Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och Forrest Gump har ett par saker gemensamt: de utspelar sig under lång tid och under den tiden får vi delta i häpnadsväckande många betydande världshändelser. De är också roliga och populära böcker och filmer. Rolig är kanske inte nya Vännen från Berlin av Ingrid Hedström men populär borde den kunna bli och den utspelar sig under sjuttiotalet år med levande gestaltningar av många viktiga världshändelser, i huvudsak i Europa med något undantag. Det är riktigt sällsynt med moderna romaner som närmar sig niohundra sidor och förlaget är värt applåder för sitt mod att ge ut något som ligger utanför konventionerna. Mest imponerande är naturligtvis författarens storverk där hon bland annat använt sina personliga erfarenheter som utrikesreporter under många år, kompletterat med omfattande research, för att levandegöra viktiga delar av vår moderna historia och skapa riktigt spännande läsning. En tung bok med lätt och läslyckliggörande text.

Huvudperson är författaren och journalisten Kerstin Lidelius som har en del gemensamt med författaren och journalisten Ingrid Hedström men det här är inget självbiografiskt eller någon sorts autofiktion om jag förstår det rätt. Jag är själv född 1954, huvudpersonen Kerstin är född några år tidigare, på sent fyrtiotal, liksom författaren Ingrid, men åldersskillnaden är rätt måttlig, jag har rätt bra koll på många av skeendena, en igenkänning som förstärker min läsglädje.

Men jag är säker på att yngre läsare blir läsglada av andra skäl; i en spänningsdriven läsning skapas insikter kring sådant som man kanske bara hört talas om; vad var majrevolterna i Paris 1968 för någonting, hur gick det till när den fascistiska diktaturen i Portugal efter många år föll samman 1974, varför uppstod RAF / Baader-Meinhof-ligan på tyskt sjuttiotal, revolutionärer, terrorister eller brottslingar från olika perspektiv, hur var det att leva i Östtyskland under åttiotalets rörelse mot den sovjetiska kollapsen och murens fall och mycket, mycket annat som författaren inte beskriver utan gestaltar i form av det som Kerstin och hennes närmaste upplever under sjuttiotalet år.

Texten startar i december 2020 när Kerstin hastigt åkt till Sverige sedan hon fått besked att hennes gamla mamma förts till sjukhus. Hon kom ändå för sent, mamma hade redan dött på intensiven, ett av många offer för pandemin. Hon passar på att hälsa på sitt förlag och där får hon ett kuvert, tjockt som en roman, skickat från Tyskland. Hon förstår vem det kommer ifrån, en man som hon en gång älskat, men det dröjer ett tag innan hon får reda på att han också är död, han har fått hjälp att skicka brevet från sin dödsbädd vilket kan förklara att det skickats till hennes förlag.

Hon öppnar kuvertet vid köksbordet i mammans lägenhet på Söder. Det innehåller mängder av handlingar av många olika slag. De ger svar på många frågor, inte minst varför hon en gång hamnade i det hemska Stasifängelset i Östtyskland, det startar tankar på allt som hänt i hennes liv och det är dessa tankar som är denna bok.

Berättelsen startar 1954; vi rör oss alltså under en tidsperiod på närmare sjuttio år, en del fram och tillbaka i tiden men i huvudsak från då mot nu. I juni 1954 är Kerstin sex år, våren hade inneburit dramatiska förändringar för henne, hennes pappa hade nyligen dött och hennes mamma Britta har precis upptäckt att han inte lämnat något efter sig, dåliga investeringar hade ätit upp det mesta, även livförsäkringen. De hade haft det mycket bra ställt, men nu måste de lämna det stora huset i Västerås. De flyttar till en liten lägenhet i samma stad och mamma blir industriarbetare på Asea.

