådan historia. Författaren kom från Iran till Sverige, tillsammans med sin familj, i mitten av åttiotalet då han var då tio år. Detsamma gäller för Ashkan Esmailian, som vuxen Ash Esma, huvudpersonen i denna berättelse. Utöver detta delar de också delvis yrkeskarriär, bägge är framgångsrika journalister. Det här är klokt, gräv där du står, använd det du redan kan, är det kanske klokaste rådet från alla skrivarkurser; det ger en mer eller mindre gratis ingång till en text som läsaren uppfattar som trovärdig. Efter en katastrof slutade Ashs karriär att vara framgångsrik, i stället för viktiga gräv tvingas han numera arbeta med ointressant lokaljournalistik. Det finns en tänkbar öppning åter in i strålkastarljuset men då krävs en riktigt stark historia; han tänker på första året i Sverige, första mötet med mannen med ett blått öga, en farlig man som aldrig greps. Det är en riktigt stark berättelse men jag har några invändningar.
Berättelsen utspelar sig i två tidsperspektiv; hösten 2016 som är historiens nutid och trettio år tidigare, sommaren 1986 till sommaren 1987, Ashs första år i Sverige; i det förra befinner vi oss i Stockholm, med en del utflykter och i det senare är vi i fiktiva Hallersta, någonstans i Mellansverige, där det finns en flyktingförläggning.
I nutid är det inte bara karriären som går illa för Ash; skilsmässan från Tina har gjort honom fullkomligt utblottad, villkoren i deras iranska bröllop har fallit ut riktigt illa för honom. Han får knappt träffa sin sexårige son Cyrus, exfrun gör allt för att sabotera deras kontakter, just nu är hon och sonen dessutom hos hennes familj i Teheran och Ash är orolig för att de kommer att stanna där. Kanske måste han skaffa någon juristhjälp?
Ash kan inte åka till Teheran, har inte varit i Iran sedan flykten för trettio år sedan, han har inget iranskt pass. Han besöker ambassaden i Stockholm för att ansöka om ett pass men det går inte bra, det är krångliga formalia och det krävs handlingar som han inte vet var de finns.
På väg ut från ett av ambassadbesöken ser han en man i en diplomatskyltad Mercedes; när mannen tittar upp möts deras ögon och Ash blir alldeles iskall, mannen har ett blått öga, precis som mannen han sett för trettio år sedan. Utan att förstå riktigt varför följer han efter bilen till Arlanda, följer mannen in till inrikesterminalen, han ska tydligen till Malmö, och Ash tar en serie bilder av honom innan han flyr därifrån.
Första stycket i förlagstexten: ”Sommaren 1986. Tre pojkar blir vänner på flyktingförläggningen i bruksorten Hallersta. Under en cykelutflykt ser de något de inte borde se och måste fly för sina liv.”
Det är inte acceptabelt. Om en läslockande baksidestext innehåller konkreta händelser måste de inträffa tidigt i texten. Här hinner läsarna fundera många gånger över vad som är fel, de tvingas nämligen läsa halva boken innan denna händelse inträffar. (Dessutom stämmer inte ”Sommaren 1986”, händelsen inträffar 1 maj och då är det vår, dessutom har det hunnit bli 1987.)
Dåtidshandlingen inleds när Ash och hans föräldrar kommer till Hallersta, flyktingförläggningen utgörs av två åttavåningshus och de får en enkel lägenhet i ett av dem. Redan första dagen träffar han på två andra, något äldre, killar som också pratar persiska; Farshid är elva och Reza tolv, de har redan varit på förläggningen två respektive tre veckor och vet redan hur mycket fungerar.
Vi får följa deras liv har till dess att de under 1987 lämnar Hallersta för mer permanenta placeringar i olika delar av Sverige, för Ashs familj blir det Stockholmsområdet där Ash finns kvar trettio år senare. Men under nästan ett år innan dess gör de tre pojkarna mycket tillsammans, cyklar runt och upptäcker olika saker i området.
Det är en levande skildring, jag antar att författaren hämtar mycket från egna erfarenheter av hur det är att som pojke hamna i ett mycket främmande land. Första maj 1987 gör de tre pojkarna sin sista gemensamma utflykt, dagen efter ska Farshid och Reza åka till Uppsala respektive Göteborg med sina familjer, det dröjer någon månad till innan Ashs familj ska åka till Stockholm.
De träffar på en okänd iransk man, Ash tror att han såg mannen även under gårdagens valborgsfirande. Han ser rätt konstig ut, har ett brunt och ett blått öga, och han frågar efter en god vän, Mohsen Karimi. Pojkarna vet att han också är en iransk flykting som bor på förläggningen, de berättar i vilken lägenhet och mannen belönar dem med var sin sedel, de ser sedan att det är iranska pengar och vet inte riktigt vad de ska ha dem till.