Kerstins pappas farbror Gösta Lidelius är sextiosex, en pensionerad präst som tar kontakt och frågar om han kan hjälpa till på något sätt, mamma är tveksam, hon är en stolt kvinna som vill visa att hon klarar sig själv. Gösta föreslår att Kerstin ska tillbringa sommaren hon honom och hans hushållerska Elna i deras sommarhus i Mockfjärd i Dalarna. Gösta har också tagit sig an ett ”Berlinbarn” under sommaren (rätt vanligt vid denna tid, många tyska familjer hade det eländigt efter kriget). Beate Weigel är ett år äldre och det är hon som är titelns vän från Berlin; Beate har lärt sig en smula svenska och Kerstin kan några ord tyska men det dröjer inte länge innan de kan bägge språken flytande. De tillbringar flera somrar tillsammans i Mockfjärd, de blir vänner för livet även om de kommer att tappa bort varandra under decennier.

Samtalen med Gösta kommer också att betyda mycket för Kerstin, han har inga barn eller andra arvingar och när han så småningom dör har han testamenterat allt till henne.

De dokument som hon får 2020 visar att hon varit under granskning ända sedan hon för första gången besökte Berlin sommaren 1966, Stasirapporter pekar ut henne som tänkbar för en rekrytering och det finns återkommande rapporter under många år. Året innan hade Beate flyttat från sin familj i Hamburg tillbaka till uppväxtens Berlin som var en mycket mer spännande stad inom kultur, politik och mycket annat. Kerstin bor hos Beate i en rätt primitiv lägenhet som delas med andra studenter.

Kerstin blir kvar i Berlin under hösten, bägge vännerna blir alltmer delaktiga i den vänsterrörelse som sakta växer fram i Europa. Tillbaka i Sverige i januari 1967 flyttar Kerstin till Stockholm och börjar läsa tyska vid universitetet.

I mars går hon på en föreläsning med Max Erdman som kan sägas vara den här bokens tredje huvudperson. Han är en litteraturvetenskaplig forskare från universitetet i östtyska Leipzig som är i Sverige för att skriva en bok, en marxistisk analys av Selma Lagerlöf. De träffas, Kerstin blir förälskad men Max verkar inte intresserad. Hon blir så småningom hans forskningsassistent och de kommer att vara delar av varandras liv under många år framåt.

Vi får följa vänsterns utveckling under senare delen av sextiotalet och även den repression den möts av på olika sätt i olika länder. Via Kerstin är vi på plats under upproren i Paris i maj 1968 och motsvarande protester i Tyskland i huvudsak via Beate med liknande bakgrunder men med olika förlopp och konsekvenser.

I oktober 1970 kommer Kerstin åter till Berlin och hon träffar Beate. Vännerna har rört sig i olika riktningar, Beate har träffat en del av de människor som är på väg mot att bli RAF, Rote Armee Fraktion, hon radikaliseras allt mer och Kerstin tycker inte det är en vettig väg att gå. På kvällen är Beate på väg till ett möte med dem, Kerstin vädjar till henne att följa med hem i stället. Men Beate går, de säger hej då under en gatlykta, skiljs åt för att inte återses på decennier.

Kerstin har ett annat uppdrag, hon ska till ett event i Östberlin där hon ska hjälpa en person att fly över till väst. Det misslyckas och Kerstin grips av Stasi, hamnar i ett miserabelt fängelse efter omfattande förhör. Det dröjer till februari 1972 innan hon friges.

Efter en militärkupp 1926 var Portugal en fascistisk diktatur under Salazar och Caetano ända fram till 1974 och det året finns naturligtvis Kerstin på plats under de dramatiska händelserna när diktaturen faller. Hon hade varit utan något vettigt att göra, fick tips om ett uppdrag i Portugal, Fredrik Hellman var chef för en svensk textilfabrik där, skulle snart flytta till Tyskland och vill få tag i någon som kunde lära barnen tyska. Kerstin kan redan tyska och franska flytande och passar på att lära sig portugisiska.

Hon blir kvar till 1975, är där 11 mars när högerns försök till kontrarevolution genomförs. Hon träffar frilansfotografen Peter Schmitz, de har setts förut, han tog en bild på henne och Beate under en stor demonstration i Bonn, en bild som blev ikonisk sedan Kerstin retuscherats bort, Beate finns på t-tröjor som den efterlyste revolutionären / terroristen. Peter vet att Kerstin kan skriva och kan flera språk, vet att många europeiska tidningar vill ha artiklar om de dramatiska händelserna i landet, han kan ta bilderna men behöver någon som kan skriva texterna.

Här inleds en ny karriär för Kerstin, hon blir frilansjournalist. Här inleds också ett förhållande med Peter, efter Portugal flyttar de ihop i Bryssel, de gifter sig 1979 och 1983 föds deras dotter Fanny. Innan Fanny föds har Peter och Kerstin gjort en del reportageresor tillsammans men han åker också med andra skribenter. Det gör han till exempel försommaren 1994 när han reser för att bevaka folkmordet i Rwanda. Det är en förvandlad Peter som kommer hem, det dröjer länge innan han blir människa igen, det han upplevde i Rwanda var vidrigare än någon vettig människa kan klara. Han hämtar sig och åker till Sarajevo för att bevaka delar av Balkankrigen.

Kerstin har skrivit en bok tidigare baserad på erfarenheterna från fängelset i Östtyskland, en roman med stark förankring i verkliga händelser. Nu börjar hon också skriva ren fiktion, en sorts historisk spänning, historier som levt inom henne under lång tid, en del av dem fanns redan i hennes och Beatas lekar som barn i Mockfjärd på femtiotalet. Det går riktigt bra för henne, böckerna säljs i många länder.

Naturligtvis händer det massor med annat, det här handlar om nästan niohundra sidor, bland annat finns en mycket stark skildring av livet i östtyska Dresden på åttiotalet framför en fond av Sovjetunionens undergång och murens fall. Sedan tidigare vet jag att Vladimir Putin tjänstgjorde som KGB-officer i Dresden under denna tid, undrar varför han inte dyker upp i denna text men det gör han till slut och vi får lära oss något nytt om honom.

Berättelsen rör sig fram till 2022, Rysslands angrepp på Ukraina, Peter har en samlingsutställning med bilder från 1968 och framåt i Berlins nyöppnade fotografiska museum, vänner återses och ytterligare hemligheter avslöjas.

Det här är ett osannolikt imponerande storverk! Med så många sidor och så många dramatiska händelser från verkligheten inser jag att boken kan misstänkas vara alltför överväldigande, en tung och tråkig läsning, en osäker investering i en hel del lästid som man kanske ska hoppa över. Men så är det inte alls; det här är inte en historisk beskrivning, det är en spännande personlig gestaltning, en läsning fylld av närhet, inlevelse och insikter, ett levande språk som det är en fröjd att läsa.

Författaren

Ingrid Hedström är född 1949 i Hälsingland, uppväxt i Dalarna men bor sedan länge i Stockholm. Hon har en psykologexamen, examensarbetet handlade om familjens utveckling under senkapitalismen, men har egentligen inte arbetat som psykolog. Ett vikariat på Borlänge Tidning blev ingången till journalistiken, hon har arbetat för olika tidningar men framför allt varit Dagens Nyheters Europareporter under lång tid, större delen av nittiotalet bodde hon i Bryssel. 1981 startade hon den feministiska Kvinnotidningen Q och hon har kommit ut med en del facklitteratur inom feminism och politik.

2008 debuterade hon skönlitterärt med spänningsromanen Lärarinnan i Villette som utspelar sig i Belgien 1994 med undersökningsdomaren Martine Poirot som problemlösare och huvudperson. Boken vann Svenska Deckarakademins debutantpris det året. 2013 kom sjätte och sista delen i den serien. 2014-18 kom hon ut med en trilogi som till stora delar utspelar sig i Dalarna och har diplomaten Astrid Sammils i huvudrollen. Ett tema i denna trilogi går bakåt i tiden till en sinnesslöanstalt, en rätt dold del av Sveriges historia, ett tema som hon också utvecklade i dokumentärromanen Gick obemärkt förbi från 2017. Hennes böcker har översatts till flera andra språk.

Anders Kapp, 2026-04-09

Bokfakta

• Titel: Vännen från Berlin.
• Författare: Ingrid Hedström.
• Utgivningsdag: 2026-04-10.
• Förlag: Piratförlaget.
• Antal sidor: 873.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.