Senare på dagen har pojkarna cyklat ut till en öde strand. Det hör ljudet av en bil som kommer, gömmer sig själva och cyklarna. Det är en skåpbil, de känner igen mannen med det blå ögat och en annan iransk man som bland brukar komma och sälja matvaror från hemlandet på förläggningen. Det verkar också finns en tredje man inne i skåpbilen. De förstår inte riktigt vad som händer men inser att det är något hemskt, de flyr.
Under åren som går händer en hel del; Ashs föräldrar skilde sig rätt tidigt, pappa Kamran gifte om sig, är numera död men Ash har bra kontakt med hans änka Mirja, hans mamma lever, när hon gick i pension sålde hon lägenheten i Solna och köpte en i Estepona, sydväst om Malaga, där hon är bosatt sedan dess nära en väninna. Ash gör karriär och hittar kärleken i Stockholm, han tror den ska vara livet ut men efter sju år lämnar hon honom. Han träffar Tina, de sammanförs av familjerna, hon är bra mycket yngre men de gifter sig, hon blir gravid och så småningom dör hennes intresse; Ash tror numera att hon bara gifte sig med honom för att få uppehållstillstånd.
Det har gått fem år sedan katastrofen som tvingade Ash ut ur journalistikens finrum, då hade han jobbat i en mycket respekterad grävgrupp. En av kollegerna då, Karin, hade headhuntats till ett chefsjobb för granskande journalister på radion och det är ett vikariat i den gruppen som Ash hoppas på.
Ash har tänkt mycket på händelserna då för trettio år sedan som kanske kav vara det case han behöver för att få jobbet och han börjar gräva för att få reda på mer. Han hittar uppgifterna om hur den tjugoåttaåriga iranska flyktingen Mohsen Karimi anmälts försvunnen i början av sommaren 1987, hur hans kropp hittats så småningom, hur polisen konstaterat att han blivit mördad men det finns ingen dömd för mordet, fallet är inte löst.
Ash fortsätter gräva, letar fram handlingar, tar kontakt med människor från förr. Uppenbart är det inte alla som uppskattar hands grävande, det blir farligt för honom och det blir riktigt spännande läsning med minst en verkligt stark twist.
Skönlitteratur är, i högre utsträckning än när det gäller facklitteratur, ett samarbete mellan två parter: författaren och läsaren. Arbetsfördelningen mellan de två måste vara rimlig, tar författaren över fullständigt blir det tråkigt för läsaren. Trots många kvaliteter blev just den här läsningen stundtals rätt tråkig; jag gjorde pauser flera gånger för att läsa andra böcker. Jag har hittat en potentiell förklaring: författaren är en skönlitterär debutant med journalistbakgrund och även när han nu skriver fiktion tror jag att han har alltför stora dokumentära formambitioner vilket också innebär att han inte riktigt vågar lita på mig som läsare, känner sig otrygg med ett reellt samarbete som innebär att hans berättelse blir vår och därmed delvis också olika berättelser hos olika läsare. Här finns en utvecklingspotential för kommande böcker.
Totalt sett är det välskrivet men jag har några språkliga invändningar. Ett ord som gärna kan undvikas är oprecisa och opersonliga ”man” och när det upprepas fyra gånger i samma mening blir jag rätt trött. Författaren använder många ”förkortningar” av typen nåt (något), nån (någon), sen (sedan) och nånting (någonting). Jag vet inte riktigt varför, kanske tycker han att det är någon sorts vardaglig förenkling, jag tycker bara det är fula bokstavsgrodor som stör läsningen.
Men trots en del kritik finns här väldigt mycket att berömma, inte minst den starka, insiktsfulla och berörande verklighetsförankring som denna roman har.
Författaren
Jalal Lalouni föddes i Teheran 1975 och kom som tioåring med sin familj till Sverige i mitten av åttiotalet. Han har mångårig erfarenhet av att arbeta som nyhetsjournalist och är i nuläget senior redaktör på SVT Nyheter. Som journalist har han intresserat sig särskilt för utrikesfrågor, jobbat i nitton länder och rapporterat om och från Mellanöstern och Afrika. På den afrikanska kontinenten har han också i flera år arbetat med att utbilda blivande och verksamma journalister i Rwanda. Debutromanen handlar om främlingskap, traumatiska minnen och viljan att göra det rätta. Det är den första delen i serien om journalisten Ash Esma.
Anders Kapp, 2026-01-24
Bokfakta
- Titel: Mannen med ett blått öga.
- Författare: Jalal Lalouni.
- Utgivningsdag: 2026-01-23.
- Förlag: Piratförlaget.
- Antal sidor: 343